Imorgon har det gått en månad. Den absolut vidrigaste månaden på... länge. Det känns som det har gått mycket längre tid, dock, för det har hänt så mycket. Jag har hunnit tänka så mycket, gråta alldeles för mycket, hoppas, förlora hopp, börjat hoppas igen, och förlorat det igen, tills jag nästan trott att jag skulle bli galen.  

I vilket fall så hoppas jag att det här blev bättre för henne, även om jag inte är en lika stor del i hennes liv längre. Hon håller min värld i sina händer, när helst hon ropar på mig så är jag där. Så har det alltid varit, och kommer alltid att vara.

Du kan känna dig trygg i tankarna på mig, cause I'm not leaving

Imorgon är det skola, och tydligen var matteprovet flyttat dit istället för på onsdag... Jag vet inte om det hade gjort så stor skillnad, jag hade nog inte hunnit jobba ikapp tre veckor på de dagarna, men ändå. Vart jätteförbannad, tycker verkligen inte om våran mattelärare! Hon är dålig på att lära ut, är allmänt osympatisk och bläh. Fan. Har en stark känsla av att morgondagen kommer att vara ett slag mot självfötroendet.. Wihu!

En positiv sak med måndagen dock är att jag och Kakis ska se på musikalavsnittet av Buffy på lunchen <3 Waaahay! 

Jag är trött på att undra. Trött på att fråga mig själv frågan "är jag verkligen värd att kämpa för?"

Är det mycket begärt, att känna sig uppskattad av sina vänner? Är det bara jag som överreagerar? Finns det verkligen någon som känner sig så uppskattad som jag föreställer mig?

Kan livet stanna nu? Kan jag få släppa ut allt som bara ligger och skriker inombords? Utan att behöva känna mig som världens största plåga?

XO, mom

It's okay, it's alright, nothing's wrong

Tell mr man-with-impossible plans

to just leave me alone

In the place where I make no mistakes

In the place where I have what it takes 

Det finns fan inga ord som kan uttrycka hur mycket jag önskar att allting bara kunde försvinna just nu 

Förlåt! 

Är det bara jag som verkligen inte förstår det här med patriotism? Om vi tar till exempel lunarstorm, varje gång man går in på klotterplanket på den förbannade sidan så är det alltid någon som skriver "white power" eller "Sverige fosterland i mitt hjärta"... Men varför?

Vad har sverige eller sveriges invånare någonsin gjort som är bättre än något annat land?

Vad är skillnaden?

Sverige är en bit mark med en linje runt om, vad finns det att vara stolt över?

Jag skulle snarare säga att sverige blir mindre och mindre trevligt att befinna sig i, på grund av alla dessa patrioter, rasister och så vidare. Ni får ursäkta om jag förolämpar någon av er, men jag förstår verkligen inte!

Jag är less och jag tycker inte om det. Jag tog på mig några av mina favoritkläder idag, när jag såg mig själv i spegeln kunde jag bara sucka och tänka "TRÅKIGT!"

Jag ska snart färga håret grönt igen och beställa kläder från odium, poizen och humbucker, och jag längtar verkligen ihjäl mig tills jag får känna mig som mig själv igen. Förut kände jag mig så hemma i min stil, och när jag tittar på kläderna tänker jag att de är fina, men när jag tar på mig dem känner jag mig så jävla tråkig... Irriterande.

Inte det att det är livshotande, men jag litar inte på mig själv när jag känner att allt blivit för tråkigt. 

Är för övrigt hemma idag, har ont i huvet, halsen och kroppen och känner mig allmänt hängig. Bleh. Men det känns skönt att vara hemma med gott samvete en dag, och om några timmar ska jag hem till mamma i Hudik igen. 

Hon stötte tveksamt ryggen i väggen där hon satt, i sin säng, sin obäddade, stökiga säng. Hon dunkade frånvarande ryggen mot väggen igen. Igen. Och igen.

"Varför", tänkte hon, "varför känner jag mig så fångad av dessa fyra väggar när varken fantasin, tankarna, skriften eller språket har några gränser?" 

Hon lade sig ner på sängen och nu såg hon såpbubblor långsamt sväva runt hennes rum, och underbara fyverkerier lämnade färgklickar på väggarna medan personerna på hennes affischer såg på i häpnad.

Hon slöt ögonen, och nu växte alla ord fram i henne, ett efter ett, och hon visste vad hon skulle säga till honom. Hon visste vad hon skulle säga för att ingen skulle misstänka något, hon visste hur man tog sig igenom allt. 

Hon vände sig ett varv i sängen, öppnade ögonen, och såg på texten som långsamt målade ut sig själv i taket ovanför henne:

Every passing minute is another chance to turn it all around

Vad känner du allra mest för att göra?

Magiskt få det att bli solsken ute, lägga sig på en strand och känna solen bränna sig igenom din hud? 

Sjunka ner i ett varmt bubbelbad med en bra bok medan favoritmusiken ekar i bakgrunden?

Sätta dig ner med dina vänner framför TVn och se på film efter film? 

