Var med Petra, Violet & Blue idag...^^ Massa skoj, vi åt tårta, åkte till sörsjön och badade och var allmänt jävla jätteflumm. ;> Skönt att träffa er, great to get my mind off things. <3

Är så förbannat trött, sov inte speciellt mycket inatt.. x3 Gick och la mig vid halv 7 - 7 nån gång så, hm. Och nu förbereder jag mig för en till natt full av sims x3 Haha, mm.

ängel, jag älskar dig

Pappa sa idag att om vi får en lägenhet så är det inflyttning typ sista helgen på sommarlovet? Det var ett konstigt val enligt mig.. sista helgen är väl inte precis det första man skulle vilja sysselsätta sig med att bära saker...x3 Well my first choice would be to lie under my covers and scream x3

Jag vet inte vad det är, hittills har jag väl aldrig haft speciellt stora problem med att prata (00:00) om problem och hur allting känns osv, yeah, det är alltid enkelt i bloggen, men jag har alltid liksom litat blint på massor av människor. Av nån anledning nu så börjar det bli svårare och jag vill helst inte prata med någon alls om det.

För någon vecka sen var det någon här från bloggen som addade mig på msn. Anledning: Jag hade skrivit att jag behövde hjälp.

that's what I'd call a hero

Satt uppe till 7 imorse och pratade med Jimmy, var massa skönt för det var hur länge sen som helst vi pratade riktigt.. Har saknat dig.

Så, idag sov jag till 4 och sen dess har jag suttit här och spelat sims/kollat på Buffy. Snacka om att tiden flyger iväg ><

Imorrn fyller Petra år, så då ska jag äntligen få träffa henne igen^^ Har inte träffat henne sen skolavslutningen... .__.

I natt satt jag och läste igenom min och Kristins bok... Jag... kan inte riktigt förklara känslan... inte bättre än total desperation iallafall.

Jag har skrivit att jag inte kommer klara av skolan det här året typ 750843657 gånger redan, men nu är det så jävla intensivt, så jävla nära. Jag saknar hantverks så jävla mycket

Jag....hum. det gör för ont att tänka på

Så jävla knepig dag.. >.<

Igår var jag med älsk, vi kollade på underbara The holiday och Dead silence...<3 Sedan knäppte vi typ massa bilder och när klockan blev typ... 3-4? så gick vi ner till bryggan och la oss där och glodde på soluppgången... Älsk frös så vi gick in ganska fort iaf XP sedan kollade vi på vänner tills vi somnade, typ^^

Så, idag har det både hänt jättemycket och ingenting alls, det beror på vilken dimension man tänker på <.<'' Efter att älsk åkte hem skulle jag, pappa och tina gå bort till grannarna och äta och umgås.. Kände mig så jävulskt äcklig och trött så jag varken ville eller orkade följa med. Tina frågade om det hade hänt nåt, om jag och ange hade bråkat eller om jag var ledsen för att det hade hänt något eller så, men jag försäkrade henne om motsatsen. Varför var tårarna bara sekunder borta?

Kanske för att jag visst är ledsen - kanske för att saker händer hela tiden. I vilket fall så vände mitt humör efter det och när de hade gått la jag mig och sov från 7 till 9, och när jag vaknade mådde jag... helt förjävligt, minst sagt. Dåligt samvete för att jag inte följde med hem till älsk, dåligt samvete för att jag inte följde med till grannarna, dåligt samvete för att jag existerade. Ville ligga uppe i min säng förevigt och inte låta någon se mig, det är nog bäst så. x_x

Hursomhelst så låg jag och funderade på vad jag skulle göra hur länge som helst, tänkte kolla på vänner men det kändes bara för glatt, så jag kollade på Nightmare before christmas och kramades med min jackdocka istället ;__;

Pappa och tina kom hem vid 10 över 11 eller något, och jag sitter här och kollar på Buffy. -___-

Nu kanske, kanske kanske kanske snart, kan jag börja tala om det som... jag alltid har velat prata om men aldrig kunnat. Det sitter bara för jävla djupt. Kanske jag kan skriva det här någon dag, men jag måste verkligen samla mig för det först.

