Jag hatar när det är såhär. Det känns som alla mina sinnen är insvept i en slöja, och jag har fan knappt någon aning om vad jag gör. Jag skulle kunna göra vad som helst, och ingenting jag gör för att försöka motverka det hjälper. Dricka något, äta något, sova, ta en kalldusch, slå mig själv i ansiktet, gå ut och röra på mig -- absolut ingenting.

Det känns alltid så annorlunda, som om nånting förändras. Kanske det är därför det blir såhär, för att något ska förändras, och förändringen ska gå... smärtfriare? Då jag inte direkt förstår vad som händer?

Det händer oftare och oftare. Jag blir knäpp...

Och jag måste allvarligt talat vara påväg att bli galen. Frågan är ju bara hur jag ska förklara det här för Barbro eller Lena eller vem fan det nu blir som jag får börja prata med. Frågan är hur jag ska kunna få dem att förstå hur rädd jag är för att faktiskt bli galen. Att något i mitt huvud bara ska gå sönder. Det verkar ju onekligen som inte har allt på plats... <_<

Det jag hatar mest med att vara såhär är att jag inte direkt fattar något om känslor, och blir socialt handikappad. Jag skulle kunna göra vad som helst, berätta... hemligheten... Jag nämnde det nästan, bara lite, igår. Jag vill gnugga ut mina ögon... Jag kommer säkert att berätta det snart. Det har pågått.. för länge och igår var första gången jag nämnde det. Det är ett steg framåt. Jag klarar mig inte ensam. Tillochmed när någon skriver att de ska gå från msn, och jag inte har hunnit förklara än, så blir jag desperat. Det river i mig. "Stanna kvar, rädda mig!"

Och jag blir förbannad på att så få förstår, men jag borde egentligen inte ens klandra någon alls, för hur ofta försöker jag förklara? Det finns inget rätt eller fel, det här är en alldeles för svår situation för det.

Men eftersom alla ser sig själva som så förbannat smarta och så förbannat bildade, så ser de ju självklart att allt jag gör är för att manipulera mina vänner, min familj, ja alla i min omgivning. De kan förstås prata med varandra och säga att jag är den hemskaste personen i världen, för jag bryr mig inte om någon, utan utnyttjar alla till min egen fördel. Det vore ju inte första gången.

Du är ju så förbannat bildad, du har inte ens frågat mig, men du är ju så förbannat bildad, så genom att prata med alla utom mig så känner du mig. Självklart.

I try to tell you what I'm feeling

but how do I when

all

words

pale? 

Jag är trött på den här... tröttheten. Barbro, för helvete, hör av dig innan jag ramlar ihop totalt. 

 

Oskar

9 maj 2009 00:35

Hej! Läser dina inlägg.
Jag känner igen mig.

Jag kommer hit senare i natt annars kommer
jag hit och läser din blogg i morgon.

Ha det bra.
Oskar

http://i-love-china.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

2009   I ett andetag, får jag inte existera Det är smärtsammare än vanligt Det här misslyckandet är utom denna värld För stort för dina ögon utanför ditt synfält Rutan är krossad, spillrorna regnar Men det är ingenting mot ditt ...

2007   Down, scream And another knife is soaring through the air Aim it at me, aim to kill   Put the hate through my heart Slap the anger in my face And nail the envy in my bones Handing me the fear, forcing me to hate Bringing me...

2009-03-02   Du kommer till henne Med en order om att finnas "Kom tillbaka senare jag vilar just nu och ingenting är viktigt nog att störa denna sömn" Tänk, om du bara vetat det att det var där skon klämde Du gav henne liv, så h...

2009-07-31   Jag har inte tid att ge dig en lång, smärtsam beskrivning om hur mörkret lägger sig över mina sinnen Det har lagt sig och har legat sedan länge   Men låt mig bara säga det här Att se på dig och känna inspiration ...

2009   Petrified, cause I don't know what's coming. Isn't it human to be afraid of the unknown? Without your arms around my waist, without your hands in my hair, on my back, stroking my face, holding me close -- gripping my neck -- God, I can't...