Jag vill inte det här.

Jag ska försöka förklara lite, men jag vet inte om jag över huvud taget har ord nog att beskriva.

Allting... allting är fel.

Att älska någon - fullständigt omöjligt. Även om det är lycklig kärlek. Det är för jobbigt. Sån himla överväldigande känsla, och folk tycker att den är så underbar - den är hemsk. Jag vill att den ska försvinna, samtidigt som när jag älskar någon vill jag bara vistas runt den personen hela tiden.

Tillochmed något så oskyldigt som att "älska" en kändis - så jävla jobbigt, vill bara försvinna så fort jag ser den, samtidigt som jag är beroende av den.

Och nej du förstår inte.

Jag hatar det här nu. Var inte så länge sen jag faktiskt insåg att när jag slutat på Hantverksskolan kommer jag aldrig mer, ALDRIG mer vara där och leva så igen. Även om livet känns fullkomligt raserat just nu så är det en tröst. Skolan... den som förstörde mitt liv till att börja med, det är det enda som känns bra just nu. Det finns så många saker jag skulle kunna skriva om, så mycket jag skulle kunna mala på om så länge, men jag kan inte skriva det här. Det finns något att säga om allt. Kanske är det mitt problem? Jag är för kräsen, otacksam? Otacksam är jag definitivt inte, men jag är rädd att folk tror att jag är det...

Det här inlägget är fullkomligt meningslöst men jag vill inte sova. Jag vill inte ligga och tänka. Jag vill inte komma till nya insikter varje natt. Varje morgon när jag vaknar tänker jag på gårdagens tankar så varje ny dag är ett steg bakåt. Jag känner mig fullkomligt hjälplös, även om jag kanske inte är det.

Och vill ni inte höra mer klagomål nu, så vänd tillbaka här, för här kommer hela mitt liv att krascha ner.

Jag klarar inte av det här. Och säg inte emot mig, för det här är bara alldeles för jävla mycket. När jag gick i 7an trodde jag att jag mådde dåligt. Visserligen gjorde jag det med, men till en jävligt mild grad, fast jag trodde jag var självmordsbenägen. Vad fan visste jag då?

Sommarlovet mellan 7an och 8an. Det var mitt helvete, trodde jag också. 

Tiden då lärare, vänner, föräldrar fick veta att jag skar mig, var deprimerad och hade självmordstankar - då trodde jag att jag fått nog. Första terminen i 8an.

När jag fick hemundervisning och låg i min säng hela dagarna, aldrig kom ur pyjamasen - jag tänkte hur lång tid som hade gått, hur länge jag mått som jag gjorde - och hur fan jag kunde trott att jag mådde dåligt i 7an.

Sommarlovet mellan 8an och 9an - jag trodde seriöst att det skulle bli den sista tiden i mitt liv, för hur skulle jag klara skolan igen? Hur mycket mer kunde rasa? Jag drömde alltid om tiden då jag var 10 till 12 år, hur jag låg vaken hela nätterna och alltid var rädd. Hur jag trodde jag skulle bli psykiskt sjuk. Rädd var jag, ända tills mobbingen började, då rasade allt annat men rädd vad jag knappt nånsin längre.

Första skoldagen i 9an - går dit, "jag kan klara det här", kommer hem, sover i ett dygn och ligger sedan kvar i sängen i en vecka. Hur lyckas jag? Vad gör jag fel? 

En vecka senare får jag börja på hantverks. Saker lyfts upp och sätts tillbaka på sin plats. Jag går till skolan med glädje medans jag försöker bli av med rädslan för sociala situationer mobbingen gav mig - saker och ting ser ljusa ut och alla misstolkar det som att jag helt plötsligt klarar av att göra saker som vilken normal ungdom som helst - men jag är ingen sån. Hur fånigt det än låter med folk som säger "jag är inte som alla andra" så är det så. Jag irriterar mig också på den kommentaren.

Första dagen på vårterminen i 9an - information om gymnasieval - pang, krasch, bom, så ligger allt utspillt på backen igen. När jag är upptagen med att oroa mig för hur jag ska klara gymnasiet låter jag allt annat slippa ur mina händer - mina vänner, mina betyg, kontakten med familjen - när jag för ett tillfälle vaknar ur min oro ser jag hur långt bort allting plötsligt är - och panikångestattacker som jag aldrig haft förut börjar komma. Jag är ganska säker på att jag kan sjunka mycket lägre än jag nu med, men nu vet jag iallafall säkert att jag mår dåligt, riktigt jävla dåligt - att det inte är någon repris av 7e klass. 

Det är det som irriterar mig, jag lyckades faktiskt ta mig upp om än bara för en månad, men snart måste jag börja om med allting.

Jag fattar inte det här. