Men det är ju fan helt jävla OTROLIGT! X__X


Har inte blivit några inlägg nu på ett tag, men jag har varit så extremt jävla less nu de senaste dagarna..

Torsdagen var en otroligt underbar dag. Efter skolan åkte vi och repade, pappa följde med också för att han ville ge råd och bara lyssna i allmänhet, gick hur bra som helst. Efteråt åkte jag hem och då hade examensklänningen (från odium), hårfärgen (grön) och skolkorten kommit. Klänningen passade helt perfekt.
Efter några timmar kom Sania och Teserese med Tesereses hund Ricko, och vi gick ner och badade direkt. Mellan 9 och 10 var vi ute och simmade, medan solen gick ner. När vi fått för mycket kramp och träningsvärk gick vi upp, bytte om, satte oss sedan framför huset i solstolar och min hänggunga medan musik spelade ur pappas högtalare. Där satt vi bara och pratade under massa med filtar tills klockan blev 12, då gick vi in och kollade på vänner (<3). Vi somnade vid halv 3 -3.
så jävla underbart

Dagen efter var vi hos farfar, ganska segt, märker mer och mer att jag inte klarar av att bara sitta och umgås utan att ha någonstans att gå. Men det var massa med längesen vi träffade honom så...



Idag åkte jag in till hudik och klippte mig igen, håret har växt nåt förjävligt sedan förra gången. Fick en ny frisör den här gången, och jag tyckte hon klippte lite väl kort - och... ja. Mitt hår ser helt jävla sjukt ut. I nacken där hon tog med rakapparat har jag ljusbrun utväxt med några millimeter grönt i topparna - resten av håret är gul-blondt med grönt i hårbotten och i topparna - fy fan! Petra ska färga mitt hår på Onsdag, tack gode gud för det iallafall.
Mindre trevligt var det inne i stan när jag...träffade på folk jag helst bara vill glömma... att se dig bara-- jag vet inte, det var som en uppenbarelse. aldrig mer... Aldrig.
Och att veta att allt bara var en lögn från början gör det inte precis lättare


Att sedan komma hem och logga in på bilddagboken gjorde fan ingenting heller bättre. ÅH!
Allting, precis all-jävla-ting känns så förbannat svårt nu...


Kom att tänka på idag att innan jag började på hantverks var den enda gången jag gick in dit när vi dansade långdans innan julavslutningen. Tänk om man hade vetat...hur jävla mycket det stället och folket där inne skulle komma att betyda för en, för just då betydde det verkligen ingenting. Nu...är det bara så jävla svårt att veta att om 5 dagar ska vi skiljas åt - för hur länge vet jag inte, men en separation är det iallafall.
Å-N-G-E-S-T
Jag klarar fan inte av någonting...VÄRDELÖSA JOBBIGA JAG! 

Been Dazed and Confused for so long, it's not true

Wanted a woman, never bargained for you

Take it easy baby, let them say what they will

Will your tongue wag so much when I send you the bill?

Ja, jag förmodar att jag inte kan säga annat än grattis!

Du lyckades få ner mig på marken, du lyckades faktiskt. Är du glad nu?

Jag fattar bara inte hur du kan säga att JAG borde ha förklarat bättre?! Nej, ärligt talat så fattar jag inte hur du kunde säga något alls av det du sa...

Jag visste ju hela tiden att det här var sanningen. Jag visste det och jag sa ju det - GAH!


Mja, var på bup igår, avstämningsmöte innan sommaren. Tror att jag och Barbro ska träffas en gång till innan hon går på semester, om det finns tid.
Lena var också med igår. Vad fan... Jag får en extremt stark känsla av att hon inte tycker om mig, och en ännu starkare känsla av att känslan är besvarad :x
”Men Isa har ju gjort såna stooora framsteg, eller kan det vara så att Isa inte förstår det?”
Hallå?! >__< Jag sitter precis framför dig, du kan ju annars fråga mig också! D:
Det enda bra som blev sagt var väl när Lena frågade om jag kände att ingen tog mig på allvar i min oro över skolan. Haha... Och mamma envisades med att det var myyycket värre förra sommaren. My ass ._.



