Jag ser på soluppgången idag, himlen är persikofärgad, skiftande i rosa och ljuslila.

Marken är täckt av glittrande snö, till skillnad från när du och jag gick ner till bryggan för att se på just solnedgången... samma plats... samma hus... samma rum...

Det var i somras, i augusti har jag för mig. Minns inte så bra. Men det spelar inte heller så stor roll just nu.

Allting blir bättre med tiden, till och med jag har lärt mig så mycket, men jag önskar jag kunde hoppa till framtiden för just nu står tiden stilla. Soluppgången har pågått förevigt, och det känns snarare som en solnedgång. Tragiskt. Varje inandning är en börda. Det blir mörkare.

Livet går vidare, bara ensammare och väldigt mycket svårare.

18/7-08 - 9/1-01

If you want me, I must be doing something right

Jag tänker inte ens hoppas, för jag är rädd för besvikelse nu. Din besvikelse vore för tung att bära.

Har inte lagt mig än, suttit uppe hela natten och tittat på Buffy igen. Har sett fram till avsnitt 8 i säsong 6 sen juldagen, det är ca 107 avsnitt. Varje avsnitt är ca 42-3 minuter långt. Vill inte ens tänka på hur mycket tid jag har lagt ner på det!

Känner mig så sjukt jävla dålig.

Jag skulle ha lämnat in EOSloggboken igår, men jag var inte där. Skolan började för  2 minuter sen så jag lär inte direkt åka dit...

Läste på first class om svenskafördjupningen vi ska skriva - en fördjupning i i princip vad som helst inom svenskan - noveller, poesi, artiklar, krönikor, ja vad som helst. Vi ska skriva en rapport till dock, vilket jag ärligt talat inte ens kan föreställa mig hur det ska gå till...

Taget att jag kanske skulle välja novellskrivande, då måste vi själv bestämma massa jävla frågor om själva novellskrivandet och sedan leta rätt på svaren på dem - på internet, i böcker, från människor, nånstans! Sedan en jävla innehållsförteckning osv och vad vi har lärt oss och hur vi har lärt oss det och hur vi har gått till väga och och och...

Är det bara jag i hela jävla världen som inte är så komplicerad? Tänk ut en idé, använd den talang du förhoppningvis har, voila! Övning ger färdighet! ._.'

Eller så är det helt enkelt att jag är för dum för en sådan uppgift - den är inte direkt komplicerad egentligen, eller? Jag tänker på Ange och hennes skolgång, haha, det här måste låta som nåt jävla skämt för henne. 

Jag är helt enkelt för dum för att gå i skolan, jag känner mig så jävla... nertryckt! Förtryckt! >.< Jag vet att jag har något att ge, nån slags potential, men alla dessa sätt att visa dem förefaller mig så extremt... dumma!

Och jag känner mig helt besegrad, jag har gjort IQ-test och jag har 10-fucking-1 i IQ, vilket är 7 poäng mindre än när jag gjorde det för 3 år sen. Alla babblar på om att de vet att jag kan klara skolan för att jag är så SMART, att de vet att jag klarar av att bo själv för att jag är så INTELLIGENT, men jag känner mig så sjukt korkad och idiotisk att jag knappt vet vad jag ska göra... Jag hatar att känna mig dum.

Har ett ENORMT jävla behov av att åka tillbaka till hantverksskolan känner jag - jag skulle tamigfan göra nästan vad som helst för att få börja där igen. Med Petra och Ninni, Johanna, Kristin...

Tänkte åka dit idag, jag och Petra, men Petra kunde inte. Plus att de går kortdag idag så om jag tar nästa buss skulle deras skoldag nästan vara slut...

Saknar alla så grymt mycket, det börjar bli olidligt.

Gå vidare, allting har sin tid, vissa saker är menade för en viss period i ens liv, men jag vill inte ens gå vidare. Jag kan inte förklara med ord vad det betydde för min hela jävla existens att jag fick gå där. *oändlig tacksamhet*

Ge mig en anledning att tycka att det är värt att stanna kvar här.. att kämpa... just nu känns allting som en enda stor, mörk motgång, som om inget jag gör betyder nåt. Ingenting jag känner. Absolut inte.

