Jag vet inte vad det är med mitt humör. Och jag vet inte hur jag ska kunna förklara det bättre än såhär... Det får bli nåt berättelseliknande-stuff...

På lunchrasten satt jag, Petra & Ninni ute i gräset en bit bortanför skolan medan Petra & Ninni turades om att ta några bloss på en cigarett. Jag lade mig ner och solen värmde nåt otroligt, man kunde nästan känna solen tränga sig in under huden - våren är äntligen, äntligen här...

På min mobil spelade Walk on med U2, kanske en av världens underbaraste låtar. Petra och Ninni skrattar åt något och stoppar mina tankar som smått börjat vandra mot Auschwitz och alla döda människor.

"And I know it aches, how your heart breaks

And you can only take so much

Walk on"

Plötsligt verkar det så lätt. Ninni och Petra sitter vid min sida i solen och plötsligt märker jag att de tar en bild på mig. Jag skrattar och gömmer ansiktet i händerna. Underbara vänner, tack för att ni finns.

Efter ett tag kommer Anna Johansson dit, en gammal barndomsvän. Vi pratar ett tag, hon har prao hos frisören. Hon stannar inte så länge utan går snart upp till matsalen och äter.

Efter ett tag reser sig Petra.

"Där är min skjuts, måste åka till tandläkaren nu. Kommer tillbaka efter lunch med en bedövad käft, vi ses då." Jag och Ninni vinkar hejdå och reser oss sedan för att gå in till skolan igen och vänta på att de ska öppna till tjejernas rum. Väl där inne kommer Sania, Terese och Sofia dit och lämnar en lista över hårfärger vi ska beställa från Bluefox.

På näst sista timmen av skoldagen sitter jag vid en av klassrummets datorer och läser om Josef Mengele på wikipedia. Tankarna känns som moln och känslorna som stenar - fan vad allting blir svårt bara någon timme efter man tänkt att allting skulle ordna sig. Hur kan jag vara så dum att jag låter mig själv ens tänka tanken? Jag kommer aldrig bli av med de här känslorna, vad någon än säger. Ingen kan hjälpa mig utom jag, och jag kan inte.

Plötsligt kommer Johanna in tillsammans med skolkuratorn Mariana,Sofia och Johannas kontakt på soc, Ewa. Johanna går en runda runt rummet och kramar oss - Mig, Petra, Ninni, Helen och Kristin.

"Har ni någon koll på varför hon kramar er?" frågar Ewa medan Johanna kramar Helen. Vi blir tveksamma men svarar sedan nej. "Ja, du kan ju berätta själv, Johanna.."

"Jo... jag ska flytta till Gävle." Det hörs att hon är nära gråten.

"Vadå, nu?" frågar jag.

"Ja."

"Precis nu?"

"Ja."

"Vadå... på en gång nu, alltså, verkligen nu?"

"Ja..." Sofia springer ut och smäller igen dörren. Ingen reagerar.

Petra tappar hakan och jag fylls av någon slags kall tomhet.

"Men..." mumlar Petra och jag kliver upp för att krama Johanna men Petra hinner före. Johannas tårar rinner. Petra och Johanna släpper varandra och sedan kramar Petra, jag, Johanna & Ninni varandra samtidigt.

"Vart ska du flytta..?" frågar jag.

"Jag vet inte, nånstans till Gävle."

"Vet du vilka du ska bo hos då?"

"Nej... jag har aldrig träffat dem. Jag fick reda på att jag skulle flytta imorse."

Vi håller om varandra och i ögonvrån ser jag Kristin, hon betraktar oss sorgset.

"När kommer du hem?" frågar jag.

"... fem månader."

"Nej, nu måste vi gå ut till bilen" säger Ewa och börjar gå ut från rummet.

När Johanna släpper taget om oss tittar jag på Petra, hennes ögon är lika tårfyllda som mina och vi kramas innan vi vänder oss för att se Johanna gå.

