Jag är helt handikappad i sociala situationer. Helt jävla handikappad - här är jag nere i Karlskoga, en 5 timmars f*cking bilresa hit ner - och jag måste gå iväg hela tiden och stänga in i mig i mörkret i rummet vi sover i. Rummet har ingen dörr... ibland tror jag seriöst att jag kommer bli tokig. Jag vill gråta, jag har en klump i halsen hela tiden, men när jag går iväg just för att gråta så kan jag inte. Men hela tiden när jag sitter med folket så är jag på gränsen att börja gråta - jag vill inte...

Kom att tänka på något som pappa sagt för någon vecka sen, det var det som fick mig deppad från början imorse. Han sa att han ville sälja en bit av tomten (!) för att få råd med att göra om huset (!!!)

Visst,  det kanske går bra i hans värld, men ska det inte räknas att jag kommer bo där också? Pappa och Tina tycker att huset inte är bra som det är nu :s, det är väl som det alltid har varit? Tänker han inte alls på hur jag reagerar, när han vet hur jävla mycket som förändras för mig nu och hur jävla dåligt jag mår över det? Jag vet hur det här låter, det låter som en liten fjortis som tror att hon mår dåligt, men... Förstår ni inte så tyder det bara på att ni aldrig varit i den här situationen själva.

Hur kan han tro att jag ska vara okej med det? Det huset är min jävla fristad! Ett hus mitmellan ett berg och en sjö, där man inte ens ser till sina närmsta grannar. Jag vill inte att någonting med huset ska förändras, ingenting! Jag vill inte ha en jävla människa som ska flytta in på våran tomt? Hur fan.... gah..

Jagvet att det här låter jävligt meningslöst i säkert de flesta av eras öron men om ni läser de gamla inläggen så förstår ni... kanske... det här är en mardröm.. ursäkta att jag skriver en mil om det här också men jag har absolut ingen att prata med.. och det brukar jag normalt sett ha...

jaja..  

Jag vet knappt vad jag ska skriva. Jag ser det som en sån jävla liten chans (eller kanske risk) att jag överlever alla de här förbannade förändringar... Men eftersom jag redan skrivit om det ungefär 77 miljoner gånger så...

Jag vet bara inte vad jag ska göra... jag känner mig ordlös. Jag vill inte det här.. Jag vill somna in.. så jag går och lägger mig nu.. 20 i 11 första dagen på lovet...  *a-wohoo*

(även att mina kusiner lyssnar på smurfversioner av basshunterlåtar och det finns ingen dörr på rummet ;___;)  

Nu känns det på allvar som att jag ska gå sönder helt. Bara ramla isär i olika bitar.

Jag orkar inte med folks reaktioner och hur de beter sig, jag orkar bara inte. Jag vill isolera mig någonstans och bara vara ensam tills jag orkar se folk i ögonen igen.

Sitter i skolan, är bara trött och jag vet inte vad jag ska göra eller ens vad jag vill göra.

Igår kväll satt jag och funderade på vad jag ville göra, vad jag skulle göra med hela mig, med mitt liv, och jag kom fram till att det lär bli svårt att få något gjort alls när jag inte ens vill göra något. Jag kommer inte klara det här utan ett mål eller en viljekraft, för jag har ingen just nu.

Jag hatar det här...

Var med Mille, Dennis & Jimmy i helgen, för första gången sedan Evergrey i Januari. Var så jävla skoj, vi kollade på Melodifestivalen och spelade ett mysko spel. XD Det var skoj iallafall, har saknat er massa <3

Nu så sitter jag här och har dåligt samvete igen över att jag åkte hem till pappa i helgen. ._. Mamma tror säkerligen att jag tycker om pappa mer, såklart, för att folk gillar att missuppfatta mig ;__; Usch, jag orkar inte skriva just nu, men jag ska försöka skriva mer... typ... senare, eller imorrn... är bara så jävla trött och less och jag vet inte riktigt vad jag ska säga... 

Japp, nu har jag skrivit det sista kapitlet om Amanda & Lovisa. Tell me what you think!

