Imorgon ska jag träffa en studie- och yrkesvägledare på västermalm med kuratorn, och jag hoppas det går bra. Det är skönt att äntligen få prata med någon som vet, men jag får lite panik över att jag måste bestämma mig. Jag orkar ingenting. Jag känner inte henne och jag vet inte om hon kommer förstå, och i såna fall vet jag inte hur jag ska förklara.
Men allt det där märks väl imorgon, antar jag.

Idag har varit en otroligt lång dag.

Kakis, jag saknar dig.

Jag måste försöka sluta gå in på autopilot då jag är bland folk, försöka svara på "Hur mår du?" utan att undvika sanningen. Måste försöka lugna ner mig och... vara mig själv. Jag jobbar på det.

...det är bara det att det är så jävla svårt att känna sig engagerad i att "jobba på saker" då man bara känner för att krypa ihop till en jävla boll och vänta på att livet tar slut.