Hopplöst, bara så jävla hopplöst... fan... FAN!!!! Fatta, förstå nån jävla gång, det går fan inte att ha det såhär längre - JAG kan inte få finnas! Gör om mig till någon annan! Fan, jag VILL INTE!!!

Det känns som jag har så mycket som pågår just nu att jag bara vill skrika åt allt att stanna, men det är egentligen inte så mycket som händer, för hela tiden sitter jag ju bara hemma och har massor med tid att fundera på allt det här?

Det känns som alla jag tycker om är påväg att glida ur mina händer  medan de jag inte vill veta av bara försöker klösa sig närmare mot mig. 

(8)Perfect world... du vet vem du är ,_,

Vi kom hem från Polen i...lördags. Orkar inte berätta så mycket om det, är det nån som vill veta mer så får de väl fråga mig personligen eller något.

("I used to think that I was strong, until the day it all went wrong, I think I need a miracle to make it through" )

Det som lämnade störst spår hos mig var Auschwitz... oväntat. Det är knappt så jag orkar skriva om det, men jag känner att jag behöver det. 

(I don't know what I should do now,

I don't know where I should go...)

Klart jag visste att det skulle vara hemskt. Självklart. Men så hemskt som det var... nej. Jag vet knappt vad jag kan säga- jag höll på att svimma när vi var där inne. Och sen vi var där har jag knappt slutat tänka på det, var rädd idag när jag var ensam hemma, ensam för första gången sedan Auschwitz. Ja, jag mår så jävla dåligt att jag vet fan inte vart jag ska ta vägen. Vad jag ska säga för att kunna förklara den här känslan jag har nu, hur jag ska kunna beskriva... hur jag ska kunna säga något alls.

Jag kan väl börja med det här, att för första gången i mitt liv så känner jag mig ensam. Och nånstans inom mig vet jag att jag inte är det, det finns iallafall massor med människor där som säger att de finns för mig och det gör de visserligen, men jag vet inte... alltså, jag vet inte varför jag känner såhär heller. Säkerligen helt ogrundat... men jag vet inte. Jag vet fan ingenting... 

Allting har känts så otroligt meningslöst sedan Auschwitz, alla dessa små saker i livet har slutat spela någon roll... musiken känns som den inte har någon melodi längre, texterna är tomma och meningslösa. Att ens vakna och klä på sig, äta känns helt betydelselöst. Alla dessa tusentals, miljontals människor som dog.. hatet som fortfarande finns och dödar... det äter upp mig, precis som dem som mördas. Jag vet inte om det är ett bra sätt att beskriva det men, det är så det känns... Det skriker inom mig och jag vill ta bort det. Jag vill sluta bry mig. Jag vill inte känna mer. Jag orkar bara inte med detm er. 

Och på samma gång känns det som om jag hittar mig själv. Ska åka och klippa mig till helgen, färga håret och så, jag vet vad jag tycker om nu och en del saker jag vill göra, jag vet hur jag vill se ut. Men jag orkar bara inte göra något, jag vill inte mer.