Idag tränade jag med Johan till skolavslutningen, vi ska sjunga broken (Seether & Amy Hartzler), Johan sjunger så jävla förbannat fint! O.O Blir helt tokig när han sjunger...
Och så var vi på våran egen skolas teater idag - Älskade Sania var så inåt helvete bra så det är fan inte sant... Efter föreställningen, när jag skulle krama henne, så började jag nästan att gråta ._.

Igår hade jag och pappa ett av våra "prat" (igen), som alltid slutar med att jag gråter hejdlöst och han säger att han alltid kommer finnas där. Den här gången pratade vi om skolan...och att flytta.

Allting, precis all-jävla-ting är så förbannat hopplöst just nu

Och idag gick jag inte till skolan... var så förbannat trött igår när jag var där att jag somnade vid spisen inne på hemkunskapen. Så... idag kände jag mig lika jävla trött så det var lika bra att inte kliva upp, och jag vaknade nyss.
Men det här är väl kanske inte den perfekta dagen att vara ensam hemma - det minsta jag behöver är ensamhet. Jag vill till skolan och skratta med Petra och Ninni, och jag vill att Johanna fortfarande ska finnas där.
Visserligen ska jag på avstämningsmöte på bup idag vid halv 3 så helt ensamt blir det ju inte. -.-'''


We sat and stared through those trembling moments
The key was kept on the back of my hand

Jag är så jävla arg så jag tror seriöst att jag spyr.. Hur fan kunde jag inte se att du skulle bli sån här?
Antar att det blir så när man börjar tycka om nån man inte riktigt känner - man målar upp en bild för sig själv om hur jävla överperfekt människan är och när man inser att det inte är sant så blir man obehagligt chockad. Men att jag inte kunde se den person du skulle visa dig som senare...det är för mig helt obegripligt.



The whole world’s insanities
The bleeding hearts and tragedies
Won’t distract me from the deathwish

Are we pretending?
Are we pretending?
Are we pretending?
I like pretending

(Brian McFadden & Delta Goodrem - Almost here <3)

Borde verkligen ha åkt till skolan idag... Inte bara för att jag mår skitdåligt när jag är ensam utan också för att det är så jävla lite tid kvar. Men när pappa väckte mig så låg jag kvar tills han kom upp nästa gång, då skakade jag bara på huvudet när han sa att jag måste kliva upp.

SUCK.

Jag blir bara så jävla less på mig själv... Har extremt dåligt samvete mot allt och alla för att jag inte åkte nu. USCH. Drömde däremot att Kristin kom och hämtade mig... <.<

Hmuh, det gröna i mitt hår börjar redan bli urtvättat så jag har lite blonda fläckar här och där, ser ut som en missfärgad dalmatiner typ. Yeah, ska nog beställa mer hårfärg när jag beställer examensklänningen...

Usch....måste väl komma igång med skrivandet igen. Blir massa tomt när man inte har skrivit på ett tag och man får ju ingen ordning på sina tankar.

Ja, sitter här iallafall nu och lyssnar på Total eclipse of the heart - Westlife... som vanligt. Har spenderat helgen med att kolla på vänner - !!! nyss när jag skulle kolla så stod det "error - bad disc" - jag höll på att få en hjärtinfarkt, seriöst! Men det funkade när jag torkat av skivan, trodde det berodde på den extremt stora repan som är på ena sidan men... tack gode gud. <.<

Har...."förlorat" en av mina bästa vänner... vi liksom.. "gjorde slut".... jag vet inte hur jag kan beskriva det bättre än så. Och det var jag som gjorde det, det känns hemskt. Jag ångrar det inte för det är verkligen bättre såhär men jag tänker på alla dagar vi hade för 3 år sen, allt vi har gjort, alla minnen, alla drömmar vi delat. Det är inte det lättaste och det här är första gången jag har gjort något mot min vilja för att jag vet att det är bättre för mig. Ja, jag vet att du inte ivll att jag ska skriva om det så jag kommer inte skriva mer nu om det...

