Men vad FAN!

Satt och smsade med min lärare förut, och frågade om vi skulle in till hudik med klassen imorrn. Ja sa hon, men jag skulle väl till bup först?

Frågade mamma om jag skulle det, hon sa ja! Tack för att ni berättar allt för mig!! ÅH, så på en gång fick jag såklart ångest - jag har inte vart där på flera månader, och gud... det går ju fan alltid illa.

Den här dagen har BARA gått skit - ALLTING har gått åt helvete. PRECIS ALLT! Har bara blivit så jävla less, jag är desperat nu. Har velat gråta hela dagen men inte ens det kan jag..

Ja, ja.. Min dator har börjat störa sig igen så den hänger sig ungefär var 20e minut o_o Isis får lite små anfall lite här och där. Det går inte att lyssna på musik, för då hänger den si! Lycka! ...

Fan, åt helvete vad jag jävla meningslös jag känner mig, allt jag gör är att sitta här och klaga och jag ger intrycket av att inte bry mig om någon annan än mig själv. Det är inte sant, men jag förstår att alla tror det...

Fan, åt helvete med allt, vad FAN ska jag göra?! Medicinen hjälper ju inte ett piss längre... Ju mer jag tänker på allt som kommer desto sämre mår jag, men jag kan ju såklart inte låta bli att tänka på det för jag kommer närmare och närmare det varje dag. Nu är det Februari... Det är fortfarande lång tid kvar... Men på sommaren så måste vi flytta, och om jag fortfarande går hos bup då så kommer jag ju måsta byta till sundsvall, förmodligen? 

Jag klarar bara inte av det här... jag gör bara inte det.. att komma bort från mamma, zappen, erik, kristin, petra, ninni, johanna och resten av kompisarna kommer ju inte direkt göra det lättare - men att dessutom byta ut det mot det okända, mot allt jag är rädd för... När jag mår som jag gör nu... jag får sån jävla panik av att tänka på det... även fast det är så jävla lång tid kvar. hjälp mig, hjälp mig, säg vad jag ska göra! Jag kan bara inte acceptera att det är så och att det inte finns något sätt att komma runt det - det är bara för jävla jobbigt... jag behöver hjälp... 

Hjälp mig, hjälp mig nu - jag klarar inte det här nu, det är alldeles för mycket - Varför kommer allting så satans, jävla olägligt?!

*kan inte sluta svära*

Jag kan inte ens beskriva, vilken jävla ångest jag har nu. Helt jävla...panik. Jag bryr mig inte om om det här är bra att läsa, om det är någorlunda skrivet, fan, jag orkar inte bry mig. Det finns ingen på msn jag kan prata med så jag bara kluddrar ner nånting här för jag har panik. Jag klarar bara inte det här - jag vet inte vad jag ska göra!

Nu kan jag inte sova heller, igen, som jag inte kunde förut när mobbingen pågick. Fattar inte, det har förstört mitt liv... men anyway, jag kan inte sova för jag är så jävla stressad hela tiden - och det resulterar i att jag inte orkar upp till skolan, inte har orkat till träningar osv - vilket i sin tur resulterar i att folk gnäller på mig, inte förstår, kräver mer av mig - vilket gör mig mer stressad än jag redan är och kan sova ännu mindre - och allting blir VÄRRE OCH VÄRRE OCH VÄRRE.

När jag pratade med mamma om nationella proven, att jag var orolig inför dem så sa hon "men du gjorde ju engelskan förra året, det gick ju hur bra som helst?"

Jag: "Ja, men det var engelskan, det är inte samma sak."
Hon: "Ja, men hur bra mådde du då på en skala då?" 

 ...

Ja! Bättre än jag gör nu! Nu är det seriöst, kris - och på tal om det vet jag inte vart bup tagit vägen, de är helt borta. Jag har inte varit där sen... Ja fan, jag vet inte, 2 månader kanske... Kanske 3. Ingen aning faktiskt... Och jag vet inte varför. Och jag vet inte ifall jag över huvud taget vill dit mer.

Ja, ja. Skulle ha haft spelning imorrn, men den gick ju tydigen åt helvete. för jag duger ju inte. *tjatar*

Så Mille, när du läser det här, sorry men när bandet gick åt helvete så mådde jag piss igen - så jag orkar inget även om jag inte är upptagen. Förlåt.

Ellen, tack för att du finns. Underbara varelse, tack för att du tänder några ljus när mörkret faller - du betyder så jävla mycket. Jag hoppas du vet hur mycket jag tycker om dig.

