Medan saltet gungar mig
fram och tillbaka
är det enda jag kan göra
att hålla det tjocka,
svarta skrivblocket
tätt intill mig
även fast det innehåller
allt hos mig själv
som jag vill döda


Nu är hon här igen
och smeker utsidan på min dörr
Som så många gånger förut
Och på frågan
"hur mår du?"
kan det finnas så otroligt många svar
Hon vill få mig att tro
att bara ett av svaren
är sant
Men något inom mig
protesterar högt
och låter mig inte andas


"Hur går skolan?"
"Har du någon pojke?"
"Vad ska du göra till hösten?"

Har du tankar
som du inte kan kontrollera?
Som långsamt lägger en dimma
över din vardag?
Får du panik
när du tänker på
att leva ett liv?
Har du någon koll på
vart du går
för att hitta hjälp?


Tillåt mig hata
sättet du pratar
Även om det inte är
riktigt dig
eller frågorna du ställer
Utan min inkompetens
att komma med
ett riktigt svar


Så låt mig kliva bakåt
och se dig utvecklas
och aldrig
för en sekund
tänka tankarna
att det här livet
är mer än vi vet
Mer än vi förstår
Mer än vi vill ha
Men frågan jag ställer mig
är kan vi hantera
sanningen,
och kunskapen
att vi inte vet något alls?


Med adrenalinet pumpande i blodet
Med känslan av att
vara övergiven
som dess sällskap
Jag kände ilskan
när jag sade det
precis som det var

Och jag kände ilskan
när lyssnaren
den som utan undantag
alltid fanns där
och alltid ville veta
vad jag än kände
lät sömnen hitta honom

Man ska alltid säga det man känner
så länge det man känner inte är
att man inte klarar av att finnas


Jag klarar inte
missförstånden mer
Jag vill inte dö
Men ännu mindre klarar jag
att leva
Jag vill inte svika
men ännu mindre klarar jag
att vara trogen
mot mig själv


Så nu vet det tjocka,
svarta skrivblocket
lite mer om mig
lite mer om den delen av mig
som jag vill döda
och som dödar mig
Lite mer om alla de tankar
som bit för bit
fortsätter att förstöra mig
Om jag inte kan säga sanningen snart
så vet jag inte vad
som kommer hända


Hur förklarar jag
utan att orden behöver lämna
(ärr på) mina läppar?


Så mycket mer jag vill ha sagt
så lite ord
och så lite tid att lyssna

Så mycket olöst, så mycket mer jag hade kunnat säga - men jag tror inte att det skulle hjälpa någon av oss att prata en till gång. Och jag frågar mig själv: är det mitt fel att saker och ting är olösta, för att jag inte sa det medan jag hade chansen, eller är det erat, för att ni gick härifrån utan att lyssna? Ännu en fråga jag aldrig kommer att kunna besvara -- jag tror inte att någon kan det. Inget rätt, och inget fel, det är såna här situationer jag hatar mest av allt. 

Jag tycker att jag har levt mitt liv så gott jag kunnat, gjort my share of mistakes men vem har inte det? Hur mycket kan det krävas? Och jag känner att jag kommit till en punkt då jag faktiskt inte vill något annat än att bara läggas in. Jag har haft min sista träff hos Barbro, som jag kommer att träffa en gång till i höst, men då är det absolut _sista_ gången, och efter det är allting oklart. Jag har aldrig känt såhär i hela mitt liv, jag har nästan slutat tro att allting händer för en anledning. Jag har slutat hoppas att någon bara ska se vad som händer i och runtom mig utan att jag förklarat, och jag har också slutat hoppas att jag kommer hitta mod och ord nog att förklara. 

Det känns som jag lever varje dag i ett endaste hopp, om att jag ska göra ett misstag stort nog att bryta ihop för, att jag inte känner att jag behöver skydda mina föräldrars öron och faktiskt klarar av att berätta det som det är. Om jag bara kunde ta mig ur att låtsas som om det är bra (vilket jag gjort nu de senaste 4 åren), så kanske jag skulle klara av det. Men om jag inte klarar av det, då? Kanske det här är en sån situation då det inte får finnas något "kan inte", kanske det här är ett tillfälle då man helt enkelt bara får... ställa upp för sig själv. 

Jag vet att det är elakt mot alla som anstränger sig för att finnas där mitt i deras egen skit men ibland känns det som jag inte kan prata med någon alls, och när jag väl gör det är det som om klagomålen kommer flygande, från alla håll och kanter. Och det är ingens fel och ingen gör det medvetet, det vet jag.

Jag klarar inte av vardagen, och när jag uttrycker min önskan att få slippa till mamma eller pappa eller Tina eller mina vänner, så är det som att "en del saker får man faktiskt göra, även om man inte orkar." Det är bara ännu ett tecken på att jag verkligen inte förklarar tillräckligt bra -- för vad händer då om man verkligen, _verkligen_ känner att man inte orkar? Vad *fan* ska man då göra? 

Samtidigt så känner jag då att jag tar min tillflykt till vissa saker, jag blir helt besatt och vill inte engagera mig i något annat än att tänka på det -- Buffy, till exempel, jag känner igen den besattheten hos mig själv sedan förut. Jag älskar vissa saker till den gränsen att till och med det känns jobbigt, att det inte går att få något utlopp för det, och så fort man hör något negativt om det så är det som att ens värld rasar, och man skäms. Vad är det här egentligen?

Jag tänker på 2006 då jag en kväll pratade med Tsione om hur jag mådde, och dagen efter gick hon till Therese Burman och berättade allt. Jag fick panik för att helt plötsligt hade hon ringt hem, mina föräldrar, alla lärare, kuratorn och skolsköterskan visste plötsligt allt. Jag hatade det då, men nu skulle det komma som en gåva från himlen. Det är som det är ytterst få saker jag inte förlorat mitt tillit till, och jag vet inte vad jag skulle göra om det försvann. Nu är det sommarlov, och jag vill inte tänka på hur det kan bli till hösten. Säg inte till mig att jag är för negativ, för tänk om det blir bra till hösten? Ja, det kan jag inte veta, men jag _vill inte ens ha reda på det_, för det känns som jag aldrig kommer kunna leva ett helt, normalt liv. Jag vill läggas in, jag vill försvinna, och jag orkar inte berätta, för det känns som det inte finns en bra förklaring på någonting.

Jag känner mig övergiven, hopplös och otroligt ledsen, och jag tänker inte bry mig om jag låter som en attention whore - nån gång ska jag klara av att berätta! Nån gång ska jag klara av att få försvinna ifrån vardagen och få den hjälp jag ärligt talat behöver! Jag ser det som ett stort steg att jag över huvud taget vågade skriva det här, så _klaga inte_.

Kristin, jag saknar dig.