Usch, har jättemassa ont i huvudet och mår allmänt illa... kan väl bero på mindre smarta fasoner från mitt håll, men det här är väl den 5743867738967 i raden så jag har väl vant mig vid det här laget.
Sitter och stirrar ut över sjön med fönstret öppet, vinden mot mig, musik i öronen och min palestinasjal i handen. Den luktar fortfarande som min ängel, hon hade på sig den när hon var här senast <3 Känner mig så otroligt trygg av hennes lukt. ,_,
Varför måste kärlek vara så jävla svårt?
Jag önskar jag bara kunde lösa alla dina olösta frågor med handvändning, men det kan jag inte. Jag har så lite svar på mina egna frågor att det blir svårt att... ja... jag vet inte.
Jag känner för att skrika sanningen åt alla - inte sanningen om något speciellt, nej, utan sanningen om allt - jag vill bara få ur mig så många små händelser som plågar mig... men det finns ingen mening med att jag berättar dem. Jag kan tänka mig hur det skulle se ut.
”- Du... jag behöver berätta en sak.
*lång jobbig historia*
- ...okej...?”

Vad ska de säga sen? Det finns liksom inget av intresse i allt det som jag vill berätta, men jag går omkring och tänker på allt det här så jävla ofta nu.
Mary had a lamb,
his eyes black as coals
If we play very quiet, my lamb,
Mary never has to know
Jag och mina jävla svagheter! Jag och mitt jävla ego... nu börjas det igen. Det här har hänt en gång förut. När en jävligt nära vän säger saker som sätter sig på hjärnan och etsar sig fast helt, och aldrig vill försvinna.
”Kanske det är så att isa försvann med håret, och jag gillar verkligen inte vad du har blivit, för den du är nu är skit”
”Jag är glad att jag slipper ha dig i mitt liv, jag mår bättre utan dig”
”Du beter dig som om du tror att du mår sämre än alla i hela världen”
”Haha, ja, så är det när man är egoistisk. Sluta vara en sån jävla drama queen!”
Kan ingen tänka efter lite innan de säger såna saker?! Har de ingen jävla aning om vad det lämnar för spår? Har de inte ens en TANKE på att jag kanske går över en del saker en miljon gånger i huvudet varje dag även om de inte vet om det?
... jag är så less på allt...

Sitter här nu vid painot och nöter, ska försöka komma på något till min ängels låt. Har kommit på en slinga som jag själv tycker är massa fin, men frågan är om den int är med någon annanstans. Är väl för trött för att märka sånt just nu. XD

Imorgon spelar vi med gatumusikanterna utanför systemet i bergsjö (xD) och hoppas på  att få mycket pengar i hatten... XD och på lördag kommer ängeln hit! <3<3 Längtar ihjäl mig efter henne, var för länge sen vi sågs. x'3

Jag är glaaaad!  Första gången på ett tag jag faktiskt kan vara glad känns det som. Moh, hon gör mig hur glad som helst! x3

(GLASS OCH VATTEN!!!11)

Mamma fick lägenheten vi var och tittade på btw, typ 2 minuters gångväg till hennes jobb och massa. Vet inte varför men hon vart jätteledsen över det... Så resten av sommaren blir det väl massa packning och flyttande förmodar jag :P

Jag vill springa ut. Jag vill gå ut och sätta mig vid vägen och bara stirra. Eller så vill jag springa, springa så jävla långt jag orkar, hamna nånstans bara. Även fast jag vet att jag aldrig skulle överleva det... Det är bara för jävla mycket nu.

Jag har en underbar, underbar ängel vid min sida...  vad gör jag för att förtjäna hennes kärlek?

I need her.

Jag fattar mig inte ens på mig själv. Vad är jag för en hemsk jävla människa egentligen?! Hur fan tänker jag?!

Ju mer jag tänker på allt det här, ju mer luddiga och oklara blir tankarna. Allt verkar mindre och mindre logiskt ju mer jag tänker på det...  på allt. Jag ärså JÄVLA less på att tänka! Att varje jävla ensam sekund sitta och fundera på allt och inget. Allt blir så jävla svårt... 

Jag vill ha nån slags semester. Jag vill ligga i en säng och slippa tänka på hygien, dygnsrytm, matbehov, pengar, skola osv.  Jag vill bara ligga där och låta allting passera, tills jag känner att jag klarar av vardagen och alla de här jävla småsakerna som gör allting så jävla jobbigt. Visserligen har jag känt att jag behövt det så jävla länge, men den känslan verkar aldrig komma.

Ja, tycker jag att allting är så jobbigt nu, hur jävla jobbigt kommer det inte bli sedan då? På gymnasiet? Hur FAN ska man orka?! 

När jag tittar på situationen jag står i nu... Jag vet inte ens vad jag kan säga. Jag vet inte vad jag mår dåligt över...vilket får mig att må ännu sämre.  Känner mig ärrad. Känner mig så otroligt vek och skör efter alla de här åren och ingen verkar förstå det... Minsta lilla ord verkar behöva packas in i bomull ,_,

Jag orkar inte.  

