Det har hänt en himla massa saker, jag vet inte hur genomgående jag orkar förklara allihop.

Jag gjorde ett EEG-test för ganska länge sedan nu, för att min psykolog tyckte att jag borde. Jag förväntade mig ingenting alls, men när resultaten kom visade det sig att jag hade någon slags mini-epilepsi, och jag vet inte hur jag ska förklara det. Det har helt enkelt inneburit en massa jävligt jobbiga saker under en lång period, bland annat är det förmodligen därför jag alltid är så trött - den här epilepsigrejen håller på när sover, bland annat. Så det händer alltid saker i min skalle när jag sover, alltså får jag inte riktigt vila.

Fick reda på det här för snart 2 veckor sedan, och imorgon får jag medicin. Jag vet inte hur jag ska tänka om det, jag var dålig på att komma ihåg att ta den antidepressiva. Speaking of which, tydligen kan den antidepressiva medicinen ha retat upp epilepsi-grejen i min skalle - illa.

Jag vet inte heller vad jag ska förvänta mig, jag vet inte vilka saker det kommer hjälpa mot. Jag vet knappt vad som är min egen personlighet och vad som bara är bieffekter...

Imorgon är också Eriks examen. Han tar studenten, och jag kan inte fatta hur det är möjligt. Erik, ta studenten? Han är fan 19 år gammal, det känns helt sjukt att tänka så. När sprang tiden iväg?
Imorgon blir första gången på 1 år eller något som mamma och Tina ens vistas på samma ställe. Jag bestämde mig från början att jag inte skulle bry mig om det, att jag inte skulle lägga någon energi på att oroa mig över det, men nu är det svårt. Väldigt svårt. Jag får bara hoppas på att de två tänker på att Erik tar studenten och att det är meningen att det ska vara ett joyous occasion.

I övrigt är jag trött som fan på det mesta och väldigt asocial, vilket de flesta nog har märkt. Det är nog ungefär så det ska vara.
Jag fick sommarlov i tisdags och innan dess hann jag med att få godkänt i matte A och söka till 3 folkhögskolor: Stockholm, Bollnäs och Sundsvall. Jag vet inte hur jag ska tänka om det heller, direkt - en del av mig hoppas på Stockholm, bara för att få komma bort. Men att döma av mina tidigare så kallade framgångar inom skolan så är det kanske inte den bästa idén (vi får väl se vad medicinen innebär).
Bollnäs har jag ingen lust med, egentligen - det känns som om det är samma som här omkring. Inte Sundsvall heller, det är den enda jag har vart och tittat på, och jag känner mig bara inte lockad.

Jag hatar att vara i den här åldern, kan jag inte bara få hoppa till 30 eller något?