En enda tanke.
Tänk om jag skulle dö, just nu, i detta ögonblick? Eller om jag skulle bli sjuk och dö inom en månad? Eller kanske dö plötsligt i en olycka? Eller av självmord?

Det känns bara så långt borta, men egentligen är det inte det. Bara ett steg. Bara ett litet steg...och jag vet inte om den tanken skrämmer mig eller om det är en trygghet.


Den här dagen...jag vet knappt vad det finns att säga. Jag har legat i sängen hela dagen och knappt klivit upp alls. Det här är första gången som jag känt att jag faktiskt inte brytt mig om någonting - att jag bara kan låta allting falla samman för att ingenting egentligen spelar någon roll längre.
Jag vill inte kliva upp igen. Jag vill inte bry mig.
Jag vill verkligen inte...


Var på niornas avslutningsbal i Torsdags, var hur underbart som helst...förutom att jag såklart började gråta 2-3 gånger. Det hemskaste var nog att säga hejdå till Kristin, Eva och Bosse... det var så hemskt. Jag och Petra grät nästan ögonen ur oss.
Var otroligt jobbigt att säga hejdå till min musiklärare också, Marie, det sista hon sa till mig var
”Lycka till nu i Sundsvall gumman, och sluta aldrig sjunga”
Rörd till tårar.
Fan, jag hatar avslut! Jag hatar det verkligen!

I Fredags var jag på Sanias födelsedagsfirande. Det var hur skoj som helst och det var mycket folk där, misstänker att jag inte kommer att få träffa en del av dem igen...
På Tisdag eller Onsdag får vi reda på om jag, blue och violet får flytta in till Sundsvall till skvaderns lägenheter på mitthem, och någon av de dagarna ska vi in och gå på bio också.
Tack för att ni finns, ni är verkligen räddande änglar!


Det känns som om jag skulle behöva sova i tre, fyra, fem dygn, det känns som att jag behöver raderas från jordens yta. Jag vill börja om, börja om på nytt, förnyas, hela min existens känns uttröttad...


Reincarnation
Bleeding forever
Recover in pain
Pain gives me strength
Pick up the cross
And carry it on
Over and over
The wheel turns again