Jag är förvirrad över mig själv. Jag trodde inte jag skulle känna såhär på länge, och inte ville jag göra det heller.

Jag vet att det är inte är "the ideal moment" för dig eller någonting, det är det inte för mig heller, BELIEVE ME

It just felt so weird seeing you the other day... och det är liksom bara så jävla oväntat. Plus att känslan är ovanligt stark - liksom, mer en lyckokänsla än det har varit förut. Jag är extremt dålig på att förklara sånt här...

Kanske är det det här som kallas för "förbjuden kärlek"? Det kanske inte heller spelar någon roll för jag är väl medveten om att du aldrig kommer att visa något intresse för mig... och att veta att du har gjort det en gång i tiden och jag inte fanns där gör det jävligt svårt på något vis. Du är kanske helt fel person att "förälska" sig i men vilken tur då att man kan styra över det >.<...

Jag kan bara inte låta bli att se dig i ett annat ljus nu. Att sakna dig... att känna ett behov av att låta dig veta hur underbar du är, varje sekund, och hur glad jag är att du bara finns. Men varje gång jag ska försöka låta dig se det så hindrar jag mig själv, såklart är du inte intresserad av att höra hur underbar JAG av alla tycker att du är! Det gick väl för sig förut, men inte nu längre, för de två orden jag sa igår förändrade våran relation ganska rejält. Men som du säger, kanske inte på det negativa sättet...

Jag känner det bara som om jag ser dig i det ljus du förtjänar nu. Underbara, underbara människa. 

Lägger bara in en dikt jag har skrivit, som jag är underligt självgott nöjd med, och bara för att jag är så jävla förbannad just nu att jag inte kan säga mycket annat.

 Nu när smärtan är förlorad

Och tårarna har tagit slut

Men mörkret håller sig ute likväl som inne

Nu ser jag dig

Ditt riktiga du

Trasigt, förlorat och

bortglömt

Med din brinnande fana på marken

och med brännmärken

över hela din splittrade själ

Med dina tankar

spridda på marken omkring dig

Med dina känslor

rinnande ur dina ådror

Och hela din existens

i en hoplimmad figur

med bara några få bitar som fattas

Du håller ditt huvud högt

Ditt skådespel

Ett sista, desperat försök

att behålla

den sista gnuttan respekt

från den sista människan du älskat

som finns kvar

Bakom dig står kylan

isen

ett monument

från kriget

du utkämpade mot dina sinnen

Framför dig

ett

(till synes)

bottenlöst hål

Och vid din sida finns bara frågan:

är det himlen eller helvetet som väntar dig?

... lägger in den översatta versionen med eftersom jag inte är säker på vilken som är bättre...

 Now that the pain is lost
And you've run out of tears
But the darkness keeps outside aswell as inside
Now I see you
The real you
Broken, lost and
Forgotten
With your burning flag on the ground
and burnt
all over your shattered soul
with your thoughts
spread on the ground around you
With your feelings
dripping from your veins
and your whole existence
in a glued-together figure
With just a few pieces missing
You hold your head high
your act
a final, desperate try
to keep
the last piece of respect
from the last someone you've loved
That remains
behind you stands the cold
The ice
a monument
from the war
you fought against your senses
before you
an
(it seems)
Endless hole
And by your side is only the question
is it heaven or hell that awaits you?

-konstruktiv kritik uppskattas- 

Jag har seriöst ingen aning om vad det är med mig just nu. Det känns som jag fryser, så kallt, men jag gör ingenting åt det.

Varför?

Jag vet inte om det är för att det inte finns något att göra åt det, för att jag inte vill göra något åt det eller för att jag helt enkelt inte vet vart jag ska vända mig för att värma mig. Eller om det är för att jag helt enkelt inte bryr mig...

Imorrn är det bup igen - sista gången den här sommaren. Sedan får jag komma tillbaka om jag vill men jag måste inte. Jag kan bara inte låta bli att undra varför det här är sista gången... jag förstår varför det är det, men det borde bara inte vara det.

Vad ska jag säga imorrn? Hur ska jag svara på Barbros frågor om hur jag tror att den här sommaren och skolstarten kommer gå, och om hur jag mår nu? Mår jag bättre?

Ärligt talat... nej. Jag vet inte. Kanske. Förmodligen inte.

Jag har ingen aning om vart jag är...vart befinner jag mig?

Under den här tiden jag gått här... När jag åkte till bup på akutbesök, för första gången, jag vet inte vart jag trodde att jag var påväg då. Jag ville verkligen inte dit... och jag hatar visserligen fortfarande de obehagliga entimmes mötena i ett litet instängt rum med Barbro... Men det var ju hjälpen. Det var hjälpen... Det känns som jag kanske skulle kunna börja berätta sanningen nu. Men vad säger man?