Så, allt från en sliten, uttröttad och panikslagen Shawnee. 

MEN

åt helvete med allt, precis allt gick åt helvete idag!! GAAAAH >.<

Ursäkta mig medan jag får ett urbrott och skriker och slår på saker och ting.

 ...

Nej, jag gör aldrig så. Jag är en snäll och glad flicka som inte vill någon något ont. :)

Maha, gud, jag är så inåt helvetes f*cking less idag...  Verkar som bandet gått åt helvete - jag duger ju inte. Jag säger ju det - JAG DUGER INTE.

Jag fattar inte - vad fan är det jag gör fel? VARFÖR klarar jag aldrig av ett endaste JÄVLA litet piss?!

Jag är bara...arg-depp idag. Fy fan, är så otroligt-jävla-less-och-förbannad så jag vet fan inte vad jag ska göra - allt jag kan göra är att trycka ner mina känslor i bloggen och hoppas att nån förstår - FAN VAD JAG HATAR DET HÄR!!!

Jag ser en vägg - gymnasiet - den väggen kommer att göra ont att springa in i - SATANS-JÄVLA-HELVETES-PISS 

Långsamt, långsamt snurrade de över det mörkgröna gräset. Med hennes händer i sina kändes allt som hemma - med hennes leende strålade mot henne från en meters avstånd. Hennes skratt överväldigade henne och ryckte med henne, att se henne glad fick henne att vilja gråta, det var alldeles underbart. Hon slet blicken från hennes bedårande ögon och såg upp mot den mörka, molnfria himlen de dansade under - just nu fanns ingen skillnad mellan himlen och jorden, vinden eller gräset. De var alla ett och samma underbart ting.
Hon drog ner henne på gräsmattan och de båda flickorna låg på rygg, några decimeter ifrån varandra. De låg stilla och småskrattade för sig själva en stund, men efter några sekunder tystnade de och lyssnade på vinden som ven i löven på träden en bit ifrån.
Amanda kände hennes hjärta slå långsammare och långsammare. För en gångs skulle kände hon en paus i sitt huvud - tankarna som vanligtvis rusade runt hade stannat och hela henne andades. Det var med Lovisa hon hörde hemma, aldrig hade det känts såhär bra. Gräset var lätt fuktigt men myggor syndes inte till. Hon rullade över på sidan och såg på henne genom mörkret. Hon låg och stirrade upp mot stjärnhimlen.
Ska jag ta hennes hand?
Du vet att hon känner något för dig.
Ska jag ta hennes hand? Minsta lilla felsteg kan förstöra det, och din högsta önskan är att hon en dag älskar dig, eller hur?
Fan, hur blir ett så simpelt val som "ska jag ta hennes hand eller inte" så svårt?
Amanda sträckte ut handen och strök Lovisa över armen. Genom mörkret syndes en antydan till ett leende och sedan tog hon Amandas hand och de låg i flera minuter och bara smekte varandras händer.
Amanda fäste ögonen på en stjärna, hon var så otroligt lycklig. Den här natten skulle aldrig ta slut, nånsin. Jag ska hålla hennes hand förevigt - undrar om hon känner samma för mig som jag för henne?
Efter ett par minuter av oro fick hon fram några ord.
"Vad tänker du på?"

Lovisas ögon öppnades lite mer och hon lutade sitt huvud lite åt höger - Amandas håll. Hon öppnade munnen och drog efter andan, men stängde sedan munnen igen.
"Du behöver inte berätta om du inte vill" lade Amanda till. Det skapade ett leende på Lovisas läppar och Amanda drog ett djupt andetag. Lovisa tog ett fastare grepp om hennes hand.
"Jag tänker på att jag vill att det alltid ska vara såhär. Att jag alltid vill ha din hand i min - att jag alltid vill kunna dra mina fingrar genom ditt hår eller över dina läppar. Att jag alltid vill kunna se dig och alltid kunna få prata med dig. Att jag alltid får ha dig hos mig."
Lovisa vände sitt ansikte mot henne. "Du är det bästa som har hänt mig."
Amanada såg en aning storögd på Lovisa och Lovisa skrattade till. Hon drog sig sedan intill och pussade henne på pannan. "Hoppas jag inte skrämmer bort dig - men det var ett svar på din fråga."
"Du anar inte. Du är allt jag någonsin har önskat mig."
En kyss som varade en hel natt, som ekade deras liv ut fick stå som ett tack. Vare sig de skulle sluta tillsammans eller inte.