"Vet du vart Sofia tog vägen?" ropar hon från dörröppningen.

"Ingen aning" svarar jag och tårarna börjar rinna. Johanna ropar hejdå från där hon står och nu rinner även Petras tårar.

Helt plötsligt är hon bara borta. Johanna, älskade, älskade Johanna som vi umgåtts med i princip varje dag sedan vi började på hantverks, johanna, en av våra bästa vänner - är borta.

Lärarna försvinner ut genom dörren efter ett tag och jag, Petra & Ninni sitter kvar. Ingen säger något på ett par minuter.

"Fan vad tomt det redan känns" säger jag till slut.

"Vi går ut och kollar" säger Petra och hon och jag reser oss och går ut i korridoren. Kristin och Eva står pressade vid dörren tittar ut genom fönstret.

"Gå inte ut så hon ser er, det blir för svårt för henne" säger Kristin och jag och Petra stannar med henne och Eva och ser ut genom fönstret. Solen som sken förra rasten verkar vara helt borta - ja, den lyser, men det finns inget ljus. Det är ett ljus utan värme, som ljuset från lysrör. Vi ser Ewa sätte sig i en bil med Johanna och köra iväg - och nu är hon borta. Hon är borta, och hon kommer inte hem förrän om 5 månader - i september, då jag och petra kommer att ha bytt skola och ändå inte får träffa henne.

Gävle är bara 1 ½ timme bort eller något, men senare på dagen fick jag reda på att det var inte Gävle, utan Sala... Utanför Uppsala... Helt avlägset jävla långt borta, och det kommer vara längre än 5 månader. Längre. Vi vet inte när hon kommer hem.

Jag är så trött på att behöva packa in mina ord i bomull jämt, jag vill kunna säga som det är. Jag vill kunna säga sanningen och få folk att förstå, men det går ju inte.

Var ensam hemma idag igen, känner mig helt sliten nu. Har spenderat dagen med att läsa om Auschwitz och "holocaust deniers" och sånt... Klart jag inte kan sluta tänka på det. Jag kan bara inte. Det har satt sig i min hjärna.

jag var på skolan igår, och gissa vad lägligt- Jo, vi började med andra världskriget på SO:n. Ville nästan slå Margareta då, och jag fick ha två visningar av mina Auschwitzbilder igår. ,_, Jag klarar nästan inte av att prata om det IRL heller, börjar nästan gråta så fort jag måste säga något. Så verkar det vara bara jag som reagerat såhär av alla i klassen också, igår på SOn sa Eggy att han tyckte det kändes som att gå runt i ett vanligt gammalt hus bara.

Kan jag inte bara få sluta finnas, bara ett litet tag? Tills jag inte bryr mig om det här mer... Jag har alltid äcklats något hysteriskt av Nazism, rasism och homofobi och det här var fan bara för mycket. Det tär på mig, jag sitter och tuggar på naglarna och försöker hålla tankarna på annat - det går inte så bra, men jag försöker iallafall.

Imorrn har vi iallafall spelning igen, men det verkar bli den sista på ett ganska bra tag. ._. Ska nöta våran andra låt då, försöka få den klar till skolavslutningen.

Jag vill inte prata mer, jag vill inte se dig, jag vill inte höra... Jag vill inte finnas och jag vill inte känna, jag vill inte kliva upp eller äta eller ens försöka finnas eller leva... jag VILL INTE

Hopplöst, bara så jävla hopplöst... fan... FAN!!!! Fatta, förstå nån jävla gång, det går fan inte att ha det såhär längre - JAG kan inte få finnas! Gör om mig till någon annan! Fan, jag VILL INTE!!!

Det känns som jag har så mycket som pågår just nu att jag bara vill skrika åt allt att stanna, men det är egentligen inte så mycket som händer, för hela tiden sitter jag ju bara hemma och har massor med tid att fundera på allt det här?