"Hej, jag vill berätta hela sanningen som jag undanhållit för dig under de två åren vi pratat en timme i veckan"

Det känns bara inte bra. Jag skulle vilja... men jag kan bara inte. Jag känner mig som världens mest komplicerade människa och alla saker jag vill berätta för alla känns bara som en stor, tom rul av... överdrivna känslor och infekterade tankar. Tomhet. Och tomhet är också en känsla... 

Och alla dessa minnen - alla dessa jävla upplevelser, alla dessa dagar - så många dagar... vad är de för mig nu? Vad betyder de? Varför måstade jag tvunget gå igenom det och har jag fortfarande kvar alla de känslorna nu?

Förvirringen är extrem, och förlåt om jag låter som om jag tycker att jag mår sämre än alla andra, för det gör jag inte. Jag försöker inte vara nån jävla drama queen eller martyr, men jag behöver verkligen få ur mig det här och höra andras åsikter för att få ordning på mina tankar... för just nu förstår jag verkligen ingenting av mig själv. 

Fan vad tråkigt allting är! Allt folk har gått och lagt sig (jag har 22 kontakter på msn så det kanske inte säger så mycket men) och jag sitter här och spelar sims på den enda datorn och glor på obefolkade bilddagboken på den andra... är hur trött som helst och borde gå och lägga mig men jag har verkligen ingen lust att sova. Har ingen lust att sitta kvar här och spela heller för den delen...så jag frågar mig vad jag vill göra? Och svaret är - ingenting. Nej, verkligen ingen-jävla-ting duger nu, och den tanken ger mig ett litet sting av ångest som snart kommer att utvecklas till...ja. Jag vet inte.
Jag vill ha någon som sällskapar mig på msn för jag orkar inte någons fysiska närvaro! D:
Jaja...

Idag kom Blue och Violet (mina älskade bandmedlemmar) hit vid mitt på dagen och gav mig gulgröna rosor, de hade vart i stan och köpt dem för att de saknade mig sa de ;__;<33 Lime vart nästan rörd till tårar då kan jag säga.
Annars har jag bara haft extremt tråkigt ensam hemma med en krasslig röst och hängig kropp hela dagen... Hoppas på att få åka och fira Blues födelsedag på Onsdag med henne och Violet i sundsvall. Bio och sedan sova i Violets fasters lägenhet...helt underbart med de 2. <3



Jag känner mig bara... så jävla ihålig och så jävla tom - så jävla oälskad och så jävla meningslös. Vet inte om det är en känsla som har växt sig fast i mig eller vad det är... Jag vill ligga under mitt täcke i tystnaden och vara utan krav, utan krav förevigt. Utan stressade röster som ber mig göra det och det, inga meddelanden eller uppdrag, inget vanligt liv. Jag vill rymma härifrån, jag vill starta om någon annan stans,
men jag vill klara allt det här som man måste för att kunna leva ett normalt liv.
Jag vill överleva men det verkar fan inte gå...när varje steg man tar orsakar mer infekterade tankar.
Varför är det så jävla svårt?

En enda tanke.
Tänk om jag skulle dö, just nu, i detta ögonblick? Eller om jag skulle bli sjuk och dö inom en månad? Eller kanske dö plötsligt i en olycka? Eller av självmord?

Det känns bara så långt borta, men egentligen är det inte det. Bara ett steg. Bara ett litet steg...och jag vet inte om den tanken skrämmer mig eller om det är en trygghet.


Den här dagen...jag vet knappt vad det finns att säga. Jag har legat i sängen hela dagen och knappt klivit upp alls. Det här är första gången som jag känt att jag faktiskt inte brytt mig om någonting - att jag bara kan låta allting falla samman för att ingenting egentligen spelar någon roll längre.
Jag vill inte kliva upp igen. Jag vill inte bry mig.
Jag vill verkligen inte...


Var på niornas avslutningsbal i Torsdags, var hur underbart som helst...förutom att jag såklart började gråta 2-3 gånger. Det hemskaste var nog att säga hejdå till Kristin, Eva och Bosse... det var så hemskt. Jag och Petra grät nästan ögonen ur oss.
Var otroligt jobbigt att säga hejdå till min musiklärare också, Marie, det sista hon sa till mig var
”Lycka till nu i Sundsvall gumman, och sluta aldrig sjunga”
Rörd till tårar.
Fan, jag hatar avslut! Jag hatar det verkligen!

I Fredags var jag på Sanias födelsedagsfirande. Det var hur skoj som helst och det var mycket folk där, misstänker att jag inte kommer att få träffa en del av dem igen...
På Tisdag eller Onsdag får vi reda på om jag, blue och violet får flytta in till Sundsvall till skvaderns lägenheter på mitthem, och någon av de dagarna ska vi in och gå på bio också.
Tack för att ni finns, ni är verkligen räddande änglar!


Det känns som om jag skulle behöva sova i tre, fyra, fem dygn, det känns som att jag behöver raderas från jordens yta. Jag vill börja om, börja om på nytt, förnyas, hela min existens känns uttröttad...


Reincarnation
Bleeding forever
Recover in pain
Pain gives me strength
Pick up the cross
And carry it on
Over and over
The wheel turns again