Mje mje, var en relativt skön dag idag i skolan. Började 1, då vi hade engelska, och jag kom på mig själv med att tänka att allt var så tråkigt för att det var så jävla enkelt. Jag äcklar mig själv när jag tänker så

Efter lektionen satt jag, fiffel, kakmilla, hannis & bambi kvar och jag fick göra mina älskade psykologitest på dem. *-* De är sjukt kul att umgås med, en sak som får en att längta att komma till skolan på måndag faktiskt... 

Anywho, jag kom ner till navet vid 4 och skull med bussen som gick 20 över, men snäll som jag är (!) så väntade jag på älskling för att få träffa henne, hon kom ner till navet vid typ halv och 17:30 gick nästa buss så det var bara att vänta. Sjukt skönt att träffa henne dock...<3 as usual.

Nu är jag hemma i hudik och det är som vanligt skönt att träffa mamma, erik och zappen. Nästa helg ska jag troligen försöka få med älsk hem till pappa och vi ska ha buffyhelg!, längta <3

Jag känner mig grymt konstig nu... igårkväll var inte speciellt trevligt, break-downs är sällan det >.<, men jag är så less på att gråta i tystnad gång på gång på gång på gång, bara för att glömma bort det dagen efter, och ingenting görs åt nånting...

Vad kan man göra då? 

Det är en förbannat bra fråga.

Men nu börjar allting bli som så att när jag inte är jätteglad, när jag inte har ett deppanfall och vill dö, så spelar ingenting ens någon roll längre. Som just nu.

Just nu känns allting bara så SJUKT jävla meningslöst, som att jag inte skulle behöva existera alls.

Jag är så jävla less på allting, jag är så jävla trött på att få ångest varje gång jag ska kliva av en buss, jag är så jävla trött på att ha dåligt samvete för att jag sitter här inne på mitt rum när jag egentligen borde umgås med mamma, även fast klockan är halv 12 på natten och hon sover...

Jag orkar inte ha ångest när jag tänker på att morgondagen kommer och det kommer aldrig nånsin finnas ett sätt att slippa det...

och på nåt sätt måste jag och massor med andra människor i min omgivning inse att det här är inte bara ett "jag är trött på" utan snarare ett "jag orkar inte"

Varför får alla bilden av att jag mår så bra helt plötsligt? Att hela övergången till sundsvall och skvadern gick så smärtfritt?

Kanske för att de inte är där på nätterna när jag ber för att få lämna min egen kropp, bara för en stund, och nej, hur berättar man nånting sånt?

Hur förklarar man?

Jag tror aldrig jag har gjort det. Jag måste lära känna mig själv på nytt och lära mig att sätta ord på saker och ting, men jag orkar inte. JAg orkar inte ens resonera med mig själv om saker och ting, jag orkar inte tänka igenom allt positivt och allt negativt med att vakna varje dag.

Jag är smärtsamt medveten om all smärta jag skulle kunna spara människor genom att helt enkelt bara inte existera,  jag säger inte alla, men det är så mycket jag gör som helt enkelt bara är ivägen för alla.

Mest mina föräldrar.

Och jag vill inte vara såhär spärrad, spärrad och se allt negativt.

Kan jag bara inte inse det? Kan inte du?

Jag vill helt enkelt inte leva! Jag har fan inte ens en liten gnutta livslust kvar och hur fan kan de förvänta sig att jag ska kunna leva, gå i skolan, och göra det bra?

Jag vill bara sluta i skolan men jag älskar att vara där, jag tror starkt på de nya vänner jag fått men varför måste allting vara så jävla svårt hela förbannade tiden? Jag vill inte må såhär! Jag vill vara glad, jag vill vara lycklig, men fan, jag har nog aldrig ens varit det och jag tror verkligen itne jag kommer bli det...

Nu måste jag sluta ha diskussion med mig själv... sånt här betyder aldrig något när jag väl slutat tänka... 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

2009   I ett andetag, får jag inte existera Det är smärtsammare än vanligt Det här misslyckandet är utom denna värld För stort för dina ögon utanför ditt synfält Rutan är krossad, spillrorna regnar Men det är ingenting mot ditt ...

2007   Down, scream And another knife is soaring through the air Aim it at me, aim to kill   Put the hate through my heart Slap the anger in my face And nail the envy in my bones Handing me the fear, forcing me to hate Bringing me...

2009-03-02   Du kommer till henne Med en order om att finnas "Kom tillbaka senare jag vilar just nu och ingenting är viktigt nog att störa denna sömn" Tänk, om du bara vetat det att det var där skon klämde Du gav henne liv, så h...

2009-07-31   Jag har inte tid att ge dig en lång, smärtsam beskrivning om hur mörkret lägger sig över mina sinnen Det har lagt sig och har legat sedan länge   Men låt mig bara säga det här Att se på dig och känna inspiration ...

2009   Petrified, cause I don't know what's coming. Isn't it human to be afraid of the unknown? Without your arms around my waist, without your hands in my hair, on my back, stroking my face, holding me close -- gripping my neck -- God, I can't...