Jävligt underlig dag idag, upp och ner varannan sekund.

Vaknade hos Ange, typ halvsov i hennes soffa tills jag gick till bussen vid 8 typ, kom till skolan för att inse att vi inte började förrän 1. över 4 timmar håltimme for the win! ...

Myeah... efter skolan vände aaaaaaaallting och allt bara rasade. Kände på engelskan att mitt flumm började blandas med nånting inte fullt lika kul, och lagom till vi slutade verkade allting slå till. Så, jag ringde till pappa för att han skulle hämta mig, men han kunde inte sluta än. Jag försökte följa med Hanna & fiffel till bussen vilket inte gick så bra x), men när vi kom ut till vägen och nästan var framme vid busshållplatsen så kom bussen...den hade ingen lust att stanna för oss.

När jag kom ner till navet så ringde jag pappa och frågade vad jag skulle göra i princip, så han sa att jag skulle gå till hans jobb.

Hurdå, liksom?! Hade absolut nada aning om vart han jobbar...så jag kände mig allmänt omöjlig och när han började prata om att jag skulle gå till "gatan som var närmast navet" kände jag mig bara så jävla hopplös. För varje mer vägbeskrivning han sa kom jag bara närmare och närmare tårar och jag kände mig hemskast i världen varje gång jag öppnade munnen.

Efter ett tag kände jag bara att "fan, jag vill kunna må dåligt utan att ha dåligt samvete för en jävla gångs skull, kunna ha en dålig dag utan att stänga in en miljon saker som jag egentligen bara vill skrika ut... för att det ska kännas så jävla illa för alla som är runt mig.

"FAN, allting är så jävla jobbigt, jag får DAMP!!"

"Men kan du inte vänta med det tills på måndag?"

"...varför..?"

"Men för vi ska ju vara lediga nu, det blir så jobbigt om du ska ha damp då."

konstig pappa

Anywho, jag hittade till hans jobb till slut, aningen tårögd och fick hälsa på hans jobbarkompisar, vilket var kanske det sista jag kände för. Gå till nån affär och hämta bilen, handla, hem, blala.

Varför kan det inte bara gå att släppa det du sa? Jag vet att du var helt ute och cyklade och att du inte hade någon aning om vad du egentligen pratade om men... Det var du. Du! Och sluta använda saker jag har sagt emot mig! Jag VET, jag har gått igenom allt i huvudet en miljon gånger!

Jag vill skrika åt någon, jag vill slå, jag vill gråta, FAN jag orkar inte!

Hur många gånger...? Hur många gånger har det här hänt? Hur många gånger har jag satt mig själv i en sån här situation? Med olika känslor med samma utgång... miljoner, miljoner, miljoner gånger

Att se tillbaka på hela mitt liv verkar vara en sån jävla stor lögn nu, jag kan allvarligt talat inte minnas att jag nånsin varit riktigt jävla lycklig. Kanske har jag varit det. Eller så kanske allt beror på att när man var liten existerade inte depressioner. Då var allting helt enkelt som det  var och så skulle det vara. Aldrig djupare än så...

Jag skulle göra vad som helst för att få lägga mig och bara ligga, försvinna, sjunka genom jorden, få gå igenom allting i mitt huvud en gång till. en gång till... och sedan igen... och igen. Tills allting har förlorat sin mening för mig.  För det försvinner aldrig! Det kommer aldrig göra det!

Att tänka så... att veta att det är sant... gör mig till en så jävla stor besvikelse för alla. Speciellt dig. Och dig... och dig. Jag vill inte vara en besvikelse. Det är därför jag aldrig kan säga precis vad jag känner och tycker. Den flummiga jag...det neverending flummiga jävla jag, börjar kännas mer och mer som bortkastad tid, bortkastad allt.

Jag vill bara ha hjälp...

"Men vad ska jag göra då?! Berätta vad jag ska göra, hur jag ska hjälpa dig! Jag vet inte vad jag ska göra längre!"

Tystnad.

"Hur fan kan du bara fortsätta sitta att sitta där i tystnad och hålla mig på sträckbänken?! Säg HUR FAN jag ska hjälpa dig istället för att låtsas som det här är något jävla spel! Det får ALLA att må dåligt, fattar du inte det?"

Tårar som väller fram och en ännu mer vriden, skruvad, sönderspänd tystnad.

"Åt helvete med det här. Jag vet fan inte vad jag ska göra mer."

Dörren smäller igen. Tysta tårar som rullar.

"...det är hopplösheten, den här jävla hopplösheten. Jag vet inte heller vad jag ska göra."