Känner mig så jävla sviken, trodde att om det var någon jag kunde lita på så var det er... men tydligen inte...
Det är väl meningen att ni ska ses som ett jävla team?, men ingen kommer någonsin kunna se det så mer... ni är två olika parter och det har ni varit hur länge som helst... ni är helt olika.. även om jag och ni kanske vägrar inse det så har ni svikit mig hur jävla många gånger som helst, förstår inte hur det här kunde hända..

Gjorde det där jävla testet idag då. Så otroligt enformigt, jag satt i 20-25 minuter och klickade på skärmen varenda gång det kom upp en grön etta eller om de sa "ett" i hörlurarna. Snacka om att jag kände mig som en svamp efteråt... <.<

När jag kom hem satte jag mig och spelade tredje harry potter (xD), men efter ungefär en halvtimme fick jag gå ut på långpromenad med Zappen.

WTF? Är det förståeligt? Är det att ha förståelse för att jag tycker det är skitjobbigt att vara på bup? Att tvinga ut mig i kylan och gå hem till pappa och tillbaka hit när jag kommit hem? Suck...

Ja, när jag kom tillbaka hem så hade Erik stängt av datorn, så jag startade den igen, gick in i spelet, och min sparning var borta. D: Började om, spelade i någon timme, sedan fick jag gå ut med zappen igen... <.< För att Erik åkte på nåt jävla möte.. ._. Sedan åkte mamma till hälsovårdscentralen för att hon fortfarande inte är bättre, men allt hon fick var hostmedicin. Hon kom hem, gjorde färdig-potatisgratäng, snusk som fan. Men sen fick jag iallafall en chokladkanin, så räddades dagen. Och nu tror jag iaf att jag har lov på riktigt, om jag inte måste upp vid halv 9 imorrn igen och gå ut med zappen.. men då strejkar jag..

Mår nästan godtagbart idag, men jag sitter bara och önskar att... ja... Jag önskar att någon fanns..  

"Sitt inte uppe för länge nu, jag väcker dig halv 9 imorgon"

NEJ! Jag vill fan inte höra ett ord till - inte ett till jävla klagomål, JAG VILL INTE HÖRA ETT JÄVLA PISS!! Jag orkar inte, jag kan bara inte, jag är för jävla svag för det här - det går inte, jag kan inte, jag vill inte, FAN!!!

Hjälp mig.. u_u ta mig härifrån, nu... jag vänder mig till rakbladen igen, jag KAN BARA INTE DET HÄR 

USCH, ska till bup imorrn och göra nåt slags jävla koncentrations(eller-vad-fan-det-var)test... Har absolut ingen lust, och har ont i skallen och känner mig allmänt vimsig, men det kan jag ju inte säga till mamma eftersom hon är så sjuk och blir arg om jag säger det... Ja, hon är fortfarande sjuk, klev upp vid 9 imorse och gick ut med Zappen... Är less och vill bara hemifrån för alla är på så jävla dåligt humör här hemma, jag med..

Kollade på Hard Candy och Death Sentence idag... Hard Candy in my <3 Fan vad bra den var! Death Sentence däremot var ganska... Jo, den var bra, men alltså.. ja.

Har sån jävla halsbränna också nu, pga stress såklart. I flera jävla veckor nu har jag suttit och bara velat gråta och det har känts som jag haft tårar nerför kinderna hela tiden, och bara velat vara i någons famn och gråta - men jag kan inte det. Det finns ingen. Jag sitter bara och önskar jag hade någon, nån som jag var viktig för... Någon som verkligen kunde bry sig, nån som till slut kunde älska mig, men det verkar ju fan vara omöjligt att hitta...

-trött- 

Så jävla trött på att drömma - och vad jag drömmer om kommer ni aldrig få veta.

Fan vad trött jag är på det här! Mamma psykade ut totalt i Fredags också. Jag gick inte på skolan, alla 5-6or från Jättendal, Harmånger, Gnarp, Strömsbruk och Stocka var på skolan då, och jag var bara så jävla trött och kände att jag inte orkade med folk alls. Så när jag åkte hem till mamma på förmiddagen så var hon sjuk, och så jävla sur på allt som rörde sig. Pappa sa att han skulle åka nånstans, södertälje eller vad det var, över hela nästa vecka. Mamma sa "vad bra." och sen sa hon inget mer till honom förrän han åkte, "hejdå". Ugh, måste de nu nödvändigtvis bråka även fast de skiljt sig så får de fan göra det när jag inte är i närheten, jag mår skit av att höra folk bråka! Och det vet de.

Anyways, när pappa hade åkt frågade mamma mig varför jag inte varit i skolan. Jag sa som det var och hon vart såklart sur. Sedan gick hon in i köket och satte sig vid bordet. Jag stod kvar i hallen ett tag för att jag inte ville vara runt henne när hon var på så dåligt humör, men gick sedan in till henne. Hon ville ha en kram, höll ut armarna och sa "jag vet inte om jag vågar krama dig, men.." (pga att hon var sjuk). Jag svarade "äh, jag har känt mig lite krasslig själv så..." och kramade henne. Då bara släppte hon taget om mig och skrek att jag inte mådde lika dåligt som henne iallafall, att hon alltid måstade ta ut Zappen och att jag inte skulle komma undan att gå ut med honom genom att säga så.

