Fy - helvetes - satan vad trött jag är. Inte speciellt förvånande med tanke på att klockan är 02.09 Hoppas jag får skriva det här inlägget innan min dator lägger av igen, för 55e gången ikväll.

Skolan började i tisdags, och sen dess... har det inte hänt någonting. Jag har varit ute med folk nästan varje dag, vilket är otroligt för att vara mig. Jag känner för att bara fullständigt strunta i skolan, men jag vill inte vara en sån som inte bryr sig. Såna människor är så jävla fustrerande att prata med, jag vill inte vara frustrerande.

Idag var jag på ett möte med en Silvana Mustafa, och hon berättade om något projekt hon och nån till höll på med. Vet allvarligt talat inte riktigt om jag förstod - men hur mycket förstår jag nu för tiden egentligen?

Det förvirrar mig att folk alltid säger att jag verkar exakt motsatt det jag egentligen är. Jag var fullständigt skräckslagen på det där mötet och visste inte alls vad jag skulle göra... Silvana sa att pappa sagt att jag var "tystlåten", men hon sa att jag pratade på massa. Wtf? Påminner mig om Barbro när hon sa att jag inte verkade "må så dåligt".

På tal om bup vill jag bara tillbaka dit... ge mig någon att prata med. På samma gång är jag dock rädd för att gå tillbaka till Barbro eller Frida, jag är rädd att de ska reagera lika dant som mamma när jag sa att jag slutat med medicinen... Varför sa jag inte det till nån? Mja, för att jag ville göra det själv. För att jag inte ville att de skulle vara "åhh, nu ska vi ha ett möte, för att lilla Shawnee ska sluta med medicinen och vi måste prata hur länge som helst och behandla henne som en fyraåring."

Whoops, some honesty lept out. Sorry about that.

Vad jag kan säga är dock att den här skolstarten är betydligt lindrigare än den förra, men jag vet inte hur betryggande det är. Ingenting har börjat än. Imorgon väntar en till dag av ingenting, jag ska hem till Jättendal med pappa och Tina...

Har jag nämnt förresten att mamma har blockat Tina på facebook? Det är fascinerande faktiskt, ett tonårsbråk i vuxna år. Eller vänta, har jag rätt att använda ordet "tonårsbråk" medan jag fortfarande är en tonåring själv?

Uh, jag känner precis som jag har gjort de senaste nätterna - fan, jag orkar inte en natt i ensamhet, jag vill prata med någon. Fan att det verkligen inte finns nån som kan vara här precis nu och bara... Gråta nu, please.