Och kom gärna med förslag om lämplig titel med. XD

När den tredje timmen av gråt och skrik började närma sig kände hon en våg av raseri byta av den omänskliga sorgen hon kände. Hon reste sig upp än en gång, såg sig om i det svagt upplysta rummet, greppade sin mors hjärtformade ljusstake och kastade den så hårt hon kunde in i väggen. Den föll ner på golvet i två bitar och Amanda kunde inte låta bli att börja gråta igen.
Hennes mamma lyfte sitt ansikte från sina händer för första gången på 10 minuter och såg sorgset på henne.
"Jag kan fortfarande inte tro att du inte berättade det för mig!" skrek Amanda plötsligt. Efter tre timmar saknade hon fortfarande ord. "Hur länge hade du tänkt dölja för mig att hon är död?!"
Tårar rann hejdlöst ner för Amandas kinder och hennes mammas ögon såg ut att snart översvämmas.
"Jag visste bara inte hur jag skulle berätta det för dig..." började hon, men Amanda avbröt henne.
"Så istället tänkte du inte berätta det alls?!"
Eva försjönk i tystnad igen. Amanda skrek.
Ute började det sakta bli morgon - då och då hördes vårfåglarnas kvitter och ett svagt ljus tog sig in mellan gardinerna. Eva satt i skinnsoffan i familjen Ljungbergs vardagsrum med armbågarna på bordet och ansiktet i händerna igen. Amanda stirrade hatfullt på henne från andra sidan soffbordet.
Nu slog det henne. Hon skulle aldrig mer få träffa Lovisa. Hon skulle aldrig mer få ta hennes hand, aldrig mer smeka hennes hår och hon skulle aldrig mer få se leendet på hennes läppar när hon sa att hon älskade henne. Hon skulle aldrig mer få ha henne i sina armar, aldrig mer få känna hennes läppar mot sina. Just i detta nu låg Lovisa någonstans, kall, blek, död. Plötsligt var Amandas kärlek inte besvarad längre - plötsligt var den enda hon någonsin litat på borta. Den enda hon någonsin älskat, den enda hon någonsin känt sig trygg med, var borta. Det enda som gett henne hopp.
Amanda föll ner på knä och lade sig sedan på golvet. Hon var så trött, hennes huvud värkte efter att ha gått igenom tusentals tankar, gråtit hundratals tårar och försökt så mycket att komma på vad hon skulle göra härnäst. Vart hon skulle ta vägen, vem som nu skulle vagga henne i sin famn och hur hon skulle ta sig vidare.
Hon grät i tystnad och kände hennes hals värka efter att ha skrikit i timmar. Hon låg stilla, tyst och tom med tårar rinnande ner i hennes hår medan hon svagt hörde fågelkvittret från våren.
Solen började gå upp och kastade ett svagt ljus på hennes ansikte, men det gav inte Amanda någon värme, allting var så kallt. Hon stirrade upp i taket, hur länge visste hon inte. Allt hon visste var att den här dagen, 13:e april 2007, var den dagen då hennes liv tog slut.
"Jag vet inte om det är till någon tröst men de fick i alla fall tag i gärningsmannen" sa hennes mamma utan att lyfta på huvudet. Amanda skrattade ett glädjelöst skratt och fler tårar skakade ner i hennes hår.
"Du menar våldtäktsmördaren? Han som tog mer än ett liv inatt?"
"Säg inte så." Eva lade sig mödosamt ner i soffan, som knarrade av minsta rörelse.
"Det är sant."
"Nej, du kan leva utan henne." Amanda satte sig snabbt upp och stirrade på sin mor.
"Vi sa så många gånger till varandra att om den andra försvann så skulle allting falla samman. Även fast våra liv såg ut som de gjorde så hade vi i alla fall varandra - och det var allt som egentligen spelade roll." Eva vände huvudet mot henne. "Vet du hur mycket jag egentligen älskade henne? Förlåt, älskar henne. Det kommer jag alltid att göra."
"Det kan du inte veta, snälla Amanda, du är bara 17 år-"
"Men lika kapabel till att älska någon som du är!" avslutade Amanda argt meningen åt henne. "Våga aldrig tvivla på min kärlek till henne!"
Hysteriska tårar strömmade när hon kände ännu en våg av panikångest gripa tag i henne. Hon satte händerna i pannan, blundade och skrek rakt ut.
"Men nu fick du väl precis som du ville, inte sant?!"
"Var inte dum!" svarade Eva förolämpat.
"Du vet att det är sant, du har aldrig gillat att vi varit tillsammans! Nu har du ju i alla fall fått som du ville!"
"Tror du verkligen att det här är vad jag ville? Allt jag ville var att du skulle hitta lyckan, och nej, jag kanske inte alltid har varit stöttande men tror du på allvar att jag önskade livet ur henne?"
De tystnade igen.
"Hon var mitt liv, hon var hela jag" sa Amanda till slut. "Jag kommer aldrig klara det här."
Fåglarna kvittrade vidare. Solen reste sig högre på himlen och när Amanda slutade tänka på deras sista möte hade klockan börjat närma sig 7 på morgonen.
Sist de hade träffats hade Amanda gråtit och skakat i panikångest, medan Lovisa tröstande smekte hennes hår och kramade om henne. Nu kändes det som om det borde varit tvärtom...
Hon satte sig smärtsamt upp på golvet och det smärtade till i ryggen. Hon reste sig sakta och ansträngde sig för att inte ramla omkull, och gick med snabba steg bort mot soffan där Eva låg.
Hon hade somnat. Amanda kröp försiktigt upp i hennes famn och Eva vaknade och lade sina armar runt henne.
"Jag älskar dig, mamma" sa Amanda och lät sina tårar rinna vidare.
"Jag älskar dig också, det vet du" svarade Eva och efter bara några minuter hade de båda gråtit sig till sömns igen.




