Krashlandning.

Jag var på hantverks och hälsade på idag, men jag orkar inte skriva om det.

Min lektion på skvadern började 15.15, det var idrott, men jag orkade bara inte gå. Inte på något vis. Somnade på bussen till sundsvall och vaknade lagom till jag skulle kliva av, åkte sedan hem hit till lägenheten och städade. Somnade igen. Åt. Åt mer. och mer... och mer...

Allt är fel. Allt är så jävla, jävla fel. Är det meningen att man ska börja gråta när man tänker på morgondagen?  I så fall vill jag inte vara en del av det mer..

Vart leder det här? Vart är jag påväg? jag hatar att fråga mig själv de här frågorna, jag hatar förändring, men jag orkar inte leva just nu. Jag fattar inte hur man lever... vad fan gör man då?

Blockerad av tankar att skriva det jag vill. Blockerad att låta folk veta hur jag verkligen, verkligen mår. Min innersta önskan. Rädd att bli missförstådd? Rädd för överreaktioner? Rädd att någon ska försöka hjälpa mig, och misslyckas, igen?

Allt känns som ett stort, grymt skämt. Samma tanke en gång till. När jag ska försöka förklara hur jag mår dyker den tanken alltid upp... men jag klarar inte av att säga det. Jag har sagt det så många gånger förut, helt känslolöst. Utan att inse vad det hade för följder. Det ledde mig hit... det kanske är därför jag inte vågar säga det nu, även fast det är sant den här gången.

Hjälp... hjälp mig nu...

Samma tanke igen. Jag klarar inte av den, jag klarar inte av det här. 

Igårkväll var jag ungefär lika duktig som vanligt - jag skulle göra kyckling vid ungefär 9 på kvällen för jag var så grymt hungrig. Well, den stod inne i ugnen i 1 timme ungefär, sedan satte jag mig i sängen och skulle äta. Skillad som vanligt hällde jag ut massor med brännhett kycklingspa över hela min fot/mitt ben och min säng. Lustigt värre, SATAN vad ont det gjorde! Var nog första (och förhoppningsvis sista) gången jag såg mina strumbyxor ryka.

Det sved som fan hela natten men nu när jag vaknade var det okej, fram till dess att någon klev på min fot i bussen.

Nu har vi nyss haft engelskaprov och jag & johannes gjorde klart på ett par minuter, är ganska nöjd faktiskt. Hoppas på alla rätt? .__.

Är så jävla trött...

Jag mår så jävla dåligt över allting som händer just nu, jag vet inte om jag mår bättre eller sämre av att skriva blogg.  Så hur mycket blogg det blir under den närmaste tiden återstår att se... jag har skrivit såhär förut och sedan blivit totalt bloggberoende så jag har faktiskt ingen aning. Just nu orkar jag ingenting.

Just nu vill jag bara bli stöttad så mycket som det går, och bli förstådd, för jag orkar knappt mer. Jag vet inte om jag mått såhär dåligt i mitt liv.

Helgen tillbringas i mammas lägenhet med Blue, Violet, Foreman och älsk, så jävla mys. Mamam kommer hem på kvällen på lördag.

På måndag ska jag äntligen tillbaka till hantverks, så lite plus finns det just nu.

Tack Älsk, Kakan, Bambi, Fiffel, Hanni, Blue, Violet & Foreman för att ni stöttar mig och orkar med mig. Ni är det viktigaste för mig 

Imorgon existerar inte, inte än

 Vad händer?

hallen är en korridor, lång, vit, snurrande. Tiden flyter förbi som en seg massa av bågar jag kan böja, blåsa bort eller leka med i min hand. Spegeln visar ett främmande ansikte. Andra drag, andra virvlar i håret, andra par ögon som stirrar tillbaka på mig. Allt är annorlunda

Har jag nått stunden då jag faktiskt slutar bry mig? En liten röst viskar frenetiskt att jag borde gå och lägga mig, jag kommer ångra det här imorgon.

Uppspärrade ögon, en kall rädsla & otålighet i kroppen, ett öppet fönster och kyla som forsar in; om en sekund svimmar jag. 2 sekunder. 3 sekunder. 4 sekunder. 5 sekunder.

Varför dör jag inte? Hur kan jag ta såhär mycket stryk utan att försvinna, utan att däcka, utan att dö, utan att somna? 

Jag har väntat så länge på en förändring, jag tror det är för sent nu. Jag är trött, jag önskar du försvann. 

Fönstret är öppet, jag sitter i sängen och det blåser på mig. Allt är kallt. Tittar jag ut ser jag direkt in genom ett fönster till någon annans lägenhet - förut såg jag någons silluett mot ljuset när jag tittade upp. 

En plötslig, ovälkommen och förvirrande önskan kom över mig, att någon, silluetten, skulle vända sig mot mig och titta på mig. Se mig. Bara stå där, se mig, utan att säga något.

Lampan släcktes och siluetten försvann. Är det bara det jag vill? Att bli sedd? Att bli sedd för den jag är?

Det kanske är så. Men det vill vi väl alla?

Jag är så trött på att äcklas av mig själv, att vara sinnesförvirrad, att vara trött på allt. 

Mitt liv är slut. Är det? Jag vet inte. Jag känner mig inte direkt levande. Är det såhär livet ska vara? Inte? Varför är det så, då? Varför har du inga svar? Varför har inte jag några? Varför får ingen av oss någonsin må bra?

Jag vill ge upp, jag vill skratta, jag vill hånlé åt allt och inse att jag tar allt på för stort allvar, att jag borde slappna av, och sedan blir allt bra.

Men det blir det inte. Det blir aldrig bra. Aldrig nånsin. 

Seg på att skriva igen...

Tisdag:

Well... där var det bup. Jag fick en plastsköldpadda. The end.

Onsdag:

Jag bestämde mig för att åka hem till pappa för att vara lite ifred, Zappen blev sjuk så han fick jag inte ta med mig. Skulle ta 16:25bussen från hudik men det var såklart den enda bussen på hela dagen som inte gick från den busshållplatsen jag gick till. URG. Då var isis arg!

Tog en buss som gick några timmar efter, och gick från brandstationen hem till pappa (det är inte kort ._.). Det var mörkt, kallt och isigt på vägen, så jag kan ju lova att jag inte var i toppform direkt. När jag gick upp för första backen var det så jävla mörkt att jag inte såg en jävla meter framför mig, reflexerna på reflexpinnarna syndes dock, men det såg bara ut som någon gick förbi en, vilket inte direkt hjälpte mycket... xD Som tur var hade jag stöttning av Violet i telefonen. 

När jag nästan var hemma kom vi på att Violet kunde gå till mig! XD Konstigt nog gjorde hon det också. xD (hon är knäpp) Så, jag ringde upp älsk istället och stod  typ och dansade till When you're looking like that med Westlife, hon skrattade massa åt mig när ajg var rädd .__.

Väl hemma var jag och Violet typ sönderfrysta och trötta som %#&)6%" så det tog inte lång tid innan vi lade oss.

Torsdag:

Violet åkte hem på morgonen medan jag sov, resten av dagen var så grymt händelselös att jag knappt vet vad jag ska skriva. Ingen var hemma utom jag, fanns bara pappas dator, ingen TV, ingenting. Det slutade med att jag satt och tittade på finska idol från 2005 i mörkret... .__.

Fredag:

SÄLLSKAP! Pappa, Tina, Erik & Zappen kom hem någon gång vid mitten på dagen och jag blev  grymt överlycklig. Det hände inte speciellt mycket den dagen heller, direkt... var social, umgicks.