Känner mig...så extremt motvillig mot allting just nu. Likgiltig. Jag stirrar ut genom fönstret och jag vet att skolavslutningen kommer snart - alldeles för snart - och jag vet att allting är hemskt just nu, men jag har inga tårar, ingen ångest - bara likgiltighet... Livet är påväg att förändras helt och det har redan börjat, jag vill det inte. Men, jag vet inte ens om jag kom in på skvadern än för min gymnasieansökan hade fastnat i hudik, den hade inte ens skickats upp till sundsvall än... berättade pappa förra veckan. Suck... jag förmodar att de har skickat den nu men jag har inte fått något besked än.

Det här tror jag kommer hända om jag kommer in; jag kommer ha ångest i flera veckor innan jag ska dit, pappa kommer få följa med mig första dagen, jag kommer vara extremt rädd och nervös och stå och hålla mig borta från alla. När jag kommer hem den dagen kommer jag gråta med pappa igen, och jag kommer försöka gå till skolan en dag till och när jag inte klarar av det kommer jag bryta ihop och vägra gå till skolan mer. Sedan kommer allting börja igen - allt med dessa elevvårdskonferenser och samtal, förslag, alternativ - ingenting som passar - och jag kommer må ännu sämre och bli ännu mer likgiltig.

Gee, det märks att jag inte har skrivit på ett tag... Ska sluta skriva ner massa ointressant dravvel nu, ....

Jag vet inte vad det är med mitt humör. Och jag vet inte hur jag ska kunna förklara det bättre än såhär... Det får bli nåt berättelseliknande-stuff...

På lunchrasten satt jag, Petra & Ninni ute i gräset en bit bortanför skolan medan Petra & Ninni turades om att ta några bloss på en cigarett. Jag lade mig ner och solen värmde nåt otroligt, man kunde nästan känna solen tränga sig in under huden - våren är äntligen, äntligen här...

På min mobil spelade Walk on med U2, kanske en av världens underbaraste låtar. Petra och Ninni skrattar åt något och stoppar mina tankar som smått börjat vandra mot Auschwitz och alla döda människor.

"And I know it aches, how your heart breaks

And you can only take so much

Walk on"

Plötsligt verkar det så lätt. Ninni och Petra sitter vid min sida i solen och plötsligt märker jag att de tar en bild på mig. Jag skrattar och gömmer ansiktet i händerna. Underbara vänner, tack för att ni finns.

Efter ett tag kommer Anna Johansson dit, en gammal barndomsvän. Vi pratar ett tag, hon har prao hos frisören. Hon stannar inte så länge utan går snart upp till matsalen och äter.

Efter ett tag reser sig Petra.

"Där är min skjuts, måste åka till tandläkaren nu. Kommer tillbaka efter lunch med en bedövad käft, vi ses då." Jag och Ninni vinkar hejdå och reser oss sedan för att gå in till skolan igen och vänta på att de ska öppna till tjejernas rum. Väl där inne kommer Sania, Terese och Sofia dit och lämnar en lista över hårfärger vi ska beställa från Bluefox.

På näst sista timmen av skoldagen sitter jag vid en av klassrummets datorer och läser om Josef Mengele på wikipedia. Tankarna känns som moln och känslorna som stenar - fan vad allting blir svårt bara någon timme efter man tänkt att allting skulle ordna sig. Hur kan jag vara så dum att jag låter mig själv ens tänka tanken? Jag kommer aldrig bli av med de här känslorna, vad någon än säger. Ingen kan hjälpa mig utom jag, och jag kan inte.

Plötsligt kommer Johanna in tillsammans med skolkuratorn Mariana,Sofia och Johannas kontakt på soc, Ewa. Johanna går en runda runt rummet och kramar oss - Mig, Petra, Ninni, Helen och Kristin.

"Har ni någon koll på varför hon kramar er?" frågar Ewa medan Johanna kramar Helen. Vi blir tveksamma men svarar sedan nej. "Ja, du kan ju berätta själv, Johanna.."

"Jo... jag ska flytta till Gävle." Det hörs att hon är nära gråten.

"Vadå, nu?" frågar jag.

"Ja."

"Precis nu?"

"Ja."

"Vadå... på en gång nu, alltså, verkligen nu?"

"Ja..." Sofia springer ut och smäller igen dörren. Ingen reagerar.

Petra tappar hakan och jag fylls av någon slags kall tomhet.

