Helt oförklarligt. Den här förvirringen... Det är solklart att det är såhär det ska vara - oklart med allt. Does it make sense?

Så jävla trött, så jävla trött. Och mitt misstag upprepar sig för jag vet inte vilken gång i ordningen... Är det fortfarande någon som vill stå vid min sida? Självklart är det det. Det är svårt att leva när de som inte vet om det borde veta, det är svårt att förklara, det är en lättnad att få ut allt men det är svårt att leva när det är alldeles för lätt att få skuldkänslor. Jag vill inte att folk ska tro att jag mår bra när jag inte gör det, men jag vill inte att folk ska se att jag mår dåligt, för jag känner mig så jävla skyldig.

Är det jobbigt för mig för att jag tänker längre än en del och allting är en röra, eller är det en röra för att jag inte tänker lika långt som andra? Vad är jag? Geni, idiot, drama queen, ignorant, öppensinnig, människa? Hur mycket krävs det? När vet man vad man verkligen vill och hur vet man att man verkligen gör det? Kommer det alltid att vara såhär, eller kommer mina tankar att moga i takt med mig? Kommer jag att mogna? Kommer jag faktiskt klara av att säga som det är innan jag tappar huvudet totalt? Varför blev jag såhär, är det någon annan i min närhet som är så? Vad exakt är det de döljer och varför? Finns det nån likhet till mig? Finns det över huvud taget något svar på allt? Vad är det meningen att jag ska lära mig? Kommer situationerna jag har problem med att fortsätta komma till mig tills jag lärt mig hur man hanterar dem? Hur långt har jag kommit på vägen? Hur vet jag att jag kommit fram? Hur kommer man över alla dessa tvivel? Hur hittar man den säkra sidan? 

 

Ida

12 augusti 2009 21:16

Jag tänker ungefär likadant som dig, inte på alla punkter men på några... "Jag vill inte att folk ska tro att jag mår bra när jag inte gör det, men jag vill inte att folk ska se att jag mår dåligt, för jag känner mig så jävla skyldig." Jag själv känner mig inte skyldig utan mest i vägen och liksom, störande(?).
En jävla massa att tänka på iallafall... *kramar*

http://homicidalManiac.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

2009   I ett andetag, får jag inte existera Det är smärtsammare än vanligt Det här misslyckandet är utom denna värld För stort för dina ögon utanför ditt synfält Rutan är krossad, spillrorna regnar Men det är ingenting mot ditt ...

2007   Down, scream And another knife is soaring through the air Aim it at me, aim to kill   Put the hate through my heart Slap the anger in my face And nail the envy in my bones Handing me the fear, forcing me to hate Bringing me...

2009-03-02   Du kommer till henne Med en order om att finnas "Kom tillbaka senare jag vilar just nu och ingenting är viktigt nog att störa denna sömn" Tänk, om du bara vetat det att det var där skon klämde Du gav henne liv, så h...

2009-07-31   Jag har inte tid att ge dig en lång, smärtsam beskrivning om hur mörkret lägger sig över mina sinnen Det har lagt sig och har legat sedan länge   Men låt mig bara säga det här Att se på dig och känna inspiration ...

2009   Petrified, cause I don't know what's coming. Isn't it human to be afraid of the unknown? Without your arms around my waist, without your hands in my hair, on my back, stroking my face, holding me close -- gripping my neck -- God, I can't...