Jag har en stor klump i halsen som jag inte blir av med... Jag vet inte, jag känner mig inte direkt ledsen just nu, men jag har haft det hela dagen. Hela dagen igår också, om jag ska vara ärlig.

Imorgon vid halv 5 har jag utvecklingssamtal. Jag hatar vi samlas för att prata om mig, allting är så obevkämt. Hatar det.

Illusions of hope

Fading away

Dying like leaves

on frozen soil

Ikväll när jag var ute med Zappen gick jag förbi en lägenhet med fönstret öppet, där inne satt var som lät som en mamma med sin son, som skrattade. Jag fick en miljon flashbacks från när jag var liten och pappa eller mamma satt vid sängkanten och läste en bok eller sjöng.

Jag vet inte vad jag ska känna. Kanske är det bättre såhär, än det var då. När jag tänker på hur jag var när jag var liten ser jag bara ett stort misslyckande, ungefär lika som nu. Den enda skillnaden är att jag är medveten om det nu, iallafall. Och det var kanske bättre innan jag insåg det, men jag har aldrig varit riktigt lycklig. Jag kan iallafall inte minnas det.

Och nu har jag ett sådant problem med att veta vad jag känner, att veta vad jag ska göra. Om jag ens mår dåligt.

Jag vet en sak, jag vet att jag inte mår bra. Fan, den här känslan är så svår att förklara...

Jag vet att jag förmodligen aldrig kommer göra det, men det känns som att det absolut bästa vore att sätta ett slut på allt. Ja, när jag frågar mig själv vad jag kan göra, för att göra det bättre, dras mina tankar direkt till det.

Nu börjar jag också bli så jävla trött på alla som säger att det här är en "tonårsdepression", att det kommer växa bort.

Hur?

Hjälp mig! Jag vet inte vad jag vill!

Det är så mycket lättare att bara låta allting ta slut än att ta reda på det... för allting har sina brister. Jag vet inte hur mycket mer av det här jag orkar... jagbörjar bli trött dygnet runt igen. Jag trodde det var slut på det. 

Vad kan jag säga? förstår du? Har jag förklarat det bra nog? Spelar det ens någon roll om ni förstår, kan ni hjälpa mig ändå?

Jag önskar jag fick bli inlagd någonstans där det alltid finns någon som lyssnar, så att jag kan uttrycka mig när jag får ord. Kanske kan någon komma hur fan man kan hjälpa mig då... 

ta mig på allvar