"Men..." mumlar Petra och jag kliver upp för att krama Johanna men Petra hinner före. Johannas tårar rinner. Petra och Johanna släpper varandra och sedan kramar Petra, jag, Johanna & Ninni varandra samtidigt.

"Vart ska du flytta..?" frågar jag.

"Jag vet inte, nånstans till Gävle."

"Vet du vilka du ska bo hos då?"

"Nej... jag har aldrig träffat dem. Jag fick reda på att jag skulle flytta imorse."

Vi håller om varandra och i ögonvrån ser jag Kristin, hon betraktar oss sorgset.

"När kommer du hem?" frågar jag.

"... fem månader."

"Nej, nu måste vi gå ut till bilen" säger Ewa och börjar gå ut från rummet.

När Johanna släpper taget om oss tittar jag på Petra, hennes ögon är lika tårfyllda som mina och vi kramas innan vi vänder oss för att se Johanna gå.

"Vet du vart Sofia tog vägen?" ropar hon från dörröppningen.

"Ingen aning" svarar jag och tårarna börjar rinna. Johanna ropar hejdå från där hon står och nu rinner även Petras tårar.

Helt plötsligt är hon bara borta. Johanna, älskade, älskade Johanna som vi umgåtts med i princip varje dag sedan vi började på hantverks, johanna, en av våra bästa vänner - är borta.

Lärarna försvinner ut genom dörren efter ett tag och jag, Petra & Ninni sitter kvar. Ingen säger något på ett par minuter.

"Fan vad tomt det redan känns" säger jag till slut.

"Vi går ut och kollar" säger Petra och hon och jag reser oss och går ut i korridoren. Kristin och Eva står pressade vid dörren tittar ut genom fönstret.

"Gå inte ut så hon ser er, det blir för svårt för henne" säger Kristin och jag och Petra stannar med henne och Eva och ser ut genom fönstret. Solen som sken förra rasten verkar vara helt borta - ja, den lyser, men det finns inget ljus. Det är ett ljus utan värme, som ljuset från lysrör. Vi ser Ewa sätte sig i en bil med Johanna och köra iväg - och nu är hon borta. Hon är borta, och hon kommer inte hem förrän om 5 månader - i september, då jag och petra kommer att ha bytt skola och ändå inte får träffa henne.

Gävle är bara 1 ½ timme bort eller något, men senare på dagen fick jag reda på att det var inte Gävle, utan Sala... Utanför Uppsala... Helt avlägset jävla långt borta, och det kommer vara längre än 5 månader. Längre. Vi vet inte när hon kommer hem.

Jag är så trött på att behöva packa in mina ord i bomull jämt, jag vill kunna säga som det är. Jag vill kunna säga sanningen och få folk att förstå, men det går ju inte.

Var ensam hemma idag igen, känner mig helt sliten nu. Har spenderat dagen med att läsa om Auschwitz och "holocaust deniers" och sånt... Klart jag inte kan sluta tänka på det. Jag kan bara inte. Det har satt sig i min hjärna.

jag var på skolan igår, och gissa vad lägligt- Jo, vi började med andra världskriget på SO:n. Ville nästan slå Margareta då, och jag fick ha två visningar av mina Auschwitzbilder igår. ,_, Jag klarar nästan inte av att prata om det IRL heller, börjar nästan gråta så fort jag måste säga något. Så verkar det vara bara jag som reagerat såhär av alla i klassen också, igår på SOn sa Eggy att han tyckte det kändes som att gå runt i ett vanligt gammalt hus bara.

Kan jag inte bara få sluta finnas, bara ett litet tag? Tills jag inte bryr mig om det här mer... Jag har alltid äcklats något hysteriskt av Nazism, rasism och homofobi och det här var fan bara för mycket. Det tär på mig, jag sitter och tuggar på naglarna och försöker hålla tankarna på annat - det går inte så bra, men jag försöker iallafall.

Imorrn har vi iallafall spelning igen, men det verkar bli den sista på ett ganska bra tag. ._. Ska nöta våran andra låt då, försöka få den klar till skolavslutningen.

Jag vill inte prata mer, jag vill inte se dig, jag vill inte höra... Jag vill inte finnas och jag vill inte känna, jag vill inte kliva upp eller äta eller ens försöka finnas eller leva... jag VILL INTE