Det är bara tankar, inte känslor längre.

Nu sitter jag här i min gröna tomteluva jag fick av älsk i fredags, har en mugg med varm choklad brevid mig och har nyss tittat på ett av mina favoritavsnitt av Buffy. Det regnar in "god jul" på telefonen och över msn...

Does it... get better than this?

Den här dagen har varit helt totalt ljuvligt underbar, och jag hoppas på att det håller i sig, iallafall tills imorgon.

Jag har känt mig som jag gått i ett glitterregn hela dagen och ingenting har kunnat stoppa mig - inte ens att bränna sig på den allt för varma chokladen... ;>

Just nu känns ingenting direkt jobbigt. Jag har inte haft tillgång till några känslor på mer än en vecka, men just nu kunde jag inte bry mig mindre. Bubbelkänslan är inte så stor just nu heller. Den finns, men den är inte där.

Ja, det gäller ju att se det positiva i tillvaron... *petar på Kristin när/om hon läser det här*

Jag vet att skolan börjar om ett par veckor, jag vet att snart, förmodligen snarare än jag tror, kommer ångesten att vara tillbaka igen, att den ligger där och skrapar på den tunna ytan av min lycka. Men vad gör det mig? Jag är glad! Jag njuter av det medans jag kan! Tjo-hoo~~

(I'll be back later med ångestinlägget 2000! Självironi ftw) 

God jul, folket!  

Tiden rinner mig ur händerna.

Lovet började i fredags. Vad är det för dag idag? Söndag?

Tekniskt sett är det måndag, för klockan är efter 12.

03.03

Lovet började i fredags, och snart är det slut. Tiden försvinner...tickande efter tickande.

Tick...tack...

Det känns ju som det var nyår 2007-2008 alldeles igår - 2008 har ju inte hunnit infinna sig än, och nu är det snart borta!

Nu är det snart två år sedan jag fick hemundervisning... sen när gick tiden så fort?

Stanna, stanna, jag orkar inte se den springa förbi mig. 

jag är alldeles för trött för att sluta svamla 

Nu är jag sådär långsam på att skriva, men jag har mina anledningar.

Har velat skriva flera gånger under veckan, men allting har blivit (om möjligt) ännu mer komplicerat än innan.

Jag känner ingenting. Ingenjävlating.

Inte nervositet, inte besvikelse, inte lycka. Ingenting. Jag har inte gråtit på jag vet inte hur länge... jag får ingen kontakt med mina tankar.

Ena stunden tänker jag på något som ger mig ångest, andra stunden känns min hjärna helt ur funktion och jag kommer inte ens ihåg vad det var jag mådde dåligt över. Allt jag vet är att ångesten finns där. I en ny form, javisst, jag känner den inte, men jag vet att den finns där.

Jag orkar ingenting. Allt jag känner för att göra är att sitta i min säng och bara stirra, allting har blivit så svårt just nu.

Skolarbetet halkar efter som fan, och jag känner på mig att jag kommer göra massor med människor besvikna. För första gången börjar det kännas som om det inte riktigt  spelar någon roll, jag känner ingenting när jag tänker på det. Jag känner ingenting när jag tänker på att förlora allt...

På fredag ska jag träffa Violet, Blue, Joche och Sebbe hemma hos mig, resten av lovet vet jag inte vad jag ska göra av. Träffa älsk någon dag förhoppningvis, annars är det helt tomt på planer. Det skulle inte göra mig något om ingenting alls hände, jag känner inte för så mycket. Har sjuk abstinens efter älsk dock...

Julen spenderas här hos mamma med henne, erik, pappa, tina och farmor, och nyår spenderas hemma hos pappa med honom, tina och kanske erik. Vi får väl se.

Massor med tankar snurrar runt mig. Jag vill vara rädd för att jag inte bryr mig, jag vill vara rädd för att jag inte känner, för tänk om jag tar det ett steg för långt? Bryter mina löften?

