Var faktiskt länge sen jag mådde så förjävligt som jag gjorde idag..

Men innan jag går in på det, vaknde runt 5 idag igen.. -__- Gick och la mig vid 1 nånting, så är lite irriterad. Varför ska det inte gå att sova en hel natt? Goh... men hursomhelst.

 Pratade med mamma förut om hur saker och ting ska bli framöver. När jag slutat skolan i Harmånger så ser mamma ingen anledning att bo kvar här i Jättendal, och eftersom hon jobbar i hudiksvall och erik går i skola där, så ska mamma och Erik flytta in dit... Tillsammans med våran hund, eller ska jag säga min hund? Jag är anledningen till att vi skaffade honom..

Men eftersom jag ska gå i skolan i sundsvall och pappa jobbar där, så kommer jag flytta hem till honom, och han bor hos sin särbo på veckorna.. Så jag har faktiskt ingen aning om hur det kommer bli, om jag också kommer bo hos henne eller vad vi ska göra. Hon har juen egen son som fortfarande bor hemma också.

Det känns bara som en jävla spricka i den redan hyfsat splittrade familjen. Alltså, fan, jag blir jävligt irriterad på min bror ibland men han är faktiskt en av de bästa människorna i mitt liv, och han kan få mig på skapligt humör när han vill.

Och mamma, mamma är den enda jag nånsin kunnat prata/gråta med ordentligt.. Jag känner mig som en treåring, helt beroende av min mor, och visst, Tina är helt underbar men hon är ju inte mamma.. Tina vet nog inte hur jag hade det för ett år sen eller något, jag tror inte att hon skulle förstå faktiskt om jag försökte prata med henne. Och pappa, tja, han ser för optimistiskt på allt mitt mående. Han tror att det bara kan gå över, men om han fick en inblick i mitt huvud skulle han nog tänka annorlunda. 

Och Zappen, ja, han är den enda som kan få mig lugn då jag får underliga/skrämmande tankar på natten. Att ha han liggande i ens fotända, tungt andandes är alltid lika lugnande.

Det känns bara som om jag förlorar dem. Min bror kan jag kanske få träffa varje helg.. min mamma och min hund varannan. Jag vill verkligen inte att saker och ting ska förändras! Allting går åt helvete!

När mamma och pappa skiljde sig hatade jag förändring, hatade sättet vi skulle leva på. Att byta hem varje vecka. Men nu när vi haft det lika dant  i 6, snart 7 år, så vill jag fortsätta ha det så. Jag klarar fan inte av det här... jag blir tårögd och känner mig allmänt barnslig, och hopplös, så fort jag tänker på det. 

JAG VILL INTE! Kan jag inte dra i nån jävla tidsnödbroms eller något?! Jag vill bara kunna stanna tiden och fortsätta gå på hantverks med Petra, ninni och johanna i tidernas evinnerlighet och inte behöva tänka på nya platser, nya människor och nya hem.. varför kan allt inte bara stanna och vara så som det är? Varför måste man gå vidare? Varför måste man bli vuxen?

Känner mig som Pippi som inte vill bli stur... ja, det är jag.. >.<

Nu sitter jag i alla fall här och lyssnar på Nine inch nails och trycker ner min ångest i datorn. Drömde något asmysko förut när jag sov...

Jag var hos Milles syster helena i Stockholm, Fittja. Mille var inte där av någon underlig anledning, och lägenheten låg helt plötsligt på 21 våningen. Så stod jag och tittade ut genom fönstret och tänkte att det var så högt upp att jag ville gråta, när jag plötsligt befann mig utanför fönstret, på fönsterbrädet. Jag höll i mig för glatta livet, och när jag tittade in genom fönstret såg jag Lila (Ellen) där inne, och hon hade på sig tidernas vackraste Evanescencetröja. Amy, knäböjandes, vacker... Jag knackade på fönstret men Lila hörde mig inte.

Så, av någon anledning klättrade jag vidare på fönsterbrädet till något annat fönster, där jag såg Carro och Matilda (som jag och Mille träffade på manson) Jag pratade med dem genom fönstret, och av någon anledning betedde vi oss som när vi pratar på msn.

"Vad gör du?"

"Jag är i Stockholm, faktiskt, och hänger utanför Milles systers fönster i fittja."

"Verkligen?" Så kom de och öppnade fönstret, som var tredelat, och drog in mig.

När de dragit in mig i deras lägenhet, som bara bestod av två sängar och en dator, förvandlades de till Lila och Blå (Elina). Vi satt på golvet och pratade ett tag, jag och Lila kom fram till att vi hade lika dana telefoner, och lika dana kameror med en exakt lika dan fläck på.

När jag vaknade var min första tanke "Jag måste berätta för Mille att jag träffat Carro och Mathilda" och när jag insåg att det varit en dröm blev jag förbannad. <.<

Jaja, jag ska nog... göra något, nu. Vet inte vad men... *Vad kan man göra vid 6 på morron?*

1 dag kvar till skolan...