Dagarna springer ifrån mig. På måndag fyller Petra år, och då ska jag och mina bandmates dit. ^^ Sedan någon gång ska jag, mamma och erik åka ner till örebro eller något, den 16e är det släktträff, kanske vi kommer hem den 17e. Den 20e börjar backens igen så då ska jag och Petra dit och våldgästa hantverksskolan, och den 25 börjar skolan..

Nånstans mitt i allt det här ska jag flytta också, och samla mig.

I want to cover up your eyes with my hands

Don’t touch me

Don’t even look at me

I’m trembling through a forest

And your eyes look at me with blinding despair

I can’t do the things you’re asking

I can’t share what you want me to share

I might wake up at any moment,

And still I know

Queen in my loneliness

And princess of failure in your hands

I want to close my eyes forever

And watch this life as it ends

Thank you for my very first smile

I want to give the very life in my heart

Only for you to feel the sun in your mind

Just need to

Forget

Forget, and move on

Tie down my feelings

Take control of my thoughts

But I can’t seem to let you go

Queen in my loneliness

And princess of failure in your hands

I want to close my eyes forever

And watch this life as it ends

Forget

Forget, and move on

Just tie down your feelings

But you won't seem to let me go

Closed door

When you’re walking in circles

And your life is running out

When your lies has backfired on you

And you can’t tell which way to go

Which way is right

Which way will lead you to the answer

And you can’t seem to want to live

Have you been there?

Have you seen it?

Have you felt it?

Could you taste it?

Now I’m walking in circles

Cause my life has run out

And your lies have left me broken

Now I’ve lost my own way

The way that was right

That would’ve let me to the answer

And I can’t seem to want to live

Cracked mirrors in the ceilings

Cracked mirrors on the walls and floors

Broken faces in your wonderings

When she asked for something more

Crushed thoughts

In my heart you’ll be my hatred

Out of my senses

And in my mind I’ll die a million times

Could you feel it?

Could you taste it?

Cracked mirrors in the ceilings

Cracked mirrors on the walls and floors

Broken faces in your wonderings

Since they turned and closed all the doors

I want to wake up

From this dream

Nightmare?

It’s bringing out my sins

It’s smothering…making it harder to breathe

None of the pieces, will ever seem to fit

And in the deepest corner of my soul

Am I loving it?

Händelselös dag.

Men jag var iallafall och repade med Blue och Violet hemma hos Violet idag, vi fick massor gjort (mer än vad vi brukar iaf) och det var skoj. ^^ Vi håller på att jobba på en låt vid namn Killaway time som Violet gjort musiken till och jag skrivit texten till x3 Älskar musiken men texten kan behöva lite omskrivning ._. 

Aaaaaah, vi beställde från odium idag! :D Och precis till idag (tror jag) hade min kjol kommit in i vitt igen så jag köpte den i vitt! *-* Mumma.

Imorgon kommer Violet och kanske blue och vi ska träna mer på Killaway time, sen kommer min ängel <33333333333 (längta ihjäl sig)

Hur fan kan klockan redan vara halv 12? Känns som om jag precis vaknade... En dag mindre. Jag tror jag måste börja göra något med mina dagar så att de går långsammare... Q_Q Bwah, ja, den går väl som långsammast när man inte gör något alls, men dagarna springer ju iväg från mig! Dx 17 dagar kvar... 

Vad spelar allting för roll nu, egentligen? Vad spelar det för roll att jag inte vill flytta och börja på skvadern? Vad spelar det för roll att jag har en illavarslande känsla om det här? Jag har ju haft så fel om allting annat, de flesta val jag har gjort har lett mig i fel riktning. Jag behöver helt enkelt ett nytt perspektiv, en ny sinvinkel på sakerna jag gör, valen jag gör.

