Helt oförklarligt. Den här förvirringen... Det är solklart att det är såhär det ska vara - oklart med allt. Does it make sense?

Så jävla trött, så jävla trött. Och mitt misstag upprepar sig för jag vet inte vilken gång i ordningen... Är det fortfarande någon som vill stå vid min sida? Självklart är det det. Det är svårt att leva när de som inte vet om det borde veta, det är svårt att förklara, det är en lättnad att få ut allt men det är svårt att leva när det är alldeles för lätt att få skuldkänslor. Jag vill inte att folk ska tro att jag mår bra när jag inte gör det, men jag vill inte att folk ska se att jag mår dåligt, för jag känner mig så jävla skyldig.

Är det jobbigt för mig för att jag tänker längre än en del och allting är en röra, eller är det en röra för att jag inte tänker lika långt som andra? Vad är jag? Geni, idiot, drama queen, ignorant, öppensinnig, människa? Hur mycket krävs det? När vet man vad man verkligen vill och hur vet man att man verkligen gör det? Kommer det alltid att vara såhär, eller kommer mina tankar att moga i takt med mig? Kommer jag att mogna? Kommer jag faktiskt klara av att säga som det är innan jag tappar huvudet totalt? Varför blev jag såhär, är det någon annan i min närhet som är så? Vad exakt är det de döljer och varför? Finns det nån likhet till mig? Finns det över huvud taget något svar på allt? Vad är det meningen att jag ska lära mig? Kommer situationerna jag har problem med att fortsätta komma till mig tills jag lärt mig hur man hanterar dem? Hur långt har jag kommit på vägen? Hur vet jag att jag kommit fram? Hur kommer man över alla dessa tvivel? Hur hittar man den säkra sidan?