Jag vill vara rädd, men jag känner ingenting när jag tänker på det. Är jag för dramatisk? Är jag en drama queen? Jag bryr mig inte, jag vill ha mina känslor tillbaka.

Ligger vaken igen.

Tänker på allt som borde göras, allt som borde ha gjorts redan. Den här veckan har vi ett prov på en bok som jag inte har läst en sida i än. Känns som en bra plan att börja läsa snart...

Tänker jag vidare på allt jag borde åtgärda, alla saker jag borde prata med vissa människor om, så känner jag bara "allt vore så mycket lättare att bara få dö".

Visst vore det... Att bara få försvinna. Att veta att man sårar människor men att man den här gången inte behövde ta itu med det. Underbart?

Jag har en stark "inget-av-det-här-spelar-någon-roll"-känsla för tillfället, och jag vet inte om jag tycker om den eller inte.

Egentligen är det ju ganska konstigt hur man alltid oroar sig för saker... Jag oroar mig för att jag inte ska ha tillräckligt med närvaro för att jag ska få studiebidrag och få ha kvar lägenheten, om det händer kommer jag flytta hem & hoppa av skolan för i år. 

Även fast jag just nu inte har någon energi alls till skolan så låter det inte direkt lockande att hoppa av. Jo, visst, ledighet, sömn, att inte behöva bry sig på ett tag, allt det låter underbart, men vad händer med mig?

Men just nu kunde jag inte bry mig mindre, för ur allt som förstörs växer något nytt upp.  Bara för att man förlorar något bra betyder det inte att det är omöjligt för något annat bra att titta förbi.

Bitterljuvt. Så totalt bitterljuvt.

Jag borde ta tag i mitt liv och skolan, för vad har jag för anledning att ligga här och drälla i tårar?

Jag vet ganska väl vad som skulle göra saker och ting bättre, men det bittra i det ljuva är undetstruket; jag kommer aldrig att kunna leva lyckligt.

Wanna test the theory? Go ahead. Jag fattar inte.

Dag efter dag går, och på kvällarna lyser alltid någon slags känsla igenom jävligt starkt. De flesta dagarna är det sorg, ångest, ja, det vanliga. När istället en bra dag har gått är det inte glädje jag känner, utan tomhet.

Är det kanske så att jag har missuppfattat det hela, att när man är lycklig så känner man inte lyckokänslor, det är bara själva utelämnandet av sorg som gör att man blir lycklig?

Ångesten finns inte där, men det gör inget annat heller?

Det känns inte direkt lockande.

Jag önskar någon kunde tala om för mig vad jag ska göra, någon som kunde berätta för mig vad livet verkligen är. Jag hatar att leva såhär, jag hatar det verkligen.

Jag känner mig själv. Eller?  

Allting känns som en stor, grå, tjock jävla massa av... allt. Det känns så grymt onaturligt och konstigt, jag förstår inte riktigt.

En sån jävla intensiv förändring runt iallafall mig själv är i full gång. Är jävligt jobbigt, jag får liksom ingen kontakt med mina egna tankar, för allting känns så främmande. Känns som jag knappt ens känner mig själv längre.

Jag vågar knappt skriva, jag är rädd för att jag ska överanalysera allting och på något vis avbryta förändringen, även om jag egentligen inte tror på att det finns något som kan stoppa känslomässiga förändringar, även om jag inte ens vill förändras.

It's life.

Jag är deppad, frustrerad, arg, rentav förbannad på hur allting ter sig nu. Hur saker tenderar att bara falla samman, hur folk är så grymt respektlösa, hur dumma människor är. 

Allt som jag har varit med om, allt som jag tror på, mina åsikter, mina minnen, det som hjälpt mig, det som förstört för mig, allt verkar som ett stort jävla skämt för en del, och det gör så jävla ont. Är det konstigt?

Som jag sa, respekt, tack!