Now you give me some comments, yargh! Det spelar ingen roll om du känner mig eller inte. Kommenterar du inte så hugger jag dig med en plastgaffel!

Vilken jävla underbar dag. Helt jävla fantastiskt!

Jag som älskar bråk så jävla mycket. ÅH, PRECIS vad jag behövde! Hatar det här!

Imorrn är det 3 timmar nationella prov i svenska, uppsatsskrivning, men i helvete heller att jag åker dit.. Allt som hände idag kom ju så jävla lägligt - och hur fan lyckas jag? Är jag paranoid och kräsen eller vad fan är det?

Jag tyckte att ingen såg mig idag från lunchrasten och framåt - men när jag frågade en av mina bästa vänner om det när jag kom hem så vart hon jättearg och svinförbannad och sur på mig. Jag förstår det inte riktigt, men hädan efter har jag lärt mig att hålla käften när jag mår dåligt. Det här har hänt en gång förut med en väldigt nära vän och nu kommer jag ha lite svårare att lita på folk..  

Ja... det kom iallafall precis när jag behövde det... .__. Nu börjar jag få massor med huvudvärk och halsbränna och magont pga stressen, hatar det här så extremt jävla mycket... >.< Men ska inte skriva ett till extremlångt inlägg som ingen orkar läsa 8D  

Vet inte varför jag skriver nu egentligen. Har ingenting att säga...

_ViKsTrOm_ P19 från Örebro (#12577)Idag 23:13

får man fråga varför du ser ut som ett spöke och målar skit i hela ansiktet ?

Mitt svar: Hela ansiktet? Inte precis.^^ Men jag målar mig såhär för att jag tycker det är snyggt.

_ViKsTrOm_ P19 från Örebro (#12578)Idag 23:27
vad äre som är snyggt med det ? typ att de rinner från ögonen ? skär du dig i armarna oxå eller ?

Mitt svar: Ja, smaken är väl olika? Jag tycker det... Och nej, det gör jag inte. Varför undrar du?

_ViKsTrOm_ P19 från Örebro (#12579)Igår 23:29
undra bara, sånna som du brukar göra det

Vet inte varför, men det där gjorde mig otroligt ledsen. :S

Jag vill inte det här.

Jag ska försöka förklara lite, men jag vet inte om jag över huvud taget har ord nog att beskriva.

Allting... allting är fel.

Att älska någon - fullständigt omöjligt. Även om det är lycklig kärlek. Det är för jobbigt. Sån himla överväldigande känsla, och folk tycker att den är så underbar - den är hemsk. Jag vill att den ska försvinna, samtidigt som när jag älskar någon vill jag bara vistas runt den personen hela tiden.

Tillochmed något så oskyldigt som att "älska" en kändis - så jävla jobbigt, vill bara försvinna så fort jag ser den, samtidigt som jag är beroende av den.

Och nej du förstår inte.

Jag hatar det här nu. Var inte så länge sen jag faktiskt insåg att när jag slutat på Hantverksskolan kommer jag aldrig mer, ALDRIG mer vara där och leva så igen. Även om livet känns fullkomligt raserat just nu så är det en tröst. Skolan... den som förstörde mitt liv till att börja med, det är det enda som känns bra just nu. Det finns så många saker jag skulle kunna skriva om, så mycket jag skulle kunna mala på om så länge, men jag kan inte skriva det här. Det finns något att säga om allt. Kanske är det mitt problem? Jag är för kräsen, otacksam? Otacksam är jag definitivt inte, men jag är rädd att folk tror att jag är det...

Det här inlägget är fullkomligt meningslöst men jag vill inte sova. Jag vill inte ligga och tänka. Jag vill inte komma till nya insikter varje natt. Varje morgon när jag vaknar tänker jag på gårdagens tankar så varje ny dag är ett steg bakåt. Jag känner mig fullkomligt hjälplös, även om jag kanske inte är det.

Och vill ni inte höra mer klagomål nu, så vänd tillbaka här, för här kommer hela mitt liv att krascha ner.

Jag klarar inte av det här. Och säg inte emot mig, för det här är bara alldeles för jävla mycket. När jag gick i 7an trodde jag att jag mådde dåligt. Visserligen gjorde jag det med, men till en jävligt mild grad, fast jag trodde jag var självmordsbenägen. Vad fan visste jag då?

Sommarlovet mellan 7an och 8an. Det var mitt helvete, trodde jag också. 

