Såg just klart på andra säsongen av Buffy - jag måste nog lugna ner mig lite med det tittandet... Har sett 2 säsonger sen juldagen.

Sista dagen på 2008 är här - eller ja, den har pågått i ca 2 timmar redan. Känns det inte lite konstigt att om bara 22 timmar kommer det vara 2009? Då kommer 2008 vara historia, och det kommer aldrig tillbaka.

Och vilket jävla år 2008 har varit... Förändringen, huh, den går ju knappt att beskriva. Hur mycket har hänt?

Om jag tänker tillbaka på den här tiden för exakt ett år sedan så satt jag i samma rum jag är just nu och räknade timmar tills jag fick åka tillbaka till hantverksskolan. Och jag kommer ihåg ångesten.

Början av året var kaos, av den värre sorten. Kan inte komma ihåg att jag nånsin känt mig så utan kontroll, så totalt utelämnad. Så totalt hopplös. Jag hade ledigt från hantverks i en vecka i början av terminen, för att jag skulle åka och kolla på IV 2 dagar, skvadern 2 och västermalm en.

Efter dessa dagar stod det ganska klart att jag skulle till skvadern och musikestet, och jag är ganska glad att det blev så. Jag hade också den totala inställningen att jag definitivt inte ville ha några nya vänner från den nya skolan - jag var så glad med dem jag redan hade.

Allting var svårt, men jag hade Kristin, Petra, Ninni och mina bandmates bakom mig, det betydde livet.

Ett plus i tillvaron och en stor mognad var klassresan till Polen - det var nog definitivt det roligaste det här året - jag lärde mig iallafall lite grann att ta hand om mig själv och social fobin fick sig en prövning... Att åka till Auschwitz gav en lite perspektiv på livet också (även om perspektivet mest bestod av ångest).

I slutet av april klippte jag av mig det långa håret och färgade det grönt, mina bandmates var med mig och det var runt den här tiden jag insåg vad jag hade med dem - något så otroligt speciellt, en vänskap jag inte kan påminna mig om att jag känt med någon annan. 

Det, och Kristin, fick mig att inse att allt med Mille var helt och hållet skruvat, att det fick vara nog nu, att jag skulle ta lite mer kontroll över mitt liv. Stort steg för isis, att stå upp för sig själv även mot människor hon älskar...  

Slutet av terminen bestod mest av underbara sommardagar, det, och att oroa sig och ha ångest över att sluta på hantverksskolan - den största förlusten det här året skulle jag nog säga. Men ja, det var väl dags, det var meningen, jag längtar fortfarande tillbaka dit lika mycket men... 

Sommaren bestod också till stor del av ångest: ångest över att flytta x2 och att börja skolan igen... Det var en tid att umgås med mina underbara bandmates dock och utan dem vet jag inte hur sommaren hade gått.

Juli månad kretsade kring gatufesten - då jag träffade Ange igen efter 7 månader, och saker och ting var totalt annorlunda. Ca 14 dagar senare var vi tillsammans... det har förändrat min värld så totalt underbart, allt har sina upp och ner gångar men ingen är så underbar som Ange...

Var också där någonstans min besatthet av Buffy började, så sommaren var en underbar tid på sitt sätt... ;> 

Näst sista helgen av sommarlovet flyttade mamma till hudik; det kändes som något av en slutgiltig prövning. Den helgen spenderades utan internet, utan pengar på telefonen, utan TV eller hemtelefon. Ingenting utom en stressad mor och sina egna tankar. 

Vet inte om jag nånsin mått så dåligt som jag gjorde den helgen och jag har förträngt mycket men jag tog mig igenom det! Bland det värsta jag varit med om. Speciellt när flyttfirman kom den sista dagen, yusch...

Allra sista helgen av sommarlovet flyttade jag in i min och Blues lägenhet - mitt absolut första val att göra på de sista dagarna i frihet - bära tunga saker, yay! Det var nog en bra sak dock; jag hann inte direkt tänka så mycket på skolstarten.

Första skoldagarna var också något av det värsta jag minns, ingen sömn, tårar ungefär var 10nde minut, ångest, känslan av att vara otillräcklig... På första skoldagen i sig hade jag pappa med mig, och tack gode gud för det. Utan honom hade jag troligen bara ramlat ihop i en hög på golvet och väntat på att bli räddad. 

Efter någon månad av det vände det iallafall lite grann - ångesten bara väntade på att få rinna över, visst, men på något väldigt underligt sätt var skolan överkomlig. Visst, mina resultat är inte jättebra och jag väntar fortfarande på att Tomas ska säga att min frånvaro är för hög, att jag ska slängas ut eller något, att jag inte ska orka - men jag har tagit mig igenom en hel termin. ...how did that happen?!