Jag blir förbannad när mina vänner gör narr av att skära sig. Nej, jag uttrycker mig inte vidare om det för att jag vet att de är mina vänner, de säger inte såna här saker för att göra mig arg. De gör det inte för att pika mig. Men jag förstår bara inte!

En människa rycker och vrider sig i ångest och bestämmer sig för att vända sig till rakblad? Vart fan är det roliga..?

Ja jag kan ju inte direkt neka till att jag varit där själv, jag kommer aldrig att glömma det. Under flera år, speciellt år 2006, var det den enda förbannade utvägen som fanns. Jag minns en del dagar då det var det första jag gjorde när jag klev upp på morgonen, att se blodet droppa ner i handfatet. Jag minns tusentals gånger jag lät det hända på någon av skoltoaletterna, jag vet inte hur många gånger jag drog ner tröjärmen i panik då någon närmat sig min sovrumsdörr...

Jag kan inte hitta rätt ord för att förklara tankegången eller känslan, och jag tänker inte försöka. Det är för svårt, det gör för ont, och det har jag lämnat bakom mig nu, för ganska länge sedan. 

Pga att några människor i mitt liv ställde ultimatumet "ge upp rakbladen eller förlora oss" slutade jag. Jag hatade det. Jag mådde förjävligt. Givetvis fick jag återfall, många många gånger, under 2007 när dessa människor helt enkelt inte fanns i min närhet orkade jag inte ens bry mig om mitt löfte.

Nu är det ett avslutat kapitel, och jag försöker att inte tänka på det så ofta. Att se någon låtsas skära sig med ett osynligt rakblad eller se någon skriva "*cutcut*" ger mig en flashback på flera år i en millisekund och att på ett ögonblick få tillbaka dessa abstinenskänslor, samtidigt som personen ifråga gör narr av nånting som spelade in nåt så enormt på mitt liv, hur kan de? 

Det får mig bara att tänka på hur många som uttrycker sig allt för mycket om saker de egentligen inte har någon aning om. Saker de inte har nån aning om hur de har påverkat människorna i deras omgivning.

Nej, man kan inte tänka på allt, men några saker kan man fanimig hålla käften om. Jag blir så arg!

 Idag pratade jag med Fido om tjejen som flyttat in i vårat gamla hus, hur det ser ut där nu osv. 

Alla som har följt min blogg under ett tag är väl relativt medvetna om mina tankar inför flytten (xD), men sen vi flyttade har jag haft så grymt mycket att tänka på att jag knappt ägnat det en tanke.

Under 7 år åkte vi dit varannan fredag och stannade där i en vecka, och en del av mig väntar fortfarande på fredagen jag ska dit igen. Jag har inte lämnat det stället.

När jag väl börjar tänka på det så träffas jag av en våg av nostalgi, allting känns grymt motigt. Det har känts så motigt, eller snarare vart totalt omöjligt att leva, så länge.

Tack, Joche, för att du finns nu, för att du pratar med mig, allt blir så mycket lättare. Tack för att du finns. 

Jag fattar inte det här.

Mitt självfötroende har väl aldrig direkt varit på topp, men efter jag fick umgås med Kristin och alla andra på hantverks varje dag så ökade det ganska rejält. 

Nu på senaste tiden dock har allting varit som förut igen. Jag känner mig som jordens största jävla idiot, äcklig, ivägen, överflödig. Hela allting gör mig så jävla förbannad igen, jag hatar att jag är så arg hela tiden... 

Raderad användare  från okänd ort
Söndag 4:e mars 2007 19:51
okej ja kmr drömma mardrömar tills ja dör tack vare den här fula saken .. hoppas du dööööööör , din mamma borde skämmas över dej

Det är snart 2 år sen (helvete vad tiden går fort) men jag kommer aldrig glömma allt det där. Aldrig.