Helt enkelt bara krypa ner under ett varmt duntäcke och se snön falla under gatlyktorna utanför tills du somnar? 

Imorgon är det skola, igen. Jag vet inte om jag orkar, men jag ska nog dit ändå... Jag orkar inte försöka prestera, det får mig att känna mig dålig, jag orkar inte umgås, för jag känner mig inte direkt glad, och jag vet inte om jag orkar ställa upp för de andra som inte heller är det.

Igår åkte jag hem till pappa och Tina, och jag tänkte berätta för dem om allt. Allt med skolan, att jag oftast inte klarar av att kliva upp på morgonen för att allt känns så jävla tomt, att jag knappt klarar av någonting utan Ange, att jag bara känner för att hoppa av skolan (jag kommer faila snart ändå).

Jag vill pausa tiden, så jag kan göra något bra, för just nu klarar jag inte av att prestera, än mindre ta ikapp allt jag har förlorat under den här tiden. 

Men... Det blev inte att jag talade om det. Varför? 

Jag vill inte vara en börda. Jag är en börda. Jag kan inte... 

Jag vill inte göra mamma deprimerad igen, jag vill inte vara en sådan stressfaktor för pappa och Tina, som jag alltid har varit. 

Det finns inga ord mer. Jag vill gråta ut hos någon.

Hemma hos mamma i helgen, men nu är det söndag igen, om några timmar ska jag åka tillbaka till sundsvall.

Igår kväll satt jag med mamma och kollade på Den gröna milen, helt underbar film, känner mig fortfarande påverkad av den, som om den för med sig någon slags drog som tar sig in genom ögonen på en och sedan påverkar ens hjärna i flera dagar efteråt. 

I fredags fick jag en kristall av mamma - ett halsband, med en stor kristall inuti en spiral av ståltråd. Kristallen går att ta ur spiralen, till när jag ska rena tarotkorten. Nästa fullmåne... När är nästa fullmåne? 

Just nu sitter jag och kollar på Robot Wars med Erik och känner mig allmänt konstig. Sitter på lunar och försöker få så mycket folk som möjligt att prata med mig för att se på deras beteende. Det är väldigt intressant... Faktiskt.

Idioti igår, men det kändes som det rätta att göra, nu känner jag mig lika jobbig som vanligt igen... Förlåt.  

Hur kunde jag?

Stor fråga, litet svar. Är det så?

16 silvermynt vilar i handen. De faller mot golvet, ett efter ett.

1...2...3...4...5... 

Är det meningen att man bara ska glömma? 

En obäddad säng, ett ostädat rum, vetskapen att jag har glömt att äta 2, kanske 3 dagar i rad. Jag minns inte vilken dag det är idag, än mindre vad förrgår var för någon.

En guldkedja. En liten, grå nalle. En bok. En tröja.

Saker som står som heliga, som ingen annan utom jag får röra. Fast jag gör det nog så sällan jag kan, jag vill inte råka förstöra något. 

Guldkedjan kommer hänga runt min hals tills... Tills den bryts. Eller jag bryts. Är det inte meningen att det är så det ska vara? 

En obäddad säng. Ett ostädat rum. Ingen hunger. 

Vänta lite, gå inte. Låt inte en sekund till gå. Om några minuter har minuterna blivit en timme, och snart är det dags att sova. Snart är det dags att kliva upp, att prestera, att existera. Och vem ska hålla min hand? Hur vet jag att jag inte har blivit meningslös? 

Kom hem, kliv över min tröskel. Vem är du?

Jag trodde inte att det var möjligt att sakna något såhär mycket, eller att den här känslan fanns. Jag förstår mycket mer än jag gjorde i somras, och jag önskar jag kunde bevisa det.

Men i grund och botten är jag fortfarande samma idiotiska, sviniga Isa som aldrig sa precis vad jag tyckte.

...and I held your hand through all of these years

And you still have all

of me...

and I f-f-fucked it up

Extremt kluven.

Varför är allt så tråkigt? 

Kläderna, musiken, skolan...

Ibland vill jag bara att skolan ska lägga sig någonstans och försvinna, för att allt  de tar upp där är sånt meningslöst babbel, och jag bryr mig inte. 

Häromdagen ramlade Evanescencepostern ner bakom ryggen på mig när jag satt vid datorn, och jag blev sjukt rädd. En sekund efter tyckte jag att det var skönt eftersom rädsla är en så stark känsla, det kändes verkligen att nåt förändrades. Jag ryckte till, levande.

Men jag vill ändå bara åka hem, längtar ihjäl mig tills jag får åka hem till mamma i helgen. Fan, det är bara Tisdag! Det är år och dar kvar tills helgen! 

Önskar jag kunde pausa tiden ett tag och komma tillbaka när jag orkar, för just nu... Vill jag bara sörja. Det må ha gått 19 dagar... Är det mycket? Det känns inte som det. Det känns som hände igår.

Kan inte släppa det och det hjälper ju inte att jag inte vill släppa det heller... 

Herravälde