Pappa och Tina ska bygga om huset, troligen i sommar. De ska kanke ta bort verandan och bygga ut vardagsrummet där den är nu. Bort med varandadörren. Bort med det stora fönstret. Sedan bort med väggen mellan skräprummet och vardagsrummet, så att det blir ännu större. Upp med bokhyllor över hela väggarna, bygga en bar, köpa en ny soffa. Och barndomsminnen finns hädanefter bara i mitt huvud. 

Nu förändras allt. Allt förändras. 

Var är alla? Inte det att jag har speciellt stor lust att prata med någon, det känns som allt ändå kommer raseras och försvinna inom loppet av ett halvår. Har ingen lust att träffa någon, prata med någon, har ingen lust att förstå att någonting ens existerade. Just nu vill jag bara att det ska vara jag, ensam i mitt svagt upplysta rum med min dator och min blogg, ensam i hela världen. Där kan jag stanna hur länge jag vill, göra vad jag vill, bara sitta och slippa tänka, utan att någon tvingar mig till att gå vidare. Släpp det där nu. Du vet att ingenting kan fungera så.  Men jag vill sitta nere vid sjön och bada fötterna i vattnet, titta upp mot huset och veta att det alltid kommer finnas där. Jag kan alltid sitta på mitt rum, jag kan alltid skratta med pappa och tina, alltid spela spel med Erik. Allt kommer förbli detsamma.

Dream over. Welcome to reality.

Nej, du måste ta dig upp på fötter igen. Du måste bara, skynda dig, vi vet att du har en liten personlig kris just nu men det går över snart, vi tror på dig. Alla tror på dig, det gick ju alltid så bra förr i tiden. Inom 20 dagar måste du söka till ett gymnasium du troligen inte kommer komma in på, eftersom intagningsgränsen är nånstans mellan 180 och 200. "Men vi har frikvot på dig så du kommer in ändå" 

Sen måste du flytta. Du ska separeras från din mamma du aldrig kommer klara dig utan, separeras från din hund och din bror. 

Alltså, fan, jag är besatt av det här just nu, jag vet, men jag kommer fan aldrig klara det här! Jag går över samma visa om och om igen i huvudet men det verkar inte som om det finns en endaste liten ljus sak med det hela. JAG VILL INTE! BROMSA TIDEN!

När jag tänker på det vill jag bara dö, ja, trevligt som det låter, jag vill inte vilja dö. Jag hatar det. Jag hatar det här...Varför ska det måsta förändras? VARFÖR?

De har förstått sättet jag tänker på, och nu tror de att de känner mig. Men de vet inte vad jag känner och jag önskar faktiskt att jag kunde förklara, men det kan jag inte.