För ett halvår sen, lite mer, så umgicks jag oftast med Petra, Ninni, Mille, Jimmy, Dennis, Blue & Violet (som då var Terese & Sania), jag gick på backens, klarade knappt av någonting i princip.

Nu umgås jag med Ange, Mimmi, Camilla, Hanna, Blue, Violet & Foreman, går på skvadern, bor inte ens hemma längre, har knappt kontakt med någon från backens. Har jag ens kontakt med någon därifrån?

Jag ville inte att nånting skulle förändras men det gjorde det, och allting blev så fel. Det som vardagen brukade handla om känns som en börda nu. Och så är det...

Idag, för första gången (av någon okänd anledning, kanske rädsla) stannade jag upp i min ilska mot dig och frågade mig själv "hur tar h*n det då?"

Jag vet hur du spelar ut, hur du beter dig, vad du vill få mig att tro... men jag kan allvarligt talat inte tro på det.

Visst, det kanske är bättre för dig men jag tror ändå inte att det här passerade obemärkt förbi. 

Jag läser det du skriver och jag vill skriva åt dig att dina kommentarer är så värdelösa, att verkligen ingen bryr sig - tills jag inser att jag faktiskt gör det. Jag vill höra din klagosång när du sjunger den om mig

Jag blir så jävla arg på mig själv för att jag låter dig påverka mig - anledningen till allt det här är ju att du påverkat mig under alla årens gång, alldeles för mycket...  Jag skulle ju sluta med det! Det var ju det som var meningen med allt! Hur kan allting alltid bli såhär fel..?

Och jag vet, eller ja, jag är jävligt säker på iallafall att du är precis lika dan mot mig som jag är mot dig. Hahaha... och du döljer det lika väl. Kanske mer väl än mig till och med, du skäms så mycket för allt som hänt att du inte vågar berätta för dina vänner vad som egentligen hänt.

Några ljus går upp här, några ljus går upp där, och ibland lyser alla på samma gång i olika färger, allting blir så förvirrande. Imorgon är det måndag. Klockan är närmare halv 12.

"Jag orkar inte bry mig mer"

Å ena sidan känns det precis så, å andra sidan får jag sådan ångest över att jag inte bryr mig att det känns som jag bryr mig mer än någonsin. Jag vill inte att det här ska slippa ur mina händer även fast jag mår så dåligt över allting som händer nu.

Fan, jag önskar att pappa eller mamma var här nu, eller snarare att jag var hos dem. Att jag kunde få vara liten igen och gråta hos dem och förvänta sig att de vuxna kan laga allt!

Men när jag tänker på saker och ting för ett halvår sen som jag pratade om tidigare så är allting annorlunda utom jag. 

Vuxna lagar allt! Laga mig!

Hur kan man ens förvänta sig det...? Men jag har ingen lust att må dåligt för att jag ber om hjälp, men jag gör det ändå... Så fort någon försöker hjälpa mig, ge mig vägbeskrivning, så ger jag upp, nu får ni bära mig resten av vägen.

Vem säger att ni orkar det? Absolut ingen, frågar jag nånsin? Beter jag mig som att jag bryr mig?

Nej, hur gör man så mot sina föräldrar? Kommer hem efter skolan och frågar "hur mår du?"

Jag förstår verkligen ingenting. Det tror jag inte direkt att ni som läser gör heller, men den här gången tänker jag inte förklara mig för min egen blogg. Läs om du vill, det är ditt eget val, jag har rätten att skriva vad jag vill (det här är ett sätt att övertyga mig själv, inte dig)

Och hur kan man nånsin visa kärlek på ett bättre sätt än att säga "jag älskar dig"? Hur övertygar man någon om någonting som de... ja, inte ens verkar vilja tro på? Även fast det är det som är bättre för alla?

Jag önskar jag kunde sätta in några små, låtsasfödelsedagar åt mig, för jag har ett så starkt uppmärksamhetsbehov för tillfället. Och några av de senaste tillfällena med. Det är sjukligt pinsamt... hej, attentionwhore!

På tal om någonting helt annat så var jag på filmkväll/dag idag med fiffel, kakmilla och hannis<3 Tim Burtonparty! Vart visserligen inte så mycket film sett men Nightmare before christmas & Edward Scissorhands iallafall, jävligt bra filmer... Och vi åt godis och tårta och drack saft. Underbart flumm. 

Tack för att det finns några ljus i vardagen... ni är verkligen det. Små ljus i vardagen.

Jag vet inte hur mycket mer jag orkar anstränga mig mer på alla områden längre. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar försöka få folk att må bra... men det här blir ändå fel. När folk läser att jag inte orkar försöka få dem att må bra så tolkar de det som att de inte ska prata med mig när de mår dåligt vilket får mig också att må ännu sämre. Allting blir bara fel, fel, fel... så otroligt trött på detta ständiga, oändliga fel.

Mja, ursäkta osammhängande och långt blogginlägg men det är bara mycket nu. 

 

hanni

6 oktober 2008 08:38

miao,var roligt igår,verkligen riktiga små fina ljus i vardagen,dt håller jag med om :)

http://systematicsugar.wordpress.com

 

Mumms

6 oktober 2008 09:39

Jaha, det här hjälper antagligen inte ett dugg, men jag känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver.
Känner du att du behöver prata med mig ser jag det inte som att du tigger om hjälp, det är skönt att kunna prata med folk som inte är så inblandade i ens problem.
Ja, det är så skönt att ha er, flumm ja; men man blir så glad att man inte tänker på hur jobbigt saker är.
Ja. Jag vet inte. Men i alla fall så är vi i väldigt liknande situationer, med alla förändringar osv.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

2009   I ett andetag, får jag inte existera Det är smärtsammare än vanligt Det här misslyckandet är utom denna värld För stort för dina ögon utanför ditt synfält Rutan är krossad, spillrorna regnar Men det är ingenting mot ditt ...

2007   Down, scream And another knife is soaring through the air Aim it at me, aim to kill   Put the hate through my heart Slap the anger in my face And nail the envy in my bones Handing me the fear, forcing me to hate Bringing me...

2009-03-02   Du kommer till henne Med en order om att finnas "Kom tillbaka senare jag vilar just nu och ingenting är viktigt nog att störa denna sömn" Tänk, om du bara vetat det att det var där skon klämde Du gav henne liv, så h...

2009-07-31   Jag har inte tid att ge dig en lång, smärtsam beskrivning om hur mörkret lägger sig över mina sinnen Det har lagt sig och har legat sedan länge   Men låt mig bara säga det här Att se på dig och känna inspiration ...

2009   Petrified, cause I don't know what's coming. Isn't it human to be afraid of the unknown? Without your arms around my waist, without your hands in my hair, on my back, stroking my face, holding me close -- gripping my neck -- God, I can't...