Jag kan inte äta. Jag är visst hungrig, och det går nog ingen nöd på mig, men jag har just ätit en skål med nudlar och vill bara kräkas. Känslan av hunger blandat med illamående gillar jag inte, och den har hängt kvar i 2 veckor snart. Jag gillar det inte.

Jag vill gå och krama mamma, jag vet att hon förtjänar det. Hon har haft en löjligt jobbig dag då hon har bråkat med sin bror, över facebook. Löjligt var ordet. Varför beter de sig som tonåringar? Det är vårat jobb att skriva fegt skit till varandra över internet. Vart var jag när de vuxna krympte ihop i åldern?
Som jag sa så vill jag iallafall gå och krama henne, för att hon alltid försöker och ställer upp för mig. Även om hon säger att hon är "så glad för att jag mår bra" så gör hon alltid sitt bästa för mig, och jag uppskattar det så enormt mycket. Hon känner det inte. Jag vet inte vad jag ska göra.

Imorgon ska jag på BUP igen och jag ska få träffa en ny kurator. Lisa tror jag att hon hette.
Jag känner nu att ingenting jag skriver kan förklara hur jag känner mig just nu. Ingenting kan förklara hur totalt förvirrad och utom denna värld jag känner mig, och jag önskar att någon kunde joina mig här i mitt lilla störda, äckliga huvud. Jag vill gråta, men det finns ingenting på insidan.
Jag vet att man aldrig kan veta vad som väntar runt hörnet, jag vet att allting kan förändras på ett ögonblick och att det förmodligen kommer göra det, men det är inte det som spelar roll nu. Det är känslan. Känslan av hopplöshet, som om jag aldrig kommer att kunna... ta mig ur mitt eget huvud. Det låter ju logiskt.
Fan, jag önskar så jävla mycket att jag slapp vara mig, även om jag vet att så otroligt många har det mycket, mycket sämre än mig. Vet jag det? Ja, det är klart jag vet. Jag är ingen idiot, eller, jag tror inte det iallafall. Jag vet inte vad jag ska jämföra med. Jag vet inte hur jag ska tänka, jag är rädd för att någon ska komma på mig i mina tankar.
Jag måste sluta obsessa om allt jag är rädd för, för det inträffar ju aldrig, eller hur? Men tänk om anledningen till att det inte händer är för att jag obsessar om det då? Eller tänk om mina högsta önskningar skulle slå in om jag slutade obsessa?
Jag är så jävla rädd. Jag känner det inte ens, jag vet inte vad jag är rädd för, men det märks så tydligt på sättet jag tänker. Vad fan är det som händer med mig?
Jag måste släppa in någon, jag måste låta någon få veta vad som händer. Hur jag mår. Men varför måste jag göra det? De kommer aldrig att kunna göra något åt det i vilket fall, allt det gör är att tynga ner dem. Det vill jag ju inte?
Jag tror att jag utan problem skulle kunna lägga upp det här på min blogg, om än med ett sting av skuldkänslor, för att jag tvingar på mina vänner det här, men jag skulle aldrig... kunna visa det för mamma, pappa, Tina eller min psykolog. Jag skulle aldrig kunna visa det för någon som faktiskt spelar roll i det här sammanhanget, någon som kanske kan göra en skillnad. Jag är rädd för att min psykolog skulle vifta bort det och säga "det är inte relevant för det vi ska jobba med", för det känns verkligen... verkligen relevant för mig. Varför skullle hon göra så kan man undra? Jag har verkligen ingen aning. Men tänk om?
Tänk också om hon tycker att det är otroligt viktigt att prata om, vad ska jag då säga? "Ja, det är sån jag är, jag kan inte kontrollera riktigt vad jag tänker ibland." Tänk om jag är psykiskt störd på något sätt. Tänk om hon vill... att jag ska prata med någon annan?
Jag fattar inte hur jag ska klara det här. Jag fattar inte när folk säger "det ordnar sig" och grundar det på att "de tror på mig", jag kommer aldrig sluta tjata om det. Det gör så jävla ont när de säger det. Och de säger det ju bara för att hjälpa mig, de säger det av alla de rätta anledningarna, men ingen av dem vet verkligen vad som pågår i mitt huvud. Jag skulle aldrig kunna öppna mig och bara låta det rinna ur mig som jag gör nu, wordpad is your best friend, även fast de frågar mig ofta hur jag mår. Jag stänger av mig ofrivilligt och får panik när de loggar ut från msn, för att jag inte har berättat än, men det är ju mitt eget fel. Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag kommer aldrig att ta livet av mig, det vet jag. Jag är inte tillräckligt... stark? svag? för det. I det här sammanhanget säger vi stark. Jag är inte tillräckligt stark för att fly. Jag är inte tillräckligt svag för att fly.
