Natten bara rinner iväg, vad fan, det känns som jag nyss vaknade. Varje tanke går bara ut på att... förstå hur jag mår. Komma på vad fan jag ska göra, med mig själv, mitt liv, och allt annat. That reminds me, det kommer inte finnas någon jag kommer kunna prata med innan hösten. Eller ja, förhoppningsvis i höst... Jag tror jag har gett upp på att försöka förklara, varje gång jag ska försöka känner jag mig totalt uppgiven.

Ugh. Jag vill fan inte det här, och jag önskar igen att jag inte brydde mig. Fan. Fan. Fan. Önskar att jag hade något att säga också. Igen, inatt igen, lovar jag mig själv att imorgon _ska_ jag försöka börja visa pappa och Tina att det går inte längre!

...men, såklart, morgondagen är en annan dag, och alla slags "depressioner" är totalt irrelevanta i dagsljuset. Speciellt när... Gah, det vore så mycket lättare om de bara kunde fråga, dra svaren ur mig, så jag inte kände mig så skyldig.

Slit ut min hjärna tack, så jag slipper tänka ihjäl mig inatt igen.

Måste berätta snart. Måste. Orkar inte. Kommer aldrig försvinna. Försvinna är inte ett alternativ.

Måste berätta snart. Nu.