Jag har en stor klump i halsen som jag inte blir av med... Jag vet inte, jag känner mig inte direkt ledsen just nu, men jag har haft det hela dagen. Hela dagen igår också, om jag ska vara ärlig.

Imorgon vid halv 5 har jag utvecklingssamtal. Jag hatar vi samlas för att prata om mig, allting är så obevkämt. Hatar det.

Illusions of hope

Fading away

Dying like leaves

on frozen soil

Ikväll när jag var ute med Zappen gick jag förbi en lägenhet med fönstret öppet, där inne satt var som lät som en mamma med sin son, som skrattade. Jag fick en miljon flashbacks från när jag var liten och pappa eller mamma satt vid sängkanten och läste en bok eller sjöng.

Jag vet inte vad jag ska känna. Kanske är det bättre såhär, än det var då. När jag tänker på hur jag var när jag var liten ser jag bara ett stort misslyckande, ungefär lika som nu. Den enda skillnaden är att jag är medveten om det nu, iallafall. Och det var kanske bättre innan jag insåg det, men jag har aldrig varit riktigt lycklig. Jag kan iallafall inte minnas det.

Och nu har jag ett sådant problem med att veta vad jag känner, att veta vad jag ska göra. Om jag ens mår dåligt.

Jag vet en sak, jag vet att jag inte mår bra. Fan, den här känslan är så svår att förklara...

Jag vet att jag förmodligen aldrig kommer göra det, men det känns som att det absolut bästa vore att sätta ett slut på allt. Ja, när jag frågar mig själv vad jag kan göra, för att göra det bättre, dras mina tankar direkt till det.

Nu börjar jag också bli så jävla trött på alla som säger att det här är en "tonårsdepression", att det kommer växa bort.

Hur?

Hjälp mig! Jag vet inte vad jag vill!

Det är så mycket lättare att bara låta allting ta slut än att ta reda på det... för allting har sina brister. Jag vet inte hur mycket mer av det här jag orkar... jagbörjar bli trött dygnet runt igen. Jag trodde det var slut på det. 

Vad kan jag säga? förstår du? Har jag förklarat det bra nog? Spelar det ens någon roll om ni förstår, kan ni hjälpa mig ändå?

Jag önskar jag fick bli inlagd någonstans där det alltid finns någon som lyssnar, så att jag kan uttrycka mig när jag får ord. Kanske kan någon komma hur fan man kan hjälpa mig då... 

ta mig på allvar

 

socialpony

27 oktober 2008 00:13

näääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää!!! snälla ge inte upp!! ändå de känns onödigt nu så ge inte upp!! om inte annat så kan du ju åka iväg som volontär till nåt krigsdrabbat land, o hjälpa människor som verkligen kämpar för sina liv! så brukar jag tänka. om jag inte orkar själv, så kan jag iallafall hjälpa folk som verkligen vill leva!!

 

socialpony

27 oktober 2008 00:16

baahh ja låter helt galen, men iallafall, sluta aldrig kämpa!!!!

 

Miramon

27 oktober 2008 16:36

Det är kanske irriterande att höra men jag känner precis igen mig. Jag vet inte, jag vet itne om jag kan hjälpa ens lite. Jag orakr knappt finnas själv. Men jag bryr mig och lyssnar alltid.
Jag önskar att jag visste något magiskt knep.

 

Brun-svart nakenapa

28 oktober 2008 12:43

Vi kanske skulle börja knarka ändå... Bara fr skojs skull liksom...

http://Sania.blogg.se

 

Hanna

28 oktober 2008 20:54

Knarka för helvette inte!
Det är den absolut värsta lösningen.
Sånt skit hjälper ingenstans!!

 

Shawnee

28 oktober 2008 21:05

Haha nej, det är bara Violet som är knäpp som vanligt ;>

 

bea (nr... 2?)

31 oktober 2008 19:21

Utnyttja mig efter behag.

 

hanni

31 oktober 2008 21:31

jag känner igen mei oxå lite.
inte så att jag känner så nu,mehn jag känner igen dt för att jag mådde så i våras o förra året.
och som miramon sa,dt är irriterande att alltid höra folk som säger att de förstår,så jag ska nog inte säga dt..
men jag bryr mei iaf,bryr mei om att du finns,så försvinn inte :3

http://systematicsugar.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

2009   I ett andetag, får jag inte existera Det är smärtsammare än vanligt Det här misslyckandet är utom denna värld För stort för dina ögon utanför ditt synfält Rutan är krossad, spillrorna regnar Men det är ingenting mot ditt ...

2007   Down, scream And another knife is soaring through the air Aim it at me, aim to kill   Put the hate through my heart Slap the anger in my face And nail the envy in my bones Handing me the fear, forcing me to hate Bringing me...

2009-03-02   Du kommer till henne Med en order om att finnas "Kom tillbaka senare jag vilar just nu och ingenting är viktigt nog att störa denna sömn" Tänk, om du bara vetat det att det var där skon klämde Du gav henne liv, så h...

2009-07-31   Jag har inte tid att ge dig en lång, smärtsam beskrivning om hur mörkret lägger sig över mina sinnen Det har lagt sig och har legat sedan länge   Men låt mig bara säga det här Att se på dig och känna inspiration ...

2009   Petrified, cause I don't know what's coming. Isn't it human to be afraid of the unknown? Without your arms around my waist, without your hands in my hair, on my back, stroking my face, holding me close -- gripping my neck -- God, I can't...