Och jag har goda chanser att... må bra. Att bli kvitt de praktiska problemen. Men faktum är att jag inte riktigt vill bli kvitt de praktiska problemen, för jag vet inte hur jag ska förklara det här utan dem. Varför jag är som jag är. Jag kan inte förklara mina extremt störda tankar eller den här känslan av att vara totalt borta, bortklopplad från allt, utan möjlighet att ansluta sig till... verkligheten. När jag går runt lillfjärden med Zappen kan jag ibland komma på mig själv med att tänka på promenaden som något jag *ska* göra, och sen upptäcka att jag faktiskt går där, och inte bara i mina tankar. Ibland vet jag knappt vem jag är. I såna tillfällen når inte ångesten riktigt fram till mig, även om jag kan känna mig... totalt uppgiven. Den kan inte ta tag i mig och kasta mig in i väggen, den förstör mig, men den kan inte döda mig. Jag vet inte vad jag ska göra. Varför finns de här känslorna ens i kroppen? Varför bildas de från början? Varför finns den funktionen?
Jag känner att jag inte orkar mer, och det är sant. Det är en sanning, att jag önskar att jag aldrig blivit född. Att jag var död. Men det spelar ingen roll att man känner att man inte orkar mer, för man fortsätter ju ändå - det är inte som att överanstränga sig fysiskt. Man kan inte skylla på det, för det går inte att ta seriöst på för de som står runt mig.
Och hur vet jag det? Jag har inte ens sagt det. Orden "Jag orkar inte mer" har aldrig lämnat mina läppar, aldrig. Orden "Jag vill dö" har aldrig yttrats med min röst, även om jag gärna velat säga det många gånger.
Men jag kan i vilket fall inte tro att någon skulle ta mig seriöst om jag sa det, men jag får väl tro vad jag vill. Ingen av oss kommer i vilket fall att veta om det stämmer eller inte förrän jag sagt det.
Livet stannar inte. Jag orkar inte följa med, men jag får så lov att göra det ändå. Vad är då poängen? Jag har ingen aning om varför jag lever just nu. Jag klänger mig fast vid tanken på att "nästa vecka blir det jullov, bara håll ut tills dess", men vad förväntar jag mig? Varje kväll på lovet kommer sluta med ångest, och nej, jag vet att jag inte kan veta det, men jag känner mig själv. Sista dagarna på lovet kommer jag att tvinga mig själv att gråta genom att spärra upp ögonen tills de tåras, för det går inte att gråta även om jag vill, och sen börjar skolan igen. Och vad är det då för skillnad? Igen väntar jag på lovet, klänger mig fast vid tanken på det, och till slut slutar skolan. Men prövningarna kommer komma, ännu fler, och det kommer bli mycket svårare, nu när jag faktiskt också börjar närma mig 18årsgränsen. Och hur vet jag det? Det gör jag inte. Jag är patetisk som sitter och drar en jävla massa onödiga slutsatser, men jag vet inte hur jag kontrollerar mig själv. Jag är patetisk, men jag kan inte göra något åt det.
Hur ska jag då klara mig, då prövningarna och kraven blir större och större och större och jag fortsätter att ha ångest över vardagliga saker? Kommer jag fortfarande få panik inför att gå förbi en människa på stan?
För att väldigt indiskret hoppa mellan ämnen så undrar jag vad... mina föredetta mobbare tänker om våran 'relation' numera. Hur Hanna Svensson ser på att hon kastade in mig i väggen för att jag tydligen var för ful för att gå i korridorerna, eller hur Jimmie Lindh känner efter att ha sagt att jag borde avlivas med råttgift. Hur folket som sa att jag borde gräva ner mig i min grav där jag hör hemma känner om det, nu när de faktiskt sabbade mitt liv? Kan jag beskylla dem för det? Jag tror att jag kan det, och jag vill väldigt gärna göra det. Jag kommer aldrig bli av med det här agget mot dem. Jag är helt enkelt inte tillräckligt vuxen för det, och jag tror inte att jag kommer bli det heller, no matter vilken ålder jag än når.
Jag vill inte nå någon ålder.
Jag skulle vara patetisk som 30åring, patetisk som 60åring, patetisk som 25åring. Jag kommer alltid att vara patetisk, och rädd.

Ja, nu ska jag sluta. Det har gjort mig bra, men jag tror inte jag kommer våga publicera det här nu. Kanske, till slut att jag gör det. Men i så fall förväntar jag mig inte att någon orkar läsa det, eller att någon kommer att kommentera. Men om jag lägger upp det så kan jag säga att de flesta vet en otroligt större bit om mig än innan.

Jag vet att det är onödigt. Jag vet det. Jag vet att det finns mycket du vill kommentera på just nu, om mitt beteende, hur barnsligt det är, och hur onödigt negativ jag är. Men snälla, jag letar inte efter att du ska lösa det här åt mig, jag känner mig bara så jävla uppgiven, och det jag vill ha från dig är lite tröst. Att veta att du finns där. Det är det enda. Det är inte ditt jobb att ändra på mina konstiga tankegångar. Överlåt det åt min psykolog, jag klarar nog inte att du skäller på mig just nu. Kan du ta det? Att jag ber dig?