Det känns som alla jag tycker om är påväg att glida ur mina händer  medan de jag inte vill veta av bara försöker klösa sig närmare mot mig. 

(8)Perfect world... du vet vem du är ,_,

Vi kom hem från Polen i...lördags. Orkar inte berätta så mycket om det, är det nån som vill veta mer så får de väl fråga mig personligen eller något.

("I used to think that I was strong, until the day it all went wrong, I think I need a miracle to make it through" )

Det som lämnade störst spår hos mig var Auschwitz... oväntat. Det är knappt så jag orkar skriva om det, men jag känner att jag behöver det. 

(I don't know what I should do now,

I don't know where I should go...)

Klart jag visste att det skulle vara hemskt. Självklart. Men så hemskt som det var... nej. Jag vet knappt vad jag kan säga- jag höll på att svimma när vi var där inne. Och sen vi var där har jag knappt slutat tänka på det, var rädd idag när jag var ensam hemma, ensam för första gången sedan Auschwitz. Ja, jag mår så jävla dåligt att jag vet fan inte vart jag ska ta vägen. Vad jag ska säga för att kunna förklara den här känslan jag har nu, hur jag ska kunna beskriva... hur jag ska kunna säga något alls.

Jag kan väl börja med det här, att för första gången i mitt liv så känner jag mig ensam. Och nånstans inom mig vet jag att jag inte är det, det finns iallafall massor med människor där som säger att de finns för mig och det gör de visserligen, men jag vet inte... alltså, jag vet inte varför jag känner såhär heller. Säkerligen helt ogrundat... men jag vet inte. Jag vet fan ingenting... 

Allting har känts så otroligt meningslöst sedan Auschwitz, alla dessa små saker i livet har slutat spela någon roll... musiken känns som den inte har någon melodi längre, texterna är tomma och meningslösa. Att ens vakna och klä på sig, äta känns helt betydelselöst. Alla dessa tusentals, miljontals människor som dog.. hatet som fortfarande finns och dödar... det äter upp mig, precis som dem som mördas. Jag vet inte om det är ett bra sätt att beskriva det men, det är så det känns... Det skriker inom mig och jag vill ta bort det. Jag vill sluta bry mig. Jag vill inte känna mer. Jag orkar bara inte med detm er. 

Och på samma gång känns det som om jag hittar mig själv. Ska åka och klippa mig till helgen, färga håret och så, jag vet vad jag tycker om nu och en del saker jag vill göra, jag vet hur jag vill se ut. Men jag orkar bara inte göra något, jag vill inte mer. 

Nu åker jag och Petra och svenska/engelskagruppen till Polen. 8D Ska åka buss i ungefär 4 timmar idag, till nynäshamn, sedan färja till nåt-konstigt-i-polen, sedan buss i 12 timmar till krakow. X_X Men det ska bli skoj, ska till auswitch och på nåt jättebadhus och massa. ^^

Ses om en vecka :*

GAHH!!!!

Jag blir så jävla irriterad så jag tror seriöst att jag kommer bli galen DDDD: Johannas jävla kompis Felicia går in på min bilddagbok, en timme senare går jag in på hennes, och hon skriver " men  , kul å kolla mina bilder elr ? du sprider bara dina varelser ."

First off, vad-fan-i-hela-jävla-helvete?! X___X

För det andra, hur kan hon...hur hon hon liksom tänka att det är okej att gå in på min men jag får inte gå in på hennes?! Vill hon nu inte ha någon besökare så kan hon fan sätta dit gästlösen, inte ha någon bilddagbok över huvud taget eller helt enkelt strunta i mig så jag inte har någon anledning att gå in där.

För det tredje, LÄR DIG HUR FAN MAN SKRIVER!

