Jag är så trött på att behöva packa in mina ord i bomull jämt, jag vill kunna säga som det är. Jag vill kunna säga sanningen och få folk att förstå, men det går ju inte.

Var ensam hemma idag igen, känner mig helt sliten nu. Har spenderat dagen med att läsa om Auschwitz och "holocaust deniers" och sånt... Klart jag inte kan sluta tänka på det. Jag kan bara inte. Det har satt sig i min hjärna.

jag var på skolan igår, och gissa vad lägligt- Jo, vi började med andra världskriget på SO:n. Ville nästan slå Margareta då, och jag fick ha två visningar av mina Auschwitzbilder igår. ,_, Jag klarar nästan inte av att prata om det IRL heller, börjar nästan gråta så fort jag måste säga något. Så verkar det vara bara jag som reagerat såhär av alla i klassen också, igår på SOn sa Eggy att han tyckte det kändes som att gå runt i ett vanligt gammalt hus bara.

Kan jag inte bara få sluta finnas, bara ett litet tag? Tills jag inte bryr mig om det här mer... Jag har alltid äcklats något hysteriskt av Nazism, rasism och homofobi och det här var fan bara för mycket. Det tär på mig, jag sitter och tuggar på naglarna och försöker hålla tankarna på annat - det går inte så bra, men jag försöker iallafall.

Imorrn har vi iallafall spelning igen, men det verkar bli den sista på ett ganska bra tag. ._. Ska nöta våran andra låt då, försöka få den klar till skolavslutningen.

Jag vill inte prata mer, jag vill inte se dig, jag vill inte höra... Jag vill inte finnas och jag vill inte känna, jag vill inte kliva upp eller äta eller ens försöka finnas eller leva... jag VILL INTE