När Lovisas kista sänktes ner i jorden regnade det. Molnen fick Amanda att tänka på dagen de förlovade sig under den regniga himlen.
13 personer stod runt hennes grav, alla med foton och blommor i sina händer. Amanda stod där, längst framme vid graven iklädd en kolsvart klänning, kängorna Lovisa alltid velat ha och slöjan Amanda fått av Lovisa. Om hon bara hade vetat att hon skulle använda den vid det här tillfället...
Sebastian var där, hans tårar droppade ner på gruset, men de var otydliga då de blandades med regnet. Amanda gick fram till honom och kramade honom men han släppte snabbt taget och gick fram till graven.
"Lovisa..." började han, men hans röst stakade sig. Han drog ett djupt andetag och började om.
"Lovisa, jag vet att jag inte alltid stöttade dig och att jag inte alltid var den perfekta brodern, så som du förtjänade." Vinden grep tag i församlingens hår och kläder och en rysning gick nerför Amandas ryggrad.
"Men om jag hade vetat att det skulle sluta såhär hade jag funnits där för dig varje dag. Jag älskar dig, Lovisa, och du finns för alltid i mitt hjärta." Hans röst svämmades över av tårar och han lade ner sin bukett i hennes grav. Sedan backade han tillbaka och Yvette lade armen runt honom. Hon tryckte honom intill sig och en droppe rann från hennes öga och ner på hennes svarta rock. Hon släppte taget om honom och gick fram till graven, satte sig ner på knä på gruset och letade efter ord. Hon bad en tyst bön i sitt huvud, bara satt där i några minuter och sedan reste hon sig och sa "jag älskar dig, Lovisa." Hon lade ner fotot på henne själv och Lovisa från Halloweenfesten ihopbundet med en vacker bukett.
Amanda kunde se Lovisas mostrar med sorgsna miner gå fram och släppa ner blommor och fotografier i graven, samt några av hennes kusiner. Om två veckor var det ett år sedan hon var med på Lovisas släktträff och träffade alla de här människorna senast. Ett smärtsamt hugg i Amandas hjärta och hon stod bara och mindes i några sekunder, ochsnart hade alla släppt ner sina blommor i graven utom hon. Hon andades djupt och tog fyra långsamma, tunga steg fram till graven och satte sig på knä på gruset.
"Lovisa... Jag vet inte var jag ska börja. Vi två... Jag trodde verkligen på oss. Och visserligen talade ju vi sanning när vi sa 'tills döden skiljer oss åt' men du lovade också förevigt."
Inte förrän nu lät Amanda tårarna rinna och hon lutade sig en bit längre ut över graven och såg ner på blommorna ovanpå hennes kista.
"Om jag bara hade vetat vad som skulle hända den där dagen hade jag struntat i träningen och sett till att du varit säker. Jag vet att det inte är mitt fel men vad folk än säger kommer jag alltid anklaga mig själv för att jag lät dig slippa ur mina händer. Jag älskar dig, Lovisa, och jag lovar att aldrig någonsin glömma eller komma över dig. Jag älskar dig."
Amanda reste sig igen och släppte ner tre mörkröda rosor - tre blommor ställde frågan "när får jag träffa dig igen?" och färgen sa "jag saknar dig så och räknar dagarna tills vi möts igen". Sedan plockade hon upp den lilla, grå, slitna nallen hon fått av Lovisa på sin födelsedag - den som givit henne trygghet de nätter hon tvingats sova utan Lovisa själv - och släppte försiktigt ner den ovanpå rosorna.
"Tills vi möts igen... Lova att jag får igen den då" viskade hon och lät fler tysta tårar regna ner på gruset. Hon backade tillbaka till resten av församlingen och följde med dem i regnet, tillbaka mot parkeringen för att åka hem. Eva var också där och hon tog Amanda i sina armar så fort hon klivit bort från graven.

