Ja, då är ju frågan vad man ska göra, när det enda svaret man får är "jag kan inte hjälpa dig med det". Jag vet det så väl, jag vet så väl att... jag inte kan kräva det av någon, och jag har aldrig gjort det. Men jag har inte ens sagt ett ljud om _vad_ det är jag vill ha hjälp med...

Jag orkar inte vara vaken nu. Jag vill inte ens skriva det här, för inget bra kan komma av det. Så varför skriver jag över huvud taget? 

Jag fattar inte ens hur det blev såhär, jag vill gråta, men det går bara inte, jag vill prata med någon men det finns ingenting att säga... Jag vill sova, jag vill att det här patetiska försöket till ett liv bara ska försvinna av sig självt...

Allting kan inte ligga på mig nu, jag klarar inte av vardagen, hur kan du fortfarande behandla mig som gårdagens rester..? Hjälp, hjälp, hjälp... Jag måste prata med mamma, jag måste berätta att jag får panik av att finnas, jag måste göra något, jag klarar bara inte av det här!

VARFÖR SKRIVER JAG?