Tiden då lärare, vänner, föräldrar fick veta att jag skar mig, var deprimerad och hade självmordstankar - då trodde jag att jag fått nog. Första terminen i 8an.

När jag fick hemundervisning och låg i min säng hela dagarna, aldrig kom ur pyjamasen - jag tänkte hur lång tid som hade gått, hur länge jag mått som jag gjorde - och hur fan jag kunde trott att jag mådde dåligt i 7an.

Sommarlovet mellan 8an och 9an - jag trodde seriöst att det skulle bli den sista tiden i mitt liv, för hur skulle jag klara skolan igen? Hur mycket mer kunde rasa? Jag drömde alltid om tiden då jag var 10 till 12 år, hur jag låg vaken hela nätterna och alltid var rädd. Hur jag trodde jag skulle bli psykiskt sjuk. Rädd var jag, ända tills mobbingen började, då rasade allt annat men rädd vad jag knappt nånsin längre.

Första skoldagen i 9an - går dit, "jag kan klara det här", kommer hem, sover i ett dygn och ligger sedan kvar i sängen i en vecka. Hur lyckas jag? Vad gör jag fel? 

En vecka senare får jag börja på hantverks. Saker lyfts upp och sätts tillbaka på sin plats. Jag går till skolan med glädje medans jag försöker bli av med rädslan för sociala situationer mobbingen gav mig - saker och ting ser ljusa ut och alla misstolkar det som att jag helt plötsligt klarar av att göra saker som vilken normal ungdom som helst - men jag är ingen sån. Hur fånigt det än låter med folk som säger "jag är inte som alla andra" så är det så. Jag irriterar mig också på den kommentaren.

Första dagen på vårterminen i 9an - information om gymnasieval - pang, krasch, bom, så ligger allt utspillt på backen igen. När jag är upptagen med att oroa mig för hur jag ska klara gymnasiet låter jag allt annat slippa ur mina händer - mina vänner, mina betyg, kontakten med familjen - när jag för ett tillfälle vaknar ur min oro ser jag hur långt bort allting plötsligt är - och panikångestattacker som jag aldrig haft förut börjar komma. Jag är ganska säker på att jag kan sjunka mycket lägre än jag nu med, men nu vet jag iallafall säkert att jag mår dåligt, riktigt jävla dåligt - att det inte är någon repris av 7e klass. 

Det är det som irriterar mig, jag lyckades faktiskt ta mig upp om än bara för en månad, men snart måste jag börja om med allting.

Jag fattar inte det här. Jag vill inte en gång till... Visst tror jag på mirakel men två i rad? Nej.

Ber om ursäkt till alla som orkade läsa såhär långt, men jag är så jävla less just nu... 

Blir så jävla irriterad! Varför är alla här hemma emot mig?!

Först satt vi hemma hos pappa, då var Erik asjobbig och på mig och när jag sa ifrån så var pappa och Tina på mig. Nu sitter jag här hemma hos mamma och erik är lika jävla jobbig och varje gång jag öppnar munnen så får han och mamma mig att framstå som en jävla idiot. Finns ingen jobbigare jävla känsla för mig än att känna mig underlägsen. >.< Hatar att Erik alltid ska vara så jävla mycket bättre än mig, hur jag än anstränger mig och gör så är det alltid hästlängder mellan oss. Erik:

Spelar gitarr, tväflöjt, blockflöjt, piano och ukulele

Kan sjunga någorlunda

Är populär

Behöver inte tänka speciellt mycket på vad han gör, folk bara fattar tycke för honom

Alla tycker att han är rolig

Han har haft 3 band och är nu med i 2

Är populärare hos föräldrarna, dvs den av oss det alltid pratas om

Är den friske som kan göra som han vill och inte orsakar massa jävla problem för föräldrar och vänner hela tiden

Jag:

Är deprimerad och har social fobi, kan inte åka buss eller betala för något

Har beslutsångest så fort något ska bestämmas

Har ingen koll på någonting

Har INGA talanger - då menar jag inga! Okej, jag älskar att sjunga, och det kanske inte låter lika hemskt som vissa man hör på idolauditions osv. Men inte fan låter det bra!

Har ingen originalitet, är inte rolig, har inte lätt för att få vänner, inte eftertraktad, har ingenting

Det är skillnaden mellan oss, det verkar som om han fick allt och jag fick inget! >.<

Ursäkta att jag klagar men hela dagen idag har bara varit full med såna vinkningar och den känslan.  Och ursäkta att det här inlägget är fullkomligt meningslöst. Klaga inte.

VILL INTE!