Helt sanningsenligt, vad vill jag nu? Jag måste börja försöka förstå mig på mig själv...

Att slippa ta itu med skolan, flytten, nervositeten och rädslan, rädslan som aldrig försvinner, det oändliga tvivlandet på mig själv och på andra, alla mysslyckanden, alla tvångsmässiga val och att äntligen, ÄNTLIGEN få ut alla outhärdliga minnen ur huvudet... Jag vill berätta. Jag vill berätta att den försat som såg att jag skurit mig var Linda Runnfors. Att med en enkel handvändning var det glömt av alla som satt runt bordet just då. Jag vill berätta om olika tillfällen då mobbingen var som värst. Om när mamma och pappa berättade att de skulle skiljas, om alla dessa oändliga dagar med hemundervisning. Om hur nätterna av förstelnande rädsla har härdat mig. Om min tro, om mitt liv. Problemet är att det finns ingen anledning för mig att göra det, jag mår bara så jävla dåligt av att tänka på det hela tiden.

Att ha skrivit ner det får mig iallafall att må lite bättre, nu kommer det iallafall aldrig att glömmas bort.

Jag behöver allvarligt talat hjälp nu. Vad för hjälp? Ingen jävla aning. 

Det är det som gör det här så jävla svårt! Jag vet inte hur man botar tankar.. hur man botar minnen... jag vet inte om jag vill till bup igen. Förra gången var det enda som visade sig att jag inte klarade av att vara ärlig. Jag har aldrig klarat av att vara ärlig. Inte om allt, iallafall. Det känns som att en del saker skulle ingen, absolut ingen kunna förstå, om de inte varit där själv. Jag vet inte ens om det finns ord nog att försöka få någon att förstå det, allt är bara så jävla konstigt. Jag har försökt att förklara för mig själv men det är tamigfan helt jävla omöjligt. 

-jag ber om ursäkt för att ordet "jag" kommer upp ungefär 578436473065 i varje blogginlägg men jag måste skriva av mig-

Jag vet inte vem jag ska vända mig till. 

Det är 18 dagar kvar... 18! Snart kommer den där förbannade prövningen som alla "tror på mig", att jag kommer klara av. Jag blir galen... alla har sina egna saker att koncentrera sig på. Men folk säger att de alltid ska finnas där, det är bara en jävla missuppfattning allting. Det här är den största prövningen hittills skulle jag vilja säga, och visst, fullt med folk har funnits där under tiden då jag oroat mig för den men de har funnits där genom att säga att de ska finnas med mig hela vägen... jag känner mig knäpp, sjukt barnslig och egoistisk när jag skriver sånt här men jag är så otroligt trött på tomma ord och tomma löften.

Nej, nu tänkte jag skriva på ett nytt stycke men nu känner jag mig bara så jävla barnslig och jobbig, så nu ska jag fanimig ge mig. Jag har skrivit av mig lite iallafall. Jag hoppas att ni inte tar det här på för stort allvar och jag förstår att ni inte orkade läsa det. <_< Bonne nuit *bugar och tar av sig hatten* (pengar tack?) 

Jag försöker, varje dag, att inte låta mitt mående gå ut över de i min närhet - jag har alltid stört mig på folk som bråkar med sina vänner bara för att de är på dåligt humör, så varje dag försöker jag att verka så oberörd som möjligt. Men ibland kan man helt enkelt inte hålla desperation inne, och alla föräldrar/vänner/vuxna i närheten råder en att släppa ut allt - och när man väl gör det så får man skit för det. Sedan frågar de varför man håller det inne och gömmer det, är det så jävla konstigt då? Det blir som något konstigt, vridet jävla svek och det blir helt enkelt bara för mycket..

Haha, jaha, nu fattar jag... det var inte det att det var mig du ville säga allt det där till, det var mer att ha någon att säga det till... I get it.