Jag har seriöst ingen aning om vad det är med mig just nu. Det känns som jag fryser, så kallt, men jag gör ingenting åt det.

Varför?

Jag vet inte om det är för att det inte finns något att göra åt det, för att jag inte vill göra något åt det eller för att jag helt enkelt inte vet vart jag ska vända mig för att värma mig. Eller om det är för att jag helt enkelt inte bryr mig...

Imorrn är det bup igen - sista gången den här sommaren. Sedan får jag komma tillbaka om jag vill men jag måste inte. Jag kan bara inte låta bli att undra varför det här är sista gången... jag förstår varför det är det, men det borde bara inte vara det.

Vad ska jag säga imorrn? Hur ska jag svara på Barbros frågor om hur jag tror att den här sommaren och skolstarten kommer gå, och om hur jag mår nu? Mår jag bättre?

Ärligt talat... nej. Jag vet inte. Kanske. Förmodligen inte.

Jag har ingen aning om vart jag är...vart befinner jag mig?

Under den här tiden jag gått här... När jag åkte till bup på akutbesök, för första gången, jag vet inte vart jag trodde att jag var påväg då. Jag ville verkligen inte dit... och jag hatar visserligen fortfarande de obehagliga entimmes mötena i ett litet instängt rum med Barbro... Men det var ju hjälpen. Det var hjälpen... Det känns som jag kanske skulle kunna börja berätta sanningen nu. Men vad säger man?

"Hej, jag vill berätta hela sanningen som jag undanhållit för dig under de två åren vi pratat en timme i veckan"

Det känns bara inte bra. Jag skulle vilja... men jag kan bara inte. Jag känner mig som världens mest komplicerade människa och alla saker jag vill berätta för alla känns bara som en stor, tom rul av... överdrivna känslor och infekterade tankar. Tomhet. Och tomhet är också en känsla... 

Och alla dessa minnen - alla dessa jävla upplevelser, alla dessa dagar - så många dagar... vad är de för mig nu? Vad betyder de? Varför måstade jag tvunget gå igenom det och har jag fortfarande kvar alla de känslorna nu?

Förvirringen är extrem, och förlåt om jag låter som om jag tycker att jag mår sämre än alla andra, för det gör jag inte. Jag försöker inte vara nån jävla drama queen eller martyr, men jag behöver verkligen få ur mig det här och höra andras åsikter för att få ordning på mina tankar... för just nu förstår jag verkligen ingenting av mig själv.