Planerna skrämmer mig. Jag vill inte en sekund till.

Jag trodde jag hade jobbat upp något slags självförtroende, något som iallafall kan likna en bra självkänsla - fel. I slutet av dagen tycker jag fortfarande att jag är... nästan exakt samma som för 3 år sedan. Det säger er ingenting, men för mig betyder det alldeles för mycket.

Däremot är jag mer realistisk nu, jag vet att jag inte bara kan strunta i allt, för det kommer aldrig bara att försvinna. Som det ter sig nu så är det inte ens i närheten av en lättnad, för jag klarar inte av det här. Jag undrar vad mina föräldrar tänker att jag ska göra till hösten, jag vet inte ens vart jag ska ta vägen den första skoldagen -- eller ens vad som *är* den första skoldagen. Jag har försökt att fråga, men det enda svar jag får är "det kommer med tiden", vilket kanske är det mist trygga svaret man kan få.

Jag lutar mig tillbaka och ser min tröja och mina halsband studsa i takt med min puls, mitt hjärta slår så jävla hårt att det känns som det ska slå sin väg ut genom mitt bröst, och jag orkar inte känna det.  Jag önskar att nånting, *nånting* fysiskt bara skulle ge mig sig, låta mig kollapsa, låta allting visa sig på det tydligaste sättet möjligt, låta alla förstå. Jag kan inte mer.

Jag tänker inte fortsätta skriva blogg, såvida jag inte verkligen, verkligen känner att jag behöver det, jag klarar inte av skuldkänslorna längre. Jag orkar inte känna skuld för att jag finns, och jag orkar inte känna att det inte spelar någon roll vad folk säger, att de känslorna alltid kommer finnas kvar. Jag förbannar mig själv för den jag är och för att jag inte har något bra att skriva, att jag inte har något uppmuntrande att säga. 

Jag åker till Prag nu, och när jag kommer hem ska jag prata med pappa om skolan, och hoppas jag kan berätta diverse andra saker också. Det hjälper inte att folk verkar fly från att prata med mig just nu.