Lördag:

Jag kom fram till att det är GRYMT jobbigt att åka buss med 2 väskor och en bas. Verkligen. Well, hemma hos mig var det fullt med folk när jag kom hem! Blue, Foreman, Violet och Sofia, och efter en stund kom Ange. Myskväll som fan! Vi gick på pizzerian, på ica och köpte en helvetes massa godis, sedan gick vi upp hit igen och kollade på lite film. Heheh, vi såg Saw IV och Nightmare before christmas, så det var väldigt lyckat för mig! XD Sofia och Violet gick hem på natten och då kollade vi återstående folk på en snutt av en film kallad When a stranger calls, HELVETE vad rädd jag blev! Jag har fan inte blivit rädd för filmer på flera jävla år men jag vart verkligen asrädd... och alla andra skrattade åt mig igen! Dx dumma nötar

Idag vaknade jag med Ange, som gick hem efter typ 40 minuter, och sen dess har jag spelat sims typ... Har fått tillbaka min bärbara dator, och nu har den internet till och med! Wihu...

Urg, nu ska jag sluta skriva innan jag börjar skriva den gamla vanliga känslosamma  skiten.

Bup idag... vilket jävla nederlag.

Det var på nåt sätt menat att vara ett slags uppföljningsmöte, tro det eller ej så frågade ingen hur jag mådde. De frågade hur det gick på skolan. De frågade hur det gick att bo själv. Men inte hur jag mådde.

Det kanske inte spelar någon roll, jag vet inte vad jag hade svarat ändå. Men alla  beter sig som att allting är så jävla bra, jag blir knäpp snart!

Jag orkar inte skriva, känner jag, allting är bara fel... allting gör ont. Jag önskar att det kunde ta slut..

Jag har en stor klump i halsen som jag inte blir av med... Jag vet inte, jag känner mig inte direkt ledsen just nu, men jag har haft det hela dagen. Hela dagen igår också, om jag ska vara ärlig.

Imorgon vid halv 5 har jag utvecklingssamtal. Jag hatar vi samlas för att prata om mig, allting är så obevkämt. Hatar det.

Illusions of hope

Fading away

Dying like leaves

on frozen soil

Ikväll när jag var ute med Zappen gick jag förbi en lägenhet med fönstret öppet, där inne satt var som lät som en mamma med sin son, som skrattade. Jag fick en miljon flashbacks från när jag var liten och pappa eller mamma satt vid sängkanten och läste en bok eller sjöng.

Jag vet inte vad jag ska känna. Kanske är det bättre såhär, än det var då. När jag tänker på hur jag var när jag var liten ser jag bara ett stort misslyckande, ungefär lika som nu. Den enda skillnaden är att jag är medveten om det nu, iallafall. Och det var kanske bättre innan jag insåg det, men jag har aldrig varit riktigt lycklig. Jag kan iallafall inte minnas det.

Och nu har jag ett sådant problem med att veta vad jag känner, att veta vad jag ska göra. Om jag ens mår dåligt.

Jag vet en sak, jag vet att jag inte mår bra. Fan, den här känslan är så svår att förklara...

Jag vet att jag förmodligen aldrig kommer göra det, men det känns som att det absolut bästa vore att sätta ett slut på allt. Ja, när jag frågar mig själv vad jag kan göra, för att göra det bättre, dras mina tankar direkt till det.

Nu börjar jag också bli så jävla trött på alla som säger att det här är en "tonårsdepression", att det kommer växa bort.

Hur?

Hjälp mig! Jag vet inte vad jag vill!

Det är så mycket lättare att bara låta allting ta slut än att ta reda på det... för allting har sina brister. Jag vet inte hur mycket mer av det här jag orkar... jagbörjar bli trött dygnet runt igen. Jag trodde det var slut på det. 

Vad kan jag säga? förstår du? Har jag förklarat det bra nog? Spelar det ens någon roll om ni förstår, kan ni hjälpa mig ändå?

Jag önskar jag fick bli inlagd någonstans där det alltid finns någon som lyssnar, så att jag kan uttrycka mig när jag får ord. Kanske kan någon komma hur fan man kan hjälpa mig då... 

ta mig på allvar