Har suttit i min säng i vad som verkar ha varit 2 timmar... känner mig så otroligt jävla ensam, kan inte sova. Kollade lite på vänner, men det fick mig att känna mig ännu mer förjävlig...

Är jag verkligen så oälskvärd? Är jag så svår att älska?

Jag är så jävla trött på att vara ensam... Jag tror inte ens att nån har rört vid mig sen mina hejdå-kramar jag fick när vi åkte hem från stockholm för 2 veckor sedan... Helt otroligt. Varför har jag så lätt att bli kär, när det verkar vara så jävla svårt för andra att bli kär i mig?

När jag satt i sängen såg jag från mitt fönster till andra sidan sjön, till bergsjö, bilarna som åkte förbi. Säkert föräldrar som åkte hem från jobbet, till sina fruar, män, barn... Varför ska det vara så jävla svårt? Varför kan ingenting bara vara... som på TV? Som på vänner? Utan mörker, utan depressioner, utan medicinering... Utan att man måste sitta och skriva ur sig massa meningslöst dravvel mitt i natten som ingen ändå kommer orka läsa?

... så jävla less på allting... så jävla less på mitt liv, så jävla less på att vara jag. Så jävla less på att inte klara skolan, less på skuldkänslor, trött på ändlösa drömmar som driver en till vansinne. >.< Less på att allting med mig alltid är fel! Fel, fel, fel! Jag vet inte vad jag ska göra för att duga längre! Trött på att bli överskuggad av min bror.. Usch, jag äcklas av mig själv när jag stör mig på hans framgång... bra betyg, massor av talanger, popularitet.... önskar jag hade iallafall något av det han har... man märker inte att vi är släkt. Det är som om erik fick alla mina positiva sidor när vi föddes och jag har ingenting! ..

Ååååååh >.<, jag är less på att klaga också! ... men jag har inte speciellt mycket annat att göra. Visserligen ser de flesta mig som en otacksam jävla gnällkärring, men jag ser tyvärr inte speciellt mycket att vara tacksam över längre...

Skolan började i Onsdags.... Kanske har skrivit det?, men jag minns inte...

Jag åkte dit, var där, åkte hem, sov i ett dygn och sen har jag varit hemma sen dess..

Och nu är allt precis som förra året igen. Förra året då jag satt hemma hela dagarna, ensam hemma, medan pappa var på jobbet, erik i skolan, vännerna i skolan, ja... Så jävla sär jag känner mig, helt jävla otroligt...

och det är EVK på torsdag, och BUP imorgon. Jag vill inte att det ska bli som det var förra året, med hemundervisning, åååh >.< jag orkar inte... visserligen vsr det bara 3 ämnen jag hade, men vek som jag är så orkar jag inte..

Exakt samma som förra året... förutom att nu har jag nästan inga vänner kvar att bli osams med om skolan heller. Alla vänner som säger "men du kan ju inte vara hemma förevigt", "men gå till skolan" ... Förstår ni inte? Hur jävla roligt är det på en skala att gå till ett ställe man hatar mer än allt annat, fyllt med folk som ropar "emo" och liknande efter en, och i princip inga vänner..? Varför ska jag ens gå dit?! Jag vet ändå inte vad jag vill gå på gymnasiet. Jagkommer gå IV i sundsvall, där pappa jobbar. Fan.. ingen jävla framtid har jag heller. Allt jag kan är att klaga, klaga, klaga, förstöra, tjata. (men så jävla skönt det är att skriva ur sig sånt här man knappt kan säga till någon alls)

... snart går jag omkring med skyltar som det står "ÄLSKA MIG" på och tar emot kärlek av vem som helst som inte dömmer mig efter mitt utseende... *suck* ...

Nu ska jag sluta klaga och lägga mig i sängen igen... godnatt...

... hopplöst...