Jag vart också så jävla arg, jag har mått så jävla dåligt på senaste tiden och nu rann allt bara över - det första som händer när man kommer hem till mamma! Jag vart jävligt ledsen över att hon sa så så jag sa bara att det var inte så jag menade och gick in i vardagsrummet och satte mig och kunde inte riktigt hålla tårarna tillbaka. Efter ett tag kom hon in och satte sig i den andra soffan, ignorerade mina tårar och sa bara "När kommer Erik hem då?" ...

Det sved. "Jag vet inte" svarade jag bara.

Sedan började hon prata om att jag inte brydde mig om skolan, att jag var borta SÅ MYCKET, att jag varit borta 4 dagar de senaste tre veckorna... Att hon var arg på pappa för att han inte berättat att han skulle åka och prata om mina betyg med Kristin. Hon frågade varför jag grät, varför jag var ledsen - och sedan började hon gråta och sa att ingen nånsin brydde sig om hur hon mådde, och att hon hade varit sjuk sedan i tisdags och inte klivit upp ur sängen eller ätit sedan dess, men att nu måstade hon kliva upp och betala räkningarna och åka och handla, eftersom ingen kunde avlasta henne och göra det åt henne.... Det sved också, eftersom jag inte klarar av att göra sådant.

Det var absolut det sista jag behövde, allt rann över - det var fan droppen. Snart vänder jag mig till rakbladen igen för nu är allt verkligen värre än någonsin!

Ursäkta att jag skrev så mycket och ointressant men hittills har jag bara haft en människa att prata om det här med... vill bara sluta existera nu...  

Jag stänger ute ett tomt hus och tystnad genom att dra den rödrutiga filten över huvudet där mina tårar rinner tungt och långsamt och gör allt så mycket svårare. Men det är bara så jävla skönt att låta känslorna rinna ur en, och när jag väl kan så tvekar jag inte.

Men jag har skrattat så mycket idag att det känns som jag skrattat ut allt som finns inombords, så tårarna som rinner är meningslösa och utan känsla. Fast tomhet är ju också en känsla... Allt jag skrattat om idag har nu ingen betydelse och är ingen tröst, det är nu i det förflutna och det är bara ett minne. Jag vill ligga för alltid under den här filten, glömma bort världen och låta mörkret sippra in, jag vill aldrig nånsin behöva känna besvikelse mer. Jag vill aldrig nånsin mer behöva känna dödslängtan eller någon form av saknad - aldrig nånsin mer. 

Jag brukade tro att drömmar var det enda som aldrig någonsin kunde gå sönder, men nu står jag här i mitten av vägen med inget annat än väntan.

Fan, nu är jag här igen, fast jag har lovat mig själv att aldrig nånsin försätta mig i den här situationen igen. Nu har jag lovat mig samma sak igen för 711e gången, men jag kommer säkerligen inte kunna hålla det nu heller. "My favourite misstake..."

Jag önskar du bara kunde berätta för mig vad du vill. Vad du tänker... och vad du egentligen känner för mig. För tro mig, jag är ingen tankeläsare, du måste hjälpa mig - för jag märker inget alls! Allt jag vet är att jag tycker så jävla mycket om dig... och jag vet att många andra gör det med.

Och mot en annan person... Det finns så jävla mycket jag skulle vilja veta om dig. Hur många personer du höll på med när du sa att du tyckte om mig, varför du inte berättade det för mig. Var det för att du trodde att det skulle såra mig eller för att du inte brydde dig alls? Men det spelar egentligen ingen roll vilken av dem det är, för om det beror på något av dem så har du ändå missförstått mig, och sårat mig. Trodde du inte jag skulle få reda på det i slutändan?

Nej, jag vet, vi var aldrig tillsammans - men du sa saker... ja. Ingen har sagt sånt till mig förut, vad förväntade du dig?

Och att ni båda....nu... ja, jag undrar om någon av er ens tänker på att jag existerar när ni gör som ni gör - självklart ser jag igenom den lögnaktiga, oskyldiga ytan?

Jag vill att ni minns mig - men kanske ska jag bara inte lägga mig i. Jag förmodar att jag inte ska det, för jag har ju ingenting att göra med vad som händer mellan er... Hur fan lyckas jag bara bli lurad, gång på gång?

Har bara ett ord för hur allt är just nu: Usch. Jag vill bara radera kärlek helt och hållet, radera all stress och panikångest och det faktum att jag måste gå vidare och växa upp, jag vill bara inte det här. Det går inte, det är omöjligt.

Mamma började prata om att sälja Zappen förut, och om det inte gick, avliva honom. ...

Enda sen vi var på bup i Måndags och jag kämpade för att inte gråta, så har jag haft en klump i halsen som inte försvinner, och jag kan inte gråta, jag önskar bara att jag visste vad jag skulle göra..