Mycket är nog pga de vänner jag har fått under hösten - Mimmi, Camilla, Agnes, Hanna, Joche, Sebbe... Alla som jag lärt känna i Sundsvall. Det har hjälpt så mycket mer än jag förväntade mig. 

I november presenterades jag för tarotkort och drömtydning, något som har en väldigt framträdande roll i mitt liv numera...  

Så, här är jag nu.

Underbara vänner, sångerska/basist i ett band, underbar flickvän, underbar familj, bra skola... Då är ju frågan vad som fattas?

Jag vet inte ens om jag kan uttrycka mig så. Jag kommer fortfarande på ett bra svar, "jag själv", men jag tycker ändå inte att det är tillräckligt. Det är så mycket mer än bara det.

Saker jag gjort mot mig själv, saker andra har gjort mot mig, det här äckliga ångesthavet som bara vägrar försvinna - fast det lär ju ta ett tag innan ett hav torkas ut, eller hur? 

Jag behöver bara vila, vilket verkar ganska omöjligt för tillfället...

Jag har lärt känna mig själv och folket omkring mig så otroligt mycket bättre och jag förstår allt på ett annat sätt nu. Är nästan lite rädd för var 2009 har ett erbjuda. Nu har jag allt att förlora.

Nyårsafton spenderas här hemma hos pappa, på vanliga traditionella viset. Ute på isen vid tolvslaget, runt en eld med champagne. I år blir det jag, pappa, Tina, Erik, Tinas son Rickard, Rickards flickvän Jessica, Jessicas dotter Cordelia (?) och Tinas sonson Alex. Hoppas på ett inte allt för blåsigt/kallt/snöigt väder.

Lite sista-minuten-bön här, någon som har bra nyårslöften? Jag kommer helt enkelt inte på något bra.

Gott nytt 2009, folket! 

Följ min blogg med bloglovin

Jag är inte värd besväret, jag är inte värd ett ord. Jag kommer ändå bara att slösa bort det till slut.

Jag är inte värd det här. Jag är inte värd det, så varför sitter jag och mår dåligt över att jag inte får det?

Den vetskapen gör det bara värre...

Jag vill gråta, jag vill få ut allt, men det går inte. Varför kan jag inte gråta? Hur blev allting såhär? Hur blev jag en sån här outhärdligt hemsk jävla person? Hur, när, varför?

Fanny, dina kommentarer betyder jättemycket, jag hoppas du vet det. 

Något händer, definitivt. Det har hållit på att förändras i säkert 2 veckor, och jag undrar hur lång tid det kommer att ta. Det är som att stå med en fot på ena sidan av en spricka i marken, den andra foten på den andra sidan, medan världen långsamt delar sig i två.

Ena sekunder verkar förändringen dras mot ett positivt håll, nästa kastas jag tillbaka mot ångest, självklart i en annan form. 

Dags att gå till botten med det. Det har pågått alldeles för länge.

Varför är jag så rädd för att vara lycklig? Varför är jag så rädd för att... bli en i mängden?

Jag tror att om jag måste möta livet själv, utan någon garanti på att någon finns där och hjälper mig, så kommer jag inte klara av det. Jag duger helt enkelt inte. 

Jag är rädd för att jag ska bli ointressant - bara en börda, inget av intresse. Att erkänna sitt behov för att vara speciell gör en precis som alla andra, eller hur? "Jag är speciell, jag är inte som de andra" - finns det någon som aldrig har tänkt så någon gång, eller iallafall önskat det?  

Självklart vill jag vara glad. Självklart vill jag må bra. Bara den där känslan av at allting flyter i just min ström... Jag älskar det. Tror jag.

Så vad är då allt det här? Väger det inte upp allt jävla skitprat om att vara "speciell"? Hur man nu är det?

Det borde det. Så varför gör det inte det?

Jag mår inte som jag gör bara för att jag inbillar mig själv att jag måste. Nej, det ligger mer i det än så. Sjukt mycket mer än så. Även om jag kanske accepterar det här så behöver det inte nödvändigtvis gå. Allt som har hänt... Ja, vad vet jag, det kanske bara är början? När jag väl accepterat allt som har hänt och äntligen börjat bearbeta det, så kanske något annat händer? Allting blir sämre igen, och jag måste börja om? 

Om jag ställdes inför det jag har gått igenom en gång till, och jag fick ett val på livet eller döden, skulle jag aldrig nånsin välja att gå igenom det igen. Aldrig. Det finns inte ord. 

Men just nu känns det som jag har allt - jag har alla pusselbitar, men de ligger felvända och vill bara inte passa. Förklarar jag det bra nog? Finns det någon del av dig som fortfarande respekterar mig efter alla små saker i mig själv jag nu är villig att stå för?

