Hur kunde jag?

Stor fråga, litet svar. Är det så?

16 silvermynt vilar i handen. De faller mot golvet, ett efter ett.

1...2...3...4...5... 

Är det meningen att man bara ska glömma? 

En obäddad säng, ett ostädat rum, vetskapen att jag har glömt att äta 2, kanske 3 dagar i rad. Jag minns inte vilken dag det är idag, än mindre vad förrgår var för någon.

En guldkedja. En liten, grå nalle. En bok. En tröja.

Saker som står som heliga, som ingen annan utom jag får röra. Fast jag gör det nog så sällan jag kan, jag vill inte råka förstöra något. 

Guldkedjan kommer hänga runt min hals tills... Tills den bryts. Eller jag bryts. Är det inte meningen att det är så det ska vara? 

En obäddad säng. Ett ostädat rum. Ingen hunger. 

Vänta lite, gå inte. Låt inte en sekund till gå. Om några minuter har minuterna blivit en timme, och snart är det dags att sova. Snart är det dags att kliva upp, att prestera, att existera. Och vem ska hålla min hand? Hur vet jag att jag inte har blivit meningslös? 

Kom hem, kliv över min tröskel. Vem är du?

Jag trodde inte att det var möjligt att sakna något såhär mycket, eller att den här känslan fanns. Jag förstår mycket mer än jag gjorde i somras, och jag önskar jag kunde bevisa det.

Men i grund och botten är jag fortfarande samma idiotiska, sviniga Isa som aldrig sa precis vad jag tyckte.

...and I held your hand through all of these years

And you still have all

of me...

and I f-f-fucked it up

Extremt kluven.

Varför är allt så tråkigt? 

Kläderna, musiken, skolan...

Ibland vill jag bara att skolan ska lägga sig någonstans och försvinna, för att allt  de tar upp där är sånt meningslöst babbel, och jag bryr mig inte. 

Häromdagen ramlade Evanescencepostern ner bakom ryggen på mig när jag satt vid datorn, och jag blev sjukt rädd. En sekund efter tyckte jag att det var skönt eftersom rädsla är en så stark känsla, det kändes verkligen att nåt förändrades. Jag ryckte till, levande.

Men jag vill ändå bara åka hem, längtar ihjäl mig tills jag får åka hem till mamma i helgen. Fan, det är bara Tisdag! Det är år och dar kvar tills helgen! 

Önskar jag kunde pausa tiden ett tag och komma tillbaka när jag orkar, för just nu... Vill jag bara sörja. Det må ha gått 19 dagar... Är det mycket? Det känns inte som det. Det känns som hände igår.

Kan inte släppa det och det hjälper ju inte att jag inte vill släppa det heller... 

Herravälde

Och nu är det ju så att jag inte kan säga "jag är klar med att må såhär nu, jag tänker inte må dåligt mer", även fast jag önskar, och den tanken flyger genom mitt huvud varje dag.

Och att man faktiskt inbillar sig att saker och ting kommer ordna sig ibland? Lär man sig inte?

Är det det som fattas? 

Jag har inte lärt mig läxan än? 

Som när den där speciella säger den där speciella saken, det som får dig att hoppas, det som får dig glad, det som släpper in en liten gnutta av hopp. 

Som när den där speciella tar tillbaka den där speciella saken, krossar ditt hopp... 

Som när den där speciella försvinner. Hon kommer aldrig tillbaka, va?

Den här känslan av att verkligen falla samman inombords. Helvete, ring ambulansen, hela mitt liv ramlar ihop!

En skolvecka är precis påväg att starta, och jag vill åka hem. Jag vill åka hem och slippa ta itu med det här själv. Jag vill till mamma, där jag kan ligga i soffan under en filt med mina ben i hennes knä. Jag vill vara liten igen, då den här känslan inte fanns. Aldrig. 

Varje andetag. Varje ord. Varje hjärtslag.

En viss tid med mig räcker för att du ska inse. Inte det jag vill, men du förstår, iallafall.

Ett faktum. En känsla. En verklighet. 

Jag är så fullkomligt omöjlig att älska.

Jag lär mig läxan.

Igår var jag, Mimmi, Hanni och Kaki hos Agnes. Hennes familj var inte hemma så vi hade hela huset för oss själva, och det var hur mysigt som helst.

Vi kollade på någon läskig anime med en söt kisse, och spelade guitar hero world tour, plus att vi hade en Ben & Jerry's var...^^ 

Det var iallafall en väldigt, väldigt mysig kväll, en välbehövd sådan. Jag och Mimmi gick en bit till bussen förut och det har kommit hur mycket snö som helst - södermalm såg ut som ett grannskap från en julkalender! 

När vi klev på bussen hem till Agnes igår, och jag var påväg att sätta mig drog någon tag i min arm - Ange! Fick en enorm chock kan jag lova, som tog sig uttryck genom att jag pratade ihjäl henne sedan. Sorry för det.

Jag var inte i skolan på hela förra veckan, jag hade nog inte klarat av att vara där men det var jävligt dåligt att jag missade första veckan av det nya schemat.

Matte, musik och idrott.

Imorgon drar det igång igen, skolan. Wohooo! tänker jag när jag tänker på att kliva upp klockan 7 imorgon, visst.

Jag tänker inte  försöka mer. Nej, det tänker jag inte. Jag är så jävla trött på att känna mig såhär jävla ouppskattad, så jävla tagen för givet. Jag tycker inte ens att jag förtjänar det, vilket är ett jävla framsteg för att vara jag. Jag tänker inte försöka om ingen annan visar sitt intresse. 