Jag lyckades gråta i måndags, äntligen, så jävla skönt. Vet inte när det hände sist...

Få mig att känna... jag vill bara lägga mig vid någons fötter och be dem att få mig att känna mig betydelsefull och behövd... inget mer av det här överflödet. 

Nu har jag varit vaken i snart 16 timmar, och jag sitter i skolan, det känns verkligen att jag borde sova.

Vid 2-3 någon gång ska jag och pappa åka och handla, äntligen lite mat till lägenheten...

Jag vill knappt tänka på något alls av värde, jag vill bara att allting ska vara meningslöst så det inte gör lika ont när det går förlorat.

Måste skriva om över 2½ projekt tills imorgon i EOSloggboken, måste läsa en bok till svenskan, en bok till engelskan, måste skriva en novell till svenskan och en rapport på hur det gick... Jag antar att jag får skylla mig själv som inte gjorde det innan lovet. Eller på lovet. Nu är det bara 2 veckor kvar på den här perioden, då måste allt vara klart. Måste.

13.31

Vi hade 5 ämnen förra perioden och fick betyg i 2 av dem - G och IG. IG i datakunskap - DATAKUNSKAP. Om det är något jag borde kunna något om så är det väl det!

Klart jag kunde vad som måstade göras. Jag hade ingen energi till nåt av det, och det känns som att jag har blockeringar mot vissa saker...

Jag vill hem och sova, men jag måste skriva det där satans jävla projekthelvetet. Ingela gjorde det väldigt klart att loggboken MÅSTE in imorgon - fuck, alla andra har redan lämnat in den!

Jag känner mig så jävla meningslös, så jävla hopplös, som att jag inte klarar av någonting alls.

Och inte känns det som om skolan spelar någon större roll heller, fan, INGENTING spelar nån jävla roll, när jag mår bra är jag tydligen dryg, när jag mår dåligt drar jag ner varenda annan liten jävla människa på jordens yta, så vart fan vänder man sig?

Och jag är så LESS på att folk inte fattar att det inte riktigt är vad människorna gör och säger som spelar roll, utan deras avsikt med det! Visst, det är inte lätt att veta vad folk har för avsikt med allt, men en del saker är väl så sjukt solklara...

Folk säger att jag gör det och det fel, men de har inget svar på vad jag skulle kunna ha gjort annars! Nej, för de hade gjort exakt samma sak om de var i min situation, men bryr de sig?

Vad fan är det meningen att jag ska säga?

FAN, jag vill dö!

Är det inte det du alltid letar efter? Sanningen?

Utan att behöva läsa mellan raderna?

JAG ORKAR INTE DET HÄR. NEJ. NEJ. NEJ.

Det är för mycket, eller helt enkelt bara inte tillräckligt...

Räcker mitt löfte till mig själv, mitt tillåtande? Hjälper det mig? Kommer jag nånsin att få kontroll över det?

Jag är så trött, varje steg känns som en motgång... Jag vill bara inte. Hur svårt kan det vara att förstå?

Livet borde vara frivilligt...

behöver något att se fram emot.. har inga planer för något eller med någon just nu.. inte det att jag direkt känner för att träffa någon, jag vill bara sova, men jag har ju ingen aning om vad som kommer att hända imorgon, i övermorron, nästa helg, månad, till sommaren... behöver bara nåt att se fram emot.

Just nu skulle jag lika gärna kunna sjunka genom jorden.

Jag hatar att jag förstör. Men jag hatar mer att jag inte förstår hur jag förstör...

Jag gör mitt bästa. Jag kan inte göra så mycket mer än så...

Idag lät jag för första gången tanken på att hoppa av skolan slinka igenom... jag orkar inte, jag klarar inte av det här. Inte nu.

Jag gav ett löfte till mig själv, kanske snarare ett tillåtande. Jag hoppas det hjälper mig att orka, för jag orkar inte med att känna något annat än ångest, hela - jävla - tiden

I guess I'm just not worth it 

Såg just klart på andra säsongen av Buffy - jag måste nog lugna ner mig lite med det tittandet... Har sett 2 säsonger sen juldagen.

