Jag vet inte vad det är med mitt humör. Och jag vet inte hur jag ska kunna förklara det bättre än såhär... Det får bli nåt berättelseliknande-stuff...

På lunchrasten satt jag, Petra & Ninni ute i gräset en bit bortanför skolan medan Petra & Ninni turades om att ta några bloss på en cigarett. Jag lade mig ner och solen värmde nåt otroligt, man kunde nästan känna solen tränga sig in under huden - våren är äntligen, äntligen här...

På min mobil spelade Walk on med U2, kanske en av världens underbaraste låtar. Petra och Ninni skrattar åt något och stoppar mina tankar som smått börjat vandra mot Auschwitz och alla döda människor.

"And I know it aches, how your heart breaks

And you can only take so much

Walk on"

Plötsligt verkar det så lätt. Ninni och Petra sitter vid min sida i solen och plötsligt märker jag att de tar en bild på mig. Jag skrattar och gömmer ansiktet i händerna. Underbara vänner, tack för att ni finns.

Efter ett tag kommer Anna Johansson dit, en gammal barndomsvän. Vi pratar ett tag, hon har prao hos frisören. Hon stannar inte så länge utan går snart upp till matsalen och äter.

Efter ett tag reser sig Petra.

"Där är min skjuts, måste åka till tandläkaren nu. Kommer tillbaka efter lunch med en bedövad käft, vi ses då." Jag och Ninni vinkar hejdå och reser oss sedan för att gå in till skolan igen och vänta på att de ska öppna till tjejernas rum. Väl där inne kommer Sania, Terese och Sofia dit och lämnar en lista över hårfärger vi ska beställa från Bluefox.

På näst sista timmen av skoldagen sitter jag vid en av klassrummets datorer och läser om Josef Mengele på wikipedia. Tankarna känns som moln och känslorna som stenar - fan vad allting blir svårt bara någon timme efter man tänkt att allting skulle ordna sig. Hur kan jag vara så dum att jag låter mig själv ens tänka tanken? Jag kommer aldrig bli av med de här känslorna, vad någon än säger. Ingen kan hjälpa mig utom jag, och jag kan inte.

Plötsligt kommer Johanna in tillsammans med skolkuratorn Mariana,Sofia och Johannas kontakt på soc, Ewa. Johanna går en runda runt rummet och kramar oss - Mig, Petra, Ninni, Helen och Kristin.

"Har ni någon koll på varför hon kramar er?" frågar Ewa medan Johanna kramar Helen. Vi blir tveksamma men svarar sedan nej. "Ja, du kan ju berätta själv, Johanna.."

"Jo... jag ska flytta till Gävle." Det hörs att hon är nära gråten.

"Vadå, nu?" frågar jag.

"Ja."

"Precis nu?"

"Ja."

"Vadå... på en gång nu, alltså, verkligen nu?"

"Ja..." Sofia springer ut och smäller igen dörren. Ingen reagerar.

Petra tappar hakan och jag fylls av någon slags kall tomhet.

"Men..." mumlar Petra och jag kliver upp för att krama Johanna men Petra hinner före. Johannas tårar rinner. Petra och Johanna släpper varandra och sedan kramar Petra, jag, Johanna & Ninni varandra samtidigt.

"Vart ska du flytta..?" frågar jag.

"Jag vet inte, nånstans till Gävle."

"Vet du vilka du ska bo hos då?"

"Nej... jag har aldrig träffat dem. Jag fick reda på att jag skulle flytta imorse."

Vi håller om varandra och i ögonvrån ser jag Kristin, hon betraktar oss sorgset.

"När kommer du hem?" frågar jag.

"... fem månader."

"Nej, nu måste vi gå ut till bilen" säger Ewa och börjar gå ut från rummet.

När Johanna släpper taget om oss tittar jag på Petra, hennes ögon är lika tårfyllda som mina och vi kramas innan vi vänder oss för att se Johanna gå.

"Vet du vart Sofia tog vägen?" ropar hon från dörröppningen.

"Ingen aning" svarar jag och tårarna börjar rinna. Johanna ropar hejdå från där hon står och nu rinner även Petras tårar.

Helt plötsligt är hon bara borta. Johanna, älskade, älskade Johanna som vi umgåtts med i princip varje dag sedan vi började på hantverks, johanna, en av våra bästa vänner - är borta.

Lärarna försvinner ut genom dörren efter ett tag och jag, Petra & Ninni sitter kvar. Ingen säger något på ett par minuter.

"Fan vad tomt det redan känns" säger jag till slut.

"Vi går ut och kollar" säger Petra och hon och jag reser oss och går ut i korridoren. Kristin och Eva står pressade vid dörren tittar ut genom fönstret.

"Gå inte ut så hon ser er, det blir för svårt för henne" säger Kristin och jag och Petra stannar med henne och Eva och ser ut genom fönstret. Solen som sken förra rasten verkar vara helt borta - ja, den lyser, men det finns inget ljus. Det är ett ljus utan värme, som ljuset från lysrör. Vi ser Ewa sätte sig i en bil med Johanna och köra iväg - och nu är hon borta. Hon är borta, och hon kommer inte hem förrän om 5 månader - i september, då jag och petra kommer att ha bytt skola och ändå inte får träffa henne.

Gävle är bara 1 ½ timme bort eller något, men senare på dagen fick jag reda på att det var inte Gävle, utan Sala... Utanför Uppsala... Helt avlägset jävla långt borta, och det kommer vara längre än 5 månader. Längre. Vi vet inte när hon kommer hem.

 

peean

8 maj 2008 22:26

åh fyfan va jag grät då när johanna åkte, det trodde jag då inte när jag vaknade den morgonen. :( vill att hon ska komma hem igen :'(

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

2009   I ett andetag, får jag inte existera Det är smärtsammare än vanligt Det här misslyckandet är utom denna värld För stort för dina ögon utanför ditt synfält Rutan är krossad, spillrorna regnar Men det är ingenting mot ditt ...

2007   Down, scream And another knife is soaring through the air Aim it at me, aim to kill   Put the hate through my heart Slap the anger in my face And nail the envy in my bones Handing me the fear, forcing me to hate Bringing me...

2009-03-02   Du kommer till henne Med en order om att finnas "Kom tillbaka senare jag vilar just nu och ingenting är viktigt nog att störa denna sömn" Tänk, om du bara vetat det att det var där skon klämde Du gav henne liv, så h...

2009-07-31   Jag har inte tid att ge dig en lång, smärtsam beskrivning om hur mörkret lägger sig över mina sinnen Det har lagt sig och har legat sedan länge   Men låt mig bara säga det här Att se på dig och känna inspiration ...

2009   Petrified, cause I don't know what's coming. Isn't it human to be afraid of the unknown? Without your arms around my waist, without your hands in my hair, on my back, stroking my face, holding me close -- gripping my neck -- God, I can't...