Orkar inte må såhär över huvud taget mer. En sådan fråga som "vad kan jag göra för att göra det bättre" är överflödig vid det här laget, svaret sitter alldeles för djupt inne. Kanske vet jag också vad som behöver göras, bara det att jag inte... vill göra det som krävs. Kanske.

Allt är så jävla mycket, så jävla jobbigt, så jävla ivägen, och jag vet en sak som skulle kunna hjälpa. Men det kommer aldrig att hända.

Aldrig igen.

Jag önskar jag kunde börja om från början, men det är för sent nu. Det enda jag känner för är att ligga i min säng och älta allt jag gjorde fel.

Och jag slutar skylla på andra from this moment on, jag brände min chans, jag har förstört mitt liv, steg för steg. Yay on me. 

Mina andetag ekar. Hjärtat slår hårt, alldeles för hårt, snart slår det sönder min bröstkorg, och jag önskar jag kunde få det att sluta. Lägga mig ner. Sova.

Så många saker jag hade gjort annorlunda, så mycket jag hade låtit dig veta, som jag inte förstod tillräckligt bra för att säga.

Herregud, jag älskar dig.

Rummet är stilla och tyst, tomt, ingenting utom visionerna av allt jag borde gjort bättre sitter här brevid mig.

Faller samman igen - more importantly jag låter det hända. Jag borde inte, men jag bryr mig inte. Inte längre.

Vrider tillbaka tiden nu, hejdå, vi ses om ca 2 månader... 

Det finns något hos dig som alltid fyller mig med hopp

10 dagar har gått. Mer än en vecka.

Inte förrän nu tillåter jag mig själv att må riktigt jävla dåligt, som jag velat under den här tiden. Det förvånar mig att jag har överlevt de här dagarna.. Att jag fortfarande sitter här.

Jag skulle ha åkt upp till sundsvall igen igårkväll, men jag orkade bara inte. Blir nog att jag åker upp ikväll istället.

Jag tänker inte låtsas som om jag känner att jag klarar av allt det här just nu, som att jag inte mår dåligt, jag får väl få IG i eosen då, även fast jag jobbat faktiskt över förväntan. Min mentor sa åt mig att stanna hemma.

Jag förstår fortfarande inte, jag gör verkligen inte det. Och jag tänker sakna dig tills... Ja. Jag ska inte störa dig, i alla fall, eftersom du inte verkar vilja det. Jag förstår dig. I don't blame you.

Det är bara så svårt, vad jag än gör kommer jag att tänka på dig. 3 ½ år försvinner inte bara sådär, allt påminner om dig, med tanke på hur många minnen vi har skapat. 

Of all the things I've believed in

I just want to get it over with
Tears form behind my eyes but I do not cry
Counting the days that pass me by

I've been searching deep down in my soul
Words that I'm hearing are starting to get old
Feels like I'm starting all over again
The last three years were just pretend

I used to get lost in your eyes

and it seems that I can't live a day without you
Closing my eyes and you chase my thoughts away
To a place where I am blinded by the light

but it's not right

And as the stars fall I will lie awake

You're my shooting star

Tacksam för all hjälp som finns att få... <3

Jag drar helt enkelt slutsatsen att du klarar dig bättre utan mig just nu, kanske över huvud taget, jag vet inte.

Hem, hem, hem idag! Hem till hudik! Bli omhändertagen, mamma lagar mat, jag kan ligga under en filt och bara vara... ingen städning, ingen skola, ingenting. Bara vara. Äntligen.

En vit strand, fläckad av kolsvarta stenar.

Saltlukten.

Stenens hetta som bränner under fötterna.

Vågorna som river och sliter varandra, skriker, men aldrig vågar komma nära.

En förvirrad flicka med långt, svart hår, iförd en svart klänning, känner saltlukten.

Känner hettan.

Ser vågorna.

Hon känner hopplösheten efter en krossad barndom, men hon förstår den inte. Hon förstår inte vilken inverkan rädslan har på hennes liv, eller vad som väntar henne om hon inte sätter stopp för den.

En till förvirrad flicka kommer gående i sanden. Brunt, lockigt hår, grå, oförstående ögon. De glittrar inte, inte längre. Men hon känner hettan.

Flickan i svart vänder sig om just som den nya flickan går förbi.

Deras ögon möts.

Världen försvinner, vågorna fortsätter skrika.

De vet med ens att de har hittat någon som också känner hettan.

Den förvirrade flickan i svart tar det lilla mod hon har och hoppar ner från stenen, ner till flickan med de grå ögonen. I ett samhörighetens ögonblick möts deras läppar i en kyss, en kyss i vilken de växer, blir större, längre, blir äldre. Marken svalnar under deras fötter, lyckan sprids genom lukten av salt...

Flickan med de grå ögonen tar ett steg bakåt. Hennes ögon glittrar för en sekund, innan glimten flämtar till och dör.

Hon klarar sig inte utan hettan, hon behöver den för att leva ett tomt liv. Hettan var deras gemensamma nämnare.

Hon vänder sig sakta om och börjar gå, skriker ikapp med vågorna. Det enda hon lämnar efter sig är saltiga fotspår som fräser i hettan av sanden.

Flickan i svart vänder sig mot havet. Vågorna är närmare än förut, men hon är inte förvirrad längre.

"Jag förstår nu" sjunger hon, och tänker på de glitterlösa, grå ögonen.

Hon tar ett djupt andetag, och just innan vågorna når henne, skiftar hennes klänning från den mörkaste nyansen av svart, till det ljusaste skimret av vitt.