Jag har seriöst ingen aning om vad det är med mig just nu. Det känns som jag fryser, så kallt, men jag gör ingenting åt det.

Varför?

Jag vet inte om det är för att det inte finns något att göra åt det, för att jag inte vill göra något åt det eller för att jag helt enkelt inte vet vart jag ska vända mig för att värma mig. Eller om det är för att jag helt enkelt inte bryr mig...

Imorrn är det bup igen - sista gången den här sommaren. Sedan får jag komma tillbaka om jag vill men jag måste inte. Jag kan bara inte låta bli att undra varför det här är sista gången... jag förstår varför det är det, men det borde bara inte vara det.

Vad ska jag säga imorrn? Hur ska jag svara på Barbros frågor om hur jag tror att den här sommaren och skolstarten kommer gå, och om hur jag mår nu? Mår jag bättre?

Ärligt talat... nej. Jag vet inte. Kanske. Förmodligen inte.

Jag har ingen aning om vart jag är...vart befinner jag mig?

Under den här tiden jag gått här... När jag åkte till bup på akutbesök, för första gången, jag vet inte vart jag trodde att jag var påväg då. Jag ville verkligen inte dit... och jag hatar visserligen fortfarande de obehagliga entimmes mötena i ett litet instängt rum med Barbro... Men det var ju hjälpen. Det var hjälpen... Det känns som jag kanske skulle kunna börja berätta sanningen nu. Men vad säger man?

"Hej, jag vill berätta hela sanningen som jag undanhållit för dig under de två åren vi pratat en timme i veckan"

Det känns bara inte bra. Jag skulle vilja... men jag kan bara inte. Jag känner mig som världens mest komplicerade människa och alla saker jag vill berätta för alla känns bara som en stor, tom rul av... överdrivna känslor och infekterade tankar. Tomhet. Och tomhet är också en känsla... 

Och alla dessa minnen - alla dessa jävla upplevelser, alla dessa dagar - så många dagar... vad är de för mig nu? Vad betyder de? Varför måstade jag tvunget gå igenom det och har jag fortfarande kvar alla de känslorna nu?

Förvirringen är extrem, och förlåt om jag låter som om jag tycker att jag mår sämre än alla andra, för det gör jag inte. Jag försöker inte vara nån jävla drama queen eller martyr, men jag behöver verkligen få ur mig det här och höra andras åsikter för att få ordning på mina tankar... för just nu förstår jag verkligen ingenting av mig själv. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

2009   I ett andetag, får jag inte existera Det är smärtsammare än vanligt Det här misslyckandet är utom denna värld För stort för dina ögon utanför ditt synfält Rutan är krossad, spillrorna regnar Men det är ingenting mot ditt ...

2007   Down, scream And another knife is soaring through the air Aim it at me, aim to kill   Put the hate through my heart Slap the anger in my face And nail the envy in my bones Handing me the fear, forcing me to hate Bringing me...

2009-03-02   Du kommer till henne Med en order om att finnas "Kom tillbaka senare jag vilar just nu och ingenting är viktigt nog att störa denna sömn" Tänk, om du bara vetat det att det var där skon klämde Du gav henne liv, så h...

2009-07-31   Jag har inte tid att ge dig en lång, smärtsam beskrivning om hur mörkret lägger sig över mina sinnen Det har lagt sig och har legat sedan länge   Men låt mig bara säga det här Att se på dig och känna inspiration ...

2009   Petrified, cause I don't know what's coming. Isn't it human to be afraid of the unknown? Without your arms around my waist, without your hands in my hair, on my back, stroking my face, holding me close -- gripping my neck -- God, I can't...