Planerna skrämmer mig. Jag vill inte en sekund till.

Jag trodde jag hade jobbat upp något slags självförtroende, något som iallafall kan likna en bra självkänsla - fel. I slutet av dagen tycker jag fortfarande att jag är... nästan exakt samma som för 3 år sedan. Det säger er ingenting, men för mig betyder det alldeles för mycket.

Däremot är jag mer realistisk nu, jag vet att jag inte bara kan strunta i allt, för det kommer aldrig bara att försvinna. Som det ter sig nu så är det inte ens i närheten av en lättnad, för jag klarar inte av det här. Jag undrar vad mina föräldrar tänker att jag ska göra till hösten, jag vet inte ens vart jag ska ta vägen den första skoldagen -- eller ens vad som *är* den första skoldagen. Jag har försökt att fråga, men det enda svar jag får är "det kommer med tiden", vilket kanske är det mist trygga svaret man kan få.

Jag lutar mig tillbaka och ser min tröja och mina halsband studsa i takt med min puls, mitt hjärta slår så jävla hårt att det känns som det ska slå sin väg ut genom mitt bröst, och jag orkar inte känna det.  Jag önskar att nånting, *nånting* fysiskt bara skulle ge mig sig, låta mig kollapsa, låta allting visa sig på det tydligaste sättet möjligt, låta alla förstå. Jag kan inte mer.

Jag tänker inte fortsätta skriva blogg, såvida jag inte verkligen, verkligen känner att jag behöver det, jag klarar inte av skuldkänslorna längre. Jag orkar inte känna skuld för att jag finns, och jag orkar inte känna att det inte spelar någon roll vad folk säger, att de känslorna alltid kommer finnas kvar. Jag förbannar mig själv för den jag är och för att jag inte har något bra att skriva, att jag inte har något uppmuntrande att säga. 

Jag åker till Prag nu, och när jag kommer hem ska jag prata med pappa om skolan, och hoppas jag kan berätta diverse andra saker också. Det hjälper inte att folk verkar fly från att prata med mig just nu.

 

peean

6 augusti 2009 18:19

jag flyr inte från att prata med dig, men. det är inte så lätt att prata om det när vi typ inte pratar längre :/ vill ha tillbaka tiden med dig. saknar dig, saknar oss ;o .. får vi tillbaka den tiden?

 

Sania

10 augusti 2009 11:44

Det där med skolan ordnar sig nog, bara du bestämmer dig för vad du vill. Det kanske inte är så lätt, det förstår jag, men jag finns här om du behöver någon... Du ska väl bo i Sundsvall nu? (hjärta)

Du går inte att nå, är allt bra? Jag drömmer konstiga drömmar om dig, och nu gör du mig massa orolig! Nå, jag sitter här och hoppas att du kanske hör av dig idag (hjärta)

http://cowboyguy.blogg.se

 

hannis

10 augusti 2009 12:40

jag flyr inte heller, jag har verkligen velat träffats sedan sommarlovet började. Men jag förstår om du inte orkar, ibland måste man bara få prioritera andra saker först

http://www.systematical.bloggspace.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

2009   I ett andetag, får jag inte existera Det är smärtsammare än vanligt Det här misslyckandet är utom denna värld För stort för dina ögon utanför ditt synfält Rutan är krossad, spillrorna regnar Men det är ingenting mot ditt ...

2007   Down, scream And another knife is soaring through the air Aim it at me, aim to kill   Put the hate through my heart Slap the anger in my face And nail the envy in my bones Handing me the fear, forcing me to hate Bringing me...

2009-03-02   Du kommer till henne Med en order om att finnas "Kom tillbaka senare jag vilar just nu och ingenting är viktigt nog att störa denna sömn" Tänk, om du bara vetat det att det var där skon klämde Du gav henne liv, så h...

2009-07-31   Jag har inte tid att ge dig en lång, smärtsam beskrivning om hur mörkret lägger sig över mina sinnen Det har lagt sig och har legat sedan länge   Men låt mig bara säga det här Att se på dig och känna inspiration ...

2009   Petrified, cause I don't know what's coming. Isn't it human to be afraid of the unknown? Without your arms around my waist, without your hands in my hair, on my back, stroking my face, holding me close -- gripping my neck -- God, I can't...