"Don't be surprised. I care about you alot, so... Even if you don't believe me, I do"

Inte förrän de orden kom ut märkte jag hur konstigt det verkar. Bry sig om mig? Vem då? Va? Bry sig om? Jag har aldrig ens tänkt på det någon gång. Att bry sig om mina beslut, eller vilken tanke som just nu rör sig i mitt huvud? 

Ibland kan jag tycka att jag tänker mycket och på det mesta, men ibland är det som att mina tankar släpper bomber som bevisar att jag missat så otroligt mycket. Idag känner jag mig som ett otroligt misslyckande, eller oj, was that a bit too honest?

Det brukade vara så lätt att skriva allt man kände i bloggen, varje smärtsam tanke, men nu känns det som att inget bra kan komma av det. Alla jag bryr mig om som läser kommer inte kunna göra något alls åt det, men spelar det någon roll om de vet hur jag mår? Ingen beter sig annorlunda ändå, ingen kan pausa sitt liv. Ingen kan pausa mitt. 

Jag börjar känna mig så övergiven på må-dåligt-punkten att jag vill hoppa på folk och skaka om dem, skrika åt dem att öppna ögonen och se det bottenlösa stupet som kallas Hösten 2009. Men jag har ingen rätt att känna mig övergiven, för jag har inte berättat än... Ärligt talat så försökte jag. Jag berättade iallafall för mamma om att jag inte klarar av att möta folk på stan utan att få panik. Hennes reaktion var att "vi måste hitta någon på bup som du kan gå hos till hösten", vilket ju är, yay för hösten, men VAFAN nu då?!

Mitt samvete säger åt mig att sluta nu, för det hjälper inte, det hjälper ingen. Hjälper det mig? Ja, det vet jag inte om jag inte gör det, men... Det börjar bli svårt att se folk i ögonen igen, jag tycker inte om det. 

Tankarna når inte fram till känslorna just nu i vilket fall, jag kan lika gärna sluta. Ursäkta om någon känner sig... förolämpad. (När ska jag sluta bry mig?)