Jag vill inte riktigt, men det får bli såhär. Jag kommer ha sån panik över att folk faktiskt kan läsa det här, men det är nog för det bästa. Kanske folk till och med kommer stötta mig.

Here we go...

 

Hanna

14 december 2009 08:41

*tillbaka till början* (citat från digimon) (A)
där ligger alla lösningar och förklaringar till varför

 

Ida

14 december 2009 17:03

Åh, det sista du är är patetisk, barnslig och onödigt negativ! Du är du och det kan du inte ändra på! Om du mår dåligt, så ska du få må dåligt. Ingen ska tvinga dig till att må bra för det är inte riktig "må bra". Ingen ska någonsin tvinga ur orden ur dig, utan möjligtvis sakta, sakta lirka ur dig dem. Så du knappt märker det själv. Det finns folk där ute som verkligen vill lyssna, som mår BRA över att finnas där för andra! Som jag till exempel (skrattar lite för mig själv nu).
Du ska inte tro eller känna att du trycker ner folk med dina problem om du så viskar eller skriker ut dom i förtvivlan, det blir bättre efter det. Om så i en liten stund, och det hjälper oftast.
Sen vet jag själv att det är en lång och svår resa att ta sig till det stadiet att berätta för någon, men det får ta sin tid. Det är du som ska vara mogen och trygg för att kunna säga hur det är och vilka tankar som flyger runt i ditt huvud (:
Du är Isa, och Isa ska fortsätta att vara Isa. För utan Isa så är världen tråkig. Och i den stora världen så finns det många Isa-lyssnare som har öron och ögon öppna. Det kan bara ta ett tag innan Isa och Lyssnaren möts. (KRAM) I luv you.

 

Läsare

19 december 2009 16:44

Det är i alla fall bra att du är medveten om att du är onödigt negativ och barnslig. Det tar dig närmare lösningen.

 

Fiffel

20 december 2009 15:35

Jag tänker på dig, finns är för dig. Men jag förstår om du inte vill ha min hjälp.
Hoppas du får den hjälp du behöver någon annan stanns.

 

Utomstående tjej

10 januari 2010 12:46

Jag känner inte dej och du känner inte mej.. Jag vet bara vem du är eftersom vi gick på samma skola i Harmånger, inte mer än så.
Jag kom in på din blogg av en ren slump och började läsa allt du skrivit. Först tänkte jag inte kommentera, men sedan ångrade jag mej.

Eftersom jag inte känner dej kan jag inte kommentera något om din personlighet eller liknande, men jag vill att du ska veta att jag alltid tyckt du varit fantastiskt vacker och efter att jag läst allt, även fantastisk modig som skriver det du gör..

 

Unsigned

19 januari 2010 18:03

Du är en jättefin flicka, du borde vara stolt över dig själv.
Alla dina vänner tycker verkligen om dig (allafall jag),du är allafall min bästa vän.Jag önskar jag kunde finnas där för mig men jag är till 99% säker att om du skulle vända dig till någon skulle det inte vara jag, därför skriver jag "anonymt" (jag är en av dina vänner,vi träffas ibland).
Tycker du är väldigt stark som vågar skriva, jag känner mig stolt över att vara vän till dig! Jag kan inte säga att jag förstår det gör jag verkligen inte, men jag har känner med dig (om du förstår vad jag menar), jag finns för dig om du behöver prata och kan lista ut vem jag är men jag har sagt till dig tidigare att om du vill så kan du prata med mig, jag vet hur svårt det är att prata med varandra, där är du och jag rätt lika.

*Kram*

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

2009   I ett andetag, får jag inte existera Det är smärtsammare än vanligt Det här misslyckandet är utom denna värld För stort för dina ögon utanför ditt synfält Rutan är krossad, spillrorna regnar Men det är ingenting mot ditt ...

2007   Down, scream And another knife is soaring through the air Aim it at me, aim to kill   Put the hate through my heart Slap the anger in my face And nail the envy in my bones Handing me the fear, forcing me to hate Bringing me...

2009-03-02   Du kommer till henne Med en order om att finnas "Kom tillbaka senare jag vilar just nu och ingenting är viktigt nog att störa denna sömn" Tänk, om du bara vetat det att det var där skon klämde Du gav henne liv, så h...

2009-07-31   Jag har inte tid att ge dig en lång, smärtsam beskrivning om hur mörkret lägger sig över mina sinnen Det har lagt sig och har legat sedan länge   Men låt mig bara säga det här Att se på dig och känna inspiration ...

2009   Petrified, cause I don't know what's coming. Isn't it human to be afraid of the unknown? Without your arms around my waist, without your hands in my hair, on my back, stroking my face, holding me close -- gripping my neck -- God, I can't...