Sista dagen på 2008 är här - eller ja, den har pågått i ca 2 timmar redan. Känns det inte lite konstigt att om bara 22 timmar kommer det vara 2009? Då kommer 2008 vara historia, och det kommer aldrig tillbaka.

Och vilket jävla år 2008 har varit... Förändringen, huh, den går ju knappt att beskriva. Hur mycket har hänt?

Om jag tänker tillbaka på den här tiden för exakt ett år sedan så satt jag i samma rum jag är just nu och räknade timmar tills jag fick åka tillbaka till hantverksskolan. Och jag kommer ihåg ångesten.

Början av året var kaos, av den värre sorten. Kan inte komma ihåg att jag nånsin känt mig så utan kontroll, så totalt utelämnad. Så totalt hopplös. Jag hade ledigt från hantverks i en vecka i början av terminen, för att jag skulle åka och kolla på IV 2 dagar, skvadern 2 och västermalm en.

Efter dessa dagar stod det ganska klart att jag skulle till skvadern och musikestet, och jag är ganska glad att det blev så. Jag hade också den totala inställningen att jag definitivt inte ville ha några nya vänner från den nya skolan - jag var så glad med dem jag redan hade.

Allting var svårt, men jag hade Kristin, Petra, Ninni och mina bandmates bakom mig, det betydde livet.

Ett plus i tillvaron och en stor mognad var klassresan till Polen - det var nog definitivt det roligaste det här året - jag lärde mig iallafall lite grann att ta hand om mig själv och social fobin fick sig en prövning... Att åka till Auschwitz gav en lite perspektiv på livet också (även om perspektivet mest bestod av ångest).

I slutet av april klippte jag av mig det långa håret och färgade det grönt, mina bandmates var med mig och det var runt den här tiden jag insåg vad jag hade med dem - något så otroligt speciellt, en vänskap jag inte kan påminna mig om att jag känt med någon annan. 

Det, och Kristin, fick mig att inse att allt med Mille var helt och hållet skruvat, att det fick vara nog nu, att jag skulle ta lite mer kontroll över mitt liv. Stort steg för isis, att stå upp för sig själv även mot människor hon älskar...  

Slutet av terminen bestod mest av underbara sommardagar, det, och att oroa sig och ha ångest över att sluta på hantverksskolan - den största förlusten det här året skulle jag nog säga. Men ja, det var väl dags, det var meningen, jag längtar fortfarande tillbaka dit lika mycket men... 

Sommaren bestod också till stor del av ångest: ångest över att flytta x2 och att börja skolan igen... Det var en tid att umgås med mina underbara bandmates dock och utan dem vet jag inte hur sommaren hade gått.

Juli månad kretsade kring gatufesten - då jag träffade Ange igen efter 7 månader, och saker och ting var totalt annorlunda. Ca 14 dagar senare var vi tillsammans... det har förändrat min värld så totalt underbart, allt har sina upp och ner gångar men ingen är så underbar som Ange...

Var också där någonstans min besatthet av Buffy började, så sommaren var en underbar tid på sitt sätt... ;> 

Näst sista helgen av sommarlovet flyttade mamma till hudik; det kändes som något av en slutgiltig prövning. Den helgen spenderades utan internet, utan pengar på telefonen, utan TV eller hemtelefon. Ingenting utom en stressad mor och sina egna tankar. 

Vet inte om jag nånsin mått så dåligt som jag gjorde den helgen och jag har förträngt mycket men jag tog mig igenom det! Bland det värsta jag varit med om. Speciellt när flyttfirman kom den sista dagen, yusch...

Allra sista helgen av sommarlovet flyttade jag in i min och Blues lägenhet - mitt absolut första val att göra på de sista dagarna i frihet - bära tunga saker, yay! Det var nog en bra sak dock; jag hann inte direkt tänka så mycket på skolstarten.

Första skoldagarna var också något av det värsta jag minns, ingen sömn, tårar ungefär var 10nde minut, ångest, känslan av att vara otillräcklig... På första skoldagen i sig hade jag pappa med mig, och tack gode gud för det. Utan honom hade jag troligen bara ramlat ihop i en hög på golvet och väntat på att bli räddad. 

Efter någon månad av det vände det iallafall lite grann - ångesten bara väntade på att få rinna över, visst, men på något väldigt underligt sätt var skolan överkomlig. Visst, mina resultat är inte jättebra och jag väntar fortfarande på att Tomas ska säga att min frånvaro är för hög, att jag ska slängas ut eller något, att jag inte ska orka - men jag har tagit mig igenom en hel termin. ...how did that happen?!

Mycket är nog pga de vänner jag har fått under hösten - Mimmi, Camilla, Agnes, Hanna, Joche, Sebbe... Alla som jag lärt känna i Sundsvall. Det har hjälpt så mycket mer än jag förväntade mig. 

I november presenterades jag för tarotkort och drömtydning, något som har en väldigt framträdande roll i mitt liv numera...  

Så, här är jag nu.

Underbara vänner, sångerska/basist i ett band, underbar flickvän, underbar familj, bra skola... Då är ju frågan vad som fattas?

Jag vet inte ens om jag kan uttrycka mig så. Jag kommer fortfarande på ett bra svar, "jag själv", men jag tycker ändå inte att det är tillräckligt. Det är så mycket mer än bara det.

Saker jag gjort mot mig själv, saker andra har gjort mot mig, det här äckliga ångesthavet som bara vägrar försvinna - fast det lär ju ta ett tag innan ett hav torkas ut, eller hur? 

Jag behöver bara vila, vilket verkar ganska omöjligt för tillfället...

Jag har lärt känna mig själv och folket omkring mig så otroligt mycket bättre och jag förstår allt på ett annat sätt nu. Är nästan lite rädd för var 2009 har ett erbjuda. Nu har jag allt att förlora.

Nyårsafton spenderas här hemma hos pappa, på vanliga traditionella viset. Ute på isen vid tolvslaget, runt en eld med champagne. I år blir det jag, pappa, Tina, Erik, Tinas son Rickard, Rickards flickvän Jessica, Jessicas dotter Cordelia (?) och Tinas sonson Alex. Hoppas på ett inte allt för blåsigt/kallt/snöigt väder.

Lite sista-minuten-bön här, någon som har bra nyårslöften? Jag kommer helt enkelt inte på något bra.

Gott nytt 2009, folket! 

Följ min blogg med bloglovin

Jag är inte värd besväret, jag är inte värd ett ord. Jag kommer ändå bara att slösa bort det till slut.

Jag är inte värd det här. Jag är inte värd det, så varför sitter jag och mår dåligt över att jag inte får det?

Den vetskapen gör det bara värre...

Jag vill gråta, jag vill få ut allt, men det går inte. Varför kan jag inte gråta? Hur blev allting såhär? Hur blev jag en sån här outhärdligt hemsk jävla person? Hur, när, varför?

Fanny, dina kommentarer betyder jättemycket, jag hoppas du vet det. 

Något händer, definitivt. Det har hållit på att förändras i säkert 2 veckor, och jag undrar hur lång tid det kommer att ta. Det är som att stå med en fot på ena sidan av en spricka i marken, den andra foten på den andra sidan, medan världen långsamt delar sig i två.

Ena sekunder verkar förändringen dras mot ett positivt håll, nästa kastas jag tillbaka mot ångest, självklart i en annan form. 

Dags att gå till botten med det. Det har pågått alldeles för länge.

Varför är jag så rädd för att vara lycklig? Varför är jag så rädd för att... bli en i mängden?

Jag tror att om jag måste möta livet själv, utan någon garanti på att någon finns där och hjälper mig, så kommer jag inte klara av det. Jag duger helt enkelt inte. 

Jag är rädd för att jag ska bli ointressant - bara en börda, inget av intresse. Att erkänna sitt behov för att vara speciell gör en precis som alla andra, eller hur? "Jag är speciell, jag är inte som de andra" - finns det någon som aldrig har tänkt så någon gång, eller iallafall önskat det?  

Självklart vill jag vara glad. Självklart vill jag må bra. Bara den där känslan av at allting flyter i just min ström... Jag älskar det. Tror jag.

