Fast i en gammal vana, jag vet att jag inte ska göra såhär. Alldeles för väl. Men vem fan ska jag vända mig till?  Förvirrad över hur jag kan känna att jag verkligen inte orkar mer, när tiden ändå fortsätter att gå. Dag efter dag. Natt efter natt.

Sommarlovet 2006 var jag brutalt övertygad om att mitt liv var på sina sista dagar, vilket det... uppenbarligen inte gjorde. Men jag har inte fått en andningspaus sen dess och jag vet inte vad jag ska göra mer. Det finns massor med saker jag verkligen, verkligen vill göra och engagera mig i, men det finns fan ingen energi till dem. Hope that clears things up...

Jag vill ge upp och gråta och skrika, men det känns som att det alltid finns jobbigt dåliga anledningar till att inte göra det. Just nu vill jag inte sabba semestern för mamma, vi åker till Prag på... söndag, tror jag.

Förstår ingenting alls längre. Det känns orättvist att ens skriva det här. Totalt orättvist. Folk verkar ha väldigt bestämda meningar om vad jag inte borde göra, men ingen har någon idé om vad jag kunde ha gjort istället. Klaga inte, make it better or make with the quiet!

Jag åker till Prag, vi kommer hem den 7e, och då får vi se. Nåt måste ju hända. Om jag orkar tills dess. Kanske imorgon... Ah, du vet lika väl som jag att jag aldrig kommer klara av att berätta imorgon.

Jag vet ärligt talat inte om jag mår bra, men jag är så lättad att det tagit slut. Skriken varvade med obrytbar tystnad, de undvikande blickarna som talar starkt för sig själva. Jag är så lättad att orden äntligen finns där, med en glad ton, att deras skratt ljuder, även om mitt eget är fake. Det är ingen som märker det, va? Inte ens jag, för jag vågar inte se efter vad som ligger bakom lättnaden. Även om jag är förbannad på dem, vad ska jag göra? Jag hatar att bråka, jag hatar meningslöst tjafs även fast jag vet att det alltid kommer lösa sig till slut, att ingenting av det som sägs/inte sägs kommer betyda något imorgon. Jag förstår inte hur det blev såhär, jag har det inte i min personlighet att verkligen visa när jag må dåligt, starta bråket, starta tjafset, även fast jag är förbannad. Att jag hatar att bråka förstör allting för mig, att jag hatar att göra folk obekväma sabbar precis allt i allt jag vill berätta. Hur fan gör man?