Idag sa mamma att jag var en stor anledning till hennes glädje, att jag "mår bra. Så länge det inte är nåt hemskt som har hänt som inte jag vet om, men det tror jag väl inte"

Den som har ett bra sätt att förklara något sånt här för henne kan ju få en kaka... 

Jag vill ta mig ur det. Jag gör det.

Den vanliga gamla tankebanan, "hur tar jag mig ut?" Min hjärna svarar mig direkt: "Det är för mycket, det går inte, du måste dö"

Men den här gången tror jag inte på det lika starkt som alla andra gånger... 

Julafton i år...  Var över förväntningar. Jag önskade mig inte direkt något eftersom jag nyss fyllt år, och önskar man sig inget är det svårt att bli besviken direkt. Vi tillbringade julaftonen här i mammas lägenhet, jag, mamma, erik, pappa, tina & farmor. Och Zappen då såklart. 

Det var mysigt! Mina julklappar verkade iallafall måttligt uppskattade, utom Eriks då såklart... Hans reaktion var "jaha, den här lär ju användas flitigt *lägga åt sidan*" ungefär, plus att han senare slog mig för första gången på flera år. Aj. 

Men, han var nog lite tacksam ändå får jag hoppas.

Jag själv höll på att överhättas av lycka då jag fick Sims: livet i lägenhet + 700 kr av min ömma moder, och de 5 återstående säsongerna av Buffy the Vampire Slayer av pappa och Tina. <3! 

Imorgon kommer mammas kusin Laurie och hans pojkvän Janne hit på besök, var länge sedan man träffade dem... Ska bli skoj, resten av dagen ska jag väl nöta sims eller Buffy kan jag tänka.

På Fredag bär det av hem till pappa där jag ska träffa Violet, Blue, Sebbe och Joche - med andra ord mina bandmates. Längtar sjukt mycket.

Resten av lovet vet jag inte vad det blir av. Förhoppningvis letar sig älsk ut till Jättendal någonting så att jag får krama henne tills hon tröttnar på mig och åker hem.

Nyårsafton spenderas också den hemma hos pappa i Storsvedja, med honom, Tina, hennes son Rickard (som är sjukt lik Jake Gyllenhaal), Rickards flickvän Jessica och Erik.  

Nere på isen med champagne framför en eld och titta på fyrverkerier... När den traditionen dör tänker jag sörja. Länge.  

Aja, nu har jag skrivit alldeles för mycket och klockan är halv jävla 4 på natten, men jag kände bara att jag verkligen behövde skriva av mig lite.  

En sak till, Mimmi sa en sak i skolan för ett tag sen som jag bara inte kan släppa. Vi satt och pratade om första dagen på Skvadern i höstas, hon sa att hon knappt vågade titta på mig, för att jag såg så skör ut att hon var rädd att jag skulle gå sönder om hon tittade för länge på mig.

Det var en ganska bra beskrivning på... Ja. Ni vet nog. Jag ska inte tjata med er mer, men just nu känns det ganska bra. Jag blir pratig då. You know me... 

Det är bara tankar, inte känslor längre.

Nu sitter jag här i min gröna tomteluva jag fick av älsk i fredags, har en mugg med varm choklad brevid mig och har nyss tittat på ett av mina favoritavsnitt av Buffy. Det regnar in "god jul" på telefonen och över msn...

Does it... get better than this?

Den här dagen har varit helt totalt ljuvligt underbar, och jag hoppas på att det håller i sig, iallafall tills imorgon.

Jag har känt mig som jag gått i ett glitterregn hela dagen och ingenting har kunnat stoppa mig - inte ens att bränna sig på den allt för varma chokladen... ;>

Just nu känns ingenting direkt jobbigt. Jag har inte haft tillgång till några känslor på mer än en vecka, men just nu kunde jag inte bry mig mindre. Bubbelkänslan är inte så stor just nu heller. Den finns, men den är inte där.

Ja, det gäller ju att se det positiva i tillvaron... *petar på Kristin när/om hon läser det här*

Jag vet att skolan börjar om ett par veckor, jag vet att snart, förmodligen snarare än jag tror, kommer ångesten att vara tillbaka igen, att den ligger där och skrapar på den tunna ytan av min lycka. Men vad gör det mig? Jag är glad! Jag njuter av det medans jag kan! Tjo-hoo~~

(I'll be back later med ångestinlägget 2000! Självironi ftw) 

God jul, folket!  

Tiden rinner mig ur händerna.

Lovet började i fredags. Vad är det för dag idag? Söndag?

Tekniskt sett är det måndag, för klockan är efter 12.

03.03

Lovet började i fredags, och snart är det slut. Tiden försvinner...tickande efter tickande.

Tick...tack...

Det känns ju som det var nyår 2007-2008 alldeles igår - 2008 har ju inte hunnit infinna sig än, och nu är det snart borta!