För det fjärde, vad betyder "du sprider bara dina varelser"? Vad i helvete? Finns det ens något som heter så? X_X

Johanna kan jag förstå, faktiskt, även fast hon nu vänder på sanningen massa, så ska vi föreställa vänner och jag vill inte bråka med någon jag ska vistas i samma rum som vare dag. Felicia och jag däremot känner inte ens varann, vad fan ska hon hacka på mig för?! :s 

Jahapp... Idag vart det ingen skola, mådde massa dåligt på morgonen så det var lika bra att stanna hemma, men sen har jag börjat må bättre nu på dagen och nu känns det inte ens. Så, jag missade repningen idag ;__; GUH. Nästa är på Torsdag, det känns länge... Och jag har massa abstinens efter Battlefront. x_X 

Imorrn har vi musik i skolan, yay... Hoppas man kan få jobba lite med Our Farewell för första gången då.

Börjar så smått att lära mig att säga ifrån mot mina vänner också, när jag tycker att de inte beter sig. Antar att jag kan säga tack till Johanna för det. 

Nu har jag halsbränna och det gör ont som satan i hjärtat, irriterar mig på alla kläder och det faktum att jag knappt alls är trött. Irriterar mig på nästan allting.. för ett tag sen insåg jag hur mycket klockan vart och då vart jag också irriterad. Vad fan, hur ska man klara skolan såhär?

Jag har en sak som nöter massa i mitt huvud men jag klarar inte av att berätta det för någon... både för att jag inte vet hur jag skulle uttrycka mig och sen vet jag inte riktigt om jag vill att någon ska veta... Så... om jag verkar otillgänglig eller mår dåligt till synes utan anledning så.. finns det minst en sak...

 Så jävla underligt det här med Johanna nu alltså. Jag bryr mig inte om ifall hon läser för jag tänker inte skriva något här som jag inte kan stå för eller någonting taskigt på nåt vänster för jag vill vara hennes vän, det gör jag faktiskt.

Efter utbrottet hon hade i Torsdags har hon sagt förlåt och att hon ångrade det hon hade gjort, hon sa att hon var förvånad över att hon hade använt sånt språk till mig. Det sa hon över msn i söndags och det har jag konversationsloggar på.

Men nu helt plötsligt så säger hon att hon inte kastat nånting på mig, fastän Eva stod precis brevid, hörde det som jag har sa och det Johanna sa och såg att hon kastade den där jävla korgen på mig. Hon säger att hon inte rev ner bokhyllan med flit, fastän både jag och Daniel stod ute i korridoren och såg henne sträcka upp handen, ta tag i kanten och dra ner den i golvet. Hon säger att hon aldrig kallat mig, Petra eller Ninni för hora eller fitta eller nånting, även fast vi kan komma ihåg minst ett exempel på det. Och hade hon inte kallat mig för något, vad menade hon då med att hon var "förvånad över att hon kunnat använda sånt språk mot mig"?

Och bara för att jag, Petra & Ninni mår dåligt över att hon har betett sig som ett svin mot oss och vi pratar om det så frågar Johanna "har ni bildat nån klubb eller nåt?" 

Ninni hade laddat upp på bilddagboken och skrivit lite om vad som hade hänt i Torsdags, är det så konstigt? Hursomhelst så vart Johanna jättearg, och hennes kompis Felicia (som btw jag aldrig nånsin har träffat) började skriva massa till Ninni att hon var skabbig och äcklig och att hon skulle sluta skriva skit över internet (logik på högsta nivå!). Så förklarar jag för henne, vad får man för svar? Jo, sånt som äckeljävel osv. Vi pratar ett tag och hon påstår att jag har skrivit skit till Johanna. Jag skriver att jag inte har gjort det, för jag vill vara hennes vän och jag älskar henne, men jag är bara så jävla förbannad! Men jag vill lösa det. Så frågar jag vad jag har skrivit till Johanna, då skriver hon bara "skaffa ett liv".