Så vad är då allt det här? Väger det inte upp allt jävla skitprat om att vara "speciell"? Hur man nu är det?

Det borde det. Så varför gör det inte det?

Jag mår inte som jag gör bara för att jag inbillar mig själv att jag måste. Nej, det ligger mer i det än så. Sjukt mycket mer än så. Även om jag kanske accepterar det här så behöver det inte nödvändigtvis gå. Allt som har hänt... Ja, vad vet jag, det kanske bara är början? När jag väl accepterat allt som har hänt och äntligen börjat bearbeta det, så kanske något annat händer? Allting blir sämre igen, och jag måste börja om? 

Om jag ställdes inför det jag har gått igenom en gång till, och jag fick ett val på livet eller döden, skulle jag aldrig nånsin välja att gå igenom det igen. Aldrig. Det finns inte ord. 

Men just nu känns det som jag har allt - jag har alla pusselbitar, men de ligger felvända och vill bara inte passa. Förklarar jag det bra nog? Finns det någon del av dig som fortfarande respekterar mig efter alla små saker i mig själv jag nu är villig att stå för?

Idag sa mamma att jag var en stor anledning till hennes glädje, att jag "mår bra. Så länge det inte är nåt hemskt som har hänt som inte jag vet om, men det tror jag väl inte"

Den som har ett bra sätt att förklara något sånt här för henne kan ju få en kaka... 

Jag vill ta mig ur det. Jag gör det.

Den vanliga gamla tankebanan, "hur tar jag mig ut?" Min hjärna svarar mig direkt: "Det är för mycket, det går inte, du måste dö"

Men den här gången tror jag inte på det lika starkt som alla andra gånger... 

Julafton i år...  Var över förväntningar. Jag önskade mig inte direkt något eftersom jag nyss fyllt år, och önskar man sig inget är det svårt att bli besviken direkt. Vi tillbringade julaftonen här i mammas lägenhet, jag, mamma, erik, pappa, tina & farmor. Och Zappen då såklart. 

Det var mysigt! Mina julklappar verkade iallafall måttligt uppskattade, utom Eriks då såklart... Hans reaktion var "jaha, den här lär ju användas flitigt *lägga åt sidan*" ungefär, plus att han senare slog mig för första gången på flera år. Aj. 

Men, han var nog lite tacksam ändå får jag hoppas.

Jag själv höll på att överhättas av lycka då jag fick Sims: livet i lägenhet + 700 kr av min ömma moder, och de 5 återstående säsongerna av Buffy the Vampire Slayer av pappa och Tina. <3! 

Imorgon kommer mammas kusin Laurie och hans pojkvän Janne hit på besök, var länge sedan man träffade dem... Ska bli skoj, resten av dagen ska jag väl nöta sims eller Buffy kan jag tänka.

På Fredag bär det av hem till pappa där jag ska träffa Violet, Blue, Sebbe och Joche - med andra ord mina bandmates. Längtar sjukt mycket.

Resten av lovet vet jag inte vad det blir av. Förhoppningvis letar sig älsk ut till Jättendal någonting så att jag får krama henne tills hon tröttnar på mig och åker hem.

Nyårsafton spenderas också den hemma hos pappa i Storsvedja, med honom, Tina, hennes son Rickard (som är sjukt lik Jake Gyllenhaal), Rickards flickvän Jessica och Erik.  

Nere på isen med champagne framför en eld och titta på fyrverkerier... När den traditionen dör tänker jag sörja. Länge.  

Aja, nu har jag skrivit alldeles för mycket och klockan är halv jävla 4 på natten, men jag kände bara att jag verkligen behövde skriva av mig lite.  

En sak till, Mimmi sa en sak i skolan för ett tag sen som jag bara inte kan släppa. Vi satt och pratade om första dagen på Skvadern i höstas, hon sa att hon knappt vågade titta på mig, för att jag såg så skör ut att hon var rädd att jag skulle gå sönder om hon tittade för länge på mig.

Det var en ganska bra beskrivning på... Ja. Ni vet nog. Jag ska inte tjata med er mer, men just nu känns det ganska bra. Jag blir pratig då. You know me...