Nu är det snart två år sedan jag fick hemundervisning... sen när gick tiden så fort?

Stanna, stanna, jag orkar inte se den springa förbi mig. 

jag är alldeles för trött för att sluta svamla 

Nu är jag sådär långsam på att skriva, men jag har mina anledningar.

Har velat skriva flera gånger under veckan, men allting har blivit (om möjligt) ännu mer komplicerat än innan.

Jag känner ingenting. Ingenjävlating.

Inte nervositet, inte besvikelse, inte lycka. Ingenting. Jag har inte gråtit på jag vet inte hur länge... jag får ingen kontakt med mina tankar.

Ena stunden tänker jag på något som ger mig ångest, andra stunden känns min hjärna helt ur funktion och jag kommer inte ens ihåg vad det var jag mådde dåligt över. Allt jag vet är att ångesten finns där. I en ny form, javisst, jag känner den inte, men jag vet att den finns där.

Jag orkar ingenting. Allt jag känner för att göra är att sitta i min säng och bara stirra, allting har blivit så svårt just nu.

Skolarbetet halkar efter som fan, och jag känner på mig att jag kommer göra massor med människor besvikna. För första gången börjar det kännas som om det inte riktigt  spelar någon roll, jag känner ingenting när jag tänker på det. Jag känner ingenting när jag tänker på att förlora allt...

På fredag ska jag träffa Violet, Blue, Joche och Sebbe hemma hos mig, resten av lovet vet jag inte vad jag ska göra av. Träffa älsk någon dag förhoppningvis, annars är det helt tomt på planer. Det skulle inte göra mig något om ingenting alls hände, jag känner inte för så mycket. Har sjuk abstinens efter älsk dock...

Julen spenderas här hos mamma med henne, erik, pappa, tina och farmor, och nyår spenderas hemma hos pappa med honom, tina och kanske erik. Vi får väl se.

Massor med tankar snurrar runt mig. Jag vill vara rädd för att jag inte bryr mig, jag vill vara rädd för att jag inte känner, för tänk om jag tar det ett steg för långt? Bryter mina löften?

Jag vill vara rädd, men jag känner ingenting när jag tänker på det. Är jag för dramatisk? Är jag en drama queen? Jag bryr mig inte, jag vill ha mina känslor tillbaka.

Ligger vaken igen.

Tänker på allt som borde göras, allt som borde ha gjorts redan. Den här veckan har vi ett prov på en bok som jag inte har läst en sida i än. Känns som en bra plan att börja läsa snart...

Tänker jag vidare på allt jag borde åtgärda, alla saker jag borde prata med vissa människor om, så känner jag bara "allt vore så mycket lättare att bara få dö".

Visst vore det... Att bara få försvinna. Att veta att man sårar människor men att man den här gången inte behövde ta itu med det. Underbart?

Jag har en stark "inget-av-det-här-spelar-någon-roll"-känsla för tillfället, och jag vet inte om jag tycker om den eller inte.

Egentligen är det ju ganska konstigt hur man alltid oroar sig för saker... Jag oroar mig för att jag inte ska ha tillräckligt med närvaro för att jag ska få studiebidrag och få ha kvar lägenheten, om det händer kommer jag flytta hem & hoppa av skolan för i år. 

Även fast jag just nu inte har någon energi alls till skolan så låter det inte direkt lockande att hoppa av. Jo, visst, ledighet, sömn, att inte behöva bry sig på ett tag, allt det låter underbart, men vad händer med mig?

Men just nu kunde jag inte bry mig mindre, för ur allt som förstörs växer något nytt upp.  Bara för att man förlorar något bra betyder det inte att det är omöjligt för något annat bra att titta förbi.

Bitterljuvt. Så totalt bitterljuvt.

Jag borde ta tag i mitt liv och skolan, för vad har jag för anledning att ligga här och drälla i tårar?

Jag vet ganska väl vad som skulle göra saker och ting bättre, men det bittra i det ljuva är undetstruket; jag kommer aldrig att kunna leva lyckligt.

Wanna test the theory? Go ahead. Jag fattar inte.

Dag efter dag går, och på kvällarna lyser alltid någon slags känsla igenom jävligt starkt. De flesta dagarna är det sorg, ångest, ja, det vanliga. När istället en bra dag har gått är det inte glädje jag känner, utan tomhet.

Är det kanske så att jag har missuppfattat det hela, att när man är lycklig så känner man inte lyckokänslor, det är bara själva utelämnandet av sorg som gör att man blir lycklig?

Ångesten finns inte där, men det gör inget annat heller?

Det känns inte direkt lockande.

Jag önskar någon kunde tala om för mig vad jag ska göra, någon som kunde berätta för mig vad livet verkligen är. Jag hatar att leva såhär, jag hatar det verkligen.

Jag känner mig själv. Eller?