De gick långsamt tillsammans med människor de inte kände, människor de inte ens visste vilka de var, men alla visste att de hade någonting gemensamt - saknaden och tomheten efter Lovisa.
När de kom till kyrkogårdsgrinden stannade Amanda.
"Jag vill stanna här ett tag" sa hon till Eva.
Eva såg tveksamt på henne.
"Är du säker?" frågade hon.
"Ja" sa Amanda uttryckslöst. "Jag kan ringa dig när jag vill komma hem. Jag måste få lite mer tid att säga hejdå till henne."
Eva kramade Amanda hårt igen och nickade tyst.
Hon gick till bilen, hoppade in, stängde tungt bildörren och körde sedan iväg.
Amanda stod kvar vid grinden tills alla andra såkt iväg, men sedan gick hon iväg till kyrkans lilla minneslund och satte sig på bänken. En liten damm porlade framför hennes fötter och på andra sidan om den stod en stor ek. Hon kunde se en man täcka över Lovisas kista med jord från där hon satt. Vinden lekte med hennes hår och prasslade i träden, precis som i sommarnatten då de kysste varandra första gången.
"Hur ska jag nånsin kunna glömma?" viskade hon tomt ut i den grå, regniga luften. "Jag älskar dig så otroligt mycket... och jag ska försöka göra det jag tror du hade velat. Jag ska försöka leva utan dig, även fast det inte finns någonannan jag kan tänka mig att tillbringa mitt liv med."
Hon begravde ansiktet i sina händer och grät igen.

Efter en timme reste hon sig upp. Mannen var klar sedan länge med att täcka över hennes grav, så Amanda gick dit och satte sig på huk på hennes grav. Hon strök långsamt jorden på graven med fingrarna och stirrade stumt på gravstenen. Med slutna ögon mumlade hon till slut:
"Jag vet att du är här." Hon såg sig om. "För sista gången, jag älskar dig, och jag hoppas att du kan tro mig nu."
Hon reste sig upp, kastade en sista blick bakom sig, och började sakta gå vidare.

Saknar dig pappa... <3

Har varit en jävligt ansträngande vecka, har växlat mellan att ta ut Zappen och att bråka om allt och alla. Har knappt haft någon kontakt med någon alls utanför hemmet... Vill så jävla gärna hem till pappa och Tina och slappna av nu, som tur är får jag det i övermorrn iaf...

Är så jävla trött, ser inte fram emot just någonting just nu. Jag vet inte hur jag ska kunna komma upp på morgonen utan en endaste liten sak att se fram emot - visserligen vill jag tillbaka till skolan där jag kan sitta med Petra, Ninni, Johanna, Kristin, Eva & Camilla och prata hela dagarna - där jag kan lyssna på musik och sjunga med Petra - men... jag behöver något mer än det. Något som jag kan tänka på när jag vaknar på morgonen och bara vill somna om - något som kan dra mig upp på fötter och få mig att vilja gå vidare, vilja leva... Jag har letat så länge... 

Den här dagen började värre än andra dagar - med världens bråk innan klockan ens blivit halv 9.. jag förmodar att man kan säga att det löste sig någorlunda senare, men jag mår fortfarande otroligt dåligt över det... orden sitter kvar i mitt huvud som det alltid gör när någon som står mig nära säger något sånt.

"Ja, så är det när man är egotrippad..."

 Eko. Eko. Eko. Fan vad ledsen jag blev. <.<

Så, ja, jag sov till ungefär 10 i 12 efter bråket och sedan gick jag inte ut från mitt rum förrns... tja, jag vet inte.

Jag älskar min familj jävligt mycket, men det är bara för mycket just nu. Jag saknar pappa & tina jävligt mycket... längtar tills i helgen, det är en jävligt dålig tidpunkt att vara här just nu... Jag saknar min mamma som hon är när hon är frisk, när hon inte gråter och när allting inte är så svårt hela tiden.  

Varför varför VARFÖR måste allt hända nu? Vill bara att du ska veta att dina ord gjorde mig jävligt ledsen.. Är osäker på om du läser det här, men jag säger det ändå... Fan vad du sårade mig..