Borde det inte vara förbjudet att vara så extremt jävla... falsk? Nu påstår Johanna att VI vrider på sanningen, men vad fan gör inte hon då?! Först står hon för det hon har gjort, och sedan helt plötsligt så säger hon att VI ljuger och vrider på sanningen... Åh, vad fan, jag har tillochmed konversationsloggar från när hon stod för det hon gjorde...  suck för att alla ska behöva vara så jävla bråkiga och ljuga och hålla på hela förbannade tiden! Manvet ju knappt själv vad som är upp och ner snart..

Nu räcker det fan med dig. Jag fattar inte hur du kan!
Vi har funnits där för dig, jag har funnits där enda sen jag träffade dig för första gången, vid skolstarten. Jag har ställt upp, jag har lyssnat, och jag kan medge att ibland gör du saker som irriterar mig, det vet du själv. Och ibland har du kunnat bättra dig.
Den senaste tiden har du fullkomligt krossat min koncentrationsförmåga i klassrummet, du har skrikit, överreagerat och bara jävlats med allt och alla, smällt i dörrar när du inte fått som du velat och kastat runt saker hit och dit. Du vet att jag mår skitdåligt när folk bråkar, att ens vara i samma rum som en som är irriterad gör mig obehaglig. Men jag har stått ut med allt du kommit dragandes med, jag kanske har sagt ifrån ett par gånger, men jag har respekterat att du är som du är och att du har det svårt.
Men det du gjorde idag, det tar fan priset. Och jag hoppas och tror inte att du inte förstår varför jag är förbannad på dig. Allt jag kan säga är att jag tycker att du borde börja tänka på konsekvenserna av sakerna du gör, du måste inse att du inte kan kalla allt & alla för fitta & hora och smälla i dörrar och skrika och kasta saker, för en del kanske inte är så villiga att förlåta dig bara för att du ber om ursäkt sedan. När det händer varje-jävla-dag, då får man fan nog. Jag vill inte höra en enda gång till från dig att jag ska hålla käften, för när du får mig att må dåligt, då har jag rätt att säga ifrån. Jag har aldrig gjort dig något, jag har aldrig kallat dig för saker och jag har aldrig svikit dig, jag har stått ut och lyssnat och funnits där för dig och förlåtit dig när du har betett dig illa, även fast jag inte var helt okej med det du gjorde. Jag älskar dig, och du är en av mina bästa vänner, men jag är så förbannad på dig nu så du kan inte ana det! Och den här gången, då lovar jag dig, att det kommer krävas mer än ett "förlåt, jag menade det inte" för att jag ska förlåta dig.
För tills du har lärt dig hur man beter sig mot de som finns där för en, de som älskar en, de som ställer upp för en och de som vill hjälpa en, så är det bäst att vi håller oss borta från varandra.





Jävligt underlig dag idag i skolan... humöret skiftade ungefär 11 miljoner gånger. Men det har jag redan skrivit hur mycket som helst om, så jag skippar det.
(Tack, Ninni, Petra, Kristin, Eva & Camilla för att ni fanns idag, och att ni finns alltid annars. I love you guys. <3)

Efter skolan repade jag med Sweet Billy, vi nötte The nobodies & Sweet Dreams - Marilyn Manson, och våran egen låt Belief (every shade of the heart). Så jävla skoj, jag blir så jävla glad av att spela med Sania & Terese... Lycka i form av bas & sång. Sweet dreams tyckte jag gick så bra och var så kul att spela idag att jag började skratta när jag sjöng. Det har nog aldrig hänt förut. ^^
Mja, sedan har jag varit ensam hemma, mamma är på jobbet och erik var i stan, så jag har suttit och spelat lite bas, sjungit och kollat på gamla Lost-avsnitt. Kärlek. <3


Carry my heart around like a squeeze toy
And wear my feelings like a fragile necklace
Leave my thoughts in the sun and let them burn

Burn the inside of my mind
Burn the evidence of our existance
And burn the last piece of our bond

Burn it all and spare me the memory
of all the years I wasted
on a friendship that expired on the very first day
Skriven av mig, och jag behåller den. -.-'