Jag är förändrad, jag förändras nu. By the second... det är nog för att några människor har välkommnat sig själva in i mitt liv, och jag är glad för det. Det sätter livet i ett helt annat perspektiv. Det finns folk som bryr sig, och även om några av de närmaste bestämmer sig för att lämna mig nu så hoppas jag att de nya kommer att finnas kvar, länge om inte för alltid.

Det är konstigt dock, de har en extremt stor inverkan på mitt liv och jag vet att jag inte har det på dem, jag hoppas bara jag kan få det en dag.

Det beror säkert på att mitt självförtoende försvinner igen, men jag har börjat läsa alldeles för mycket av vad folk gör igen. Deras varje rörelse... Jag är hundra procentigt övertygad om att vissa kommer försvinna från mig snart, men jag måste bara försöka övertyga mig själv om att just nu kan jag inte göra annat än att sitta här i min säng, klockan är 11 på kvällen. Jag känner att jag måste berätta för vissa hur mycket de betyder för mig, men jag är rädd för att bli jobbig och tjatig.

Jag brukade känna att bara folk som stått vid min sida under de senaste, jävligt jobbiga åren kunde betyda mycket. Men att till exempel Joche sitter och håller mina tankar på andra håll och hjälper mig att ta mig igenom stunden just nu, betyder hur mycket som helst.  

Ehum, konstigt blogginlägg idag, har inte bloggat på länge. Men som sagt, jag står mitt i en förändring igen, och jag längtar till min, violets, blues, joches och sebbes hippiekväll imorgon, så jag kan spå mig själv med mina tarotkort igen. 

Igårnatt fick jag inte en blund i ögonen, vid halv 5 kollade jag bilddagboken och då hade nån jävla idiot varit inne och masskommenterat.

"Put on some makeup:P"

"Man tycker faktiskt synd om dig för att du är så ful. Alltså, om jag såg ut sådär så skulle jag också må dåligt. <3"

"Tönt, indeed."

"Passar en ful unge som du."

"Du är ful och vi hatar dig. Just det, VI i PLURAL!"

"HÖRRÖDU ALIEN, NOPPA ÖGONBRYNEN!!!!"

och sist men inte minst:

"Men, ingen bryr sig ändå. Du verkar ju bara vilja få folk att tycka synd om dig. Attention whore! Vill du ens vara glad? Utan din så-kallade-deprission så är du ingenting, eller hur?"

Blev så  jävla arg att jag självklart inte kunde somna efter det... Sov en halvtimme på lunchen idag i skolan, och kl 5-6 nånting idag däckade jag totalt här hemma och sov till 11. Sen dess har jag suttit och pratat med Joche, och nu tror jag att jag ska sova snart igen. Är så jävla trött.

Fattar inte hur allting blev så konstigt - allt har ändrats. Är allt fel? Är nåt rätt? Är något fel?

Herregud, jag behöver verkligen...tänka. 

Orkar ingenting. Orkar verkligen ingenting.

Är så jävla missnöjd med mig själv och allt jag gör, eller snarare allt jag inte orkar med. VARFÖR MÅSTE JAG VARA JAG?

Självklart är allt mycket svårare nu. Hur kan man ens förklara?

Jag har ett stort behov av att rensa bort massor med saker ur mitt liv, men jag vet inte ens  vad. Det är bara för mycket. Och var är du nu, nu när jag behöver dig? Det gamla du? Det du var innan?

Vart är jag påväg? Vad väntar imorgon? Var var nyss, vad är tid, vem är du? Var är jag? 

Imorgon är det skola, eller? Ja, det är det, det är ju tisdag. Hur kan så många säga att det verkar som om allt går så bra för mig? Gör det det? Kanske det gör, men jag vill inte må såhär. Jag vill inte vara rädd... jag vill inte, nej, inte det, all denna jävla

rädsla

för att

vara

lycklig

för jag varken vill eller kan det här eller något annat

Jag ger upp på orden, de lyder mig inte, de är för stora för mina öron

förlåt för att jag mår dåligt, men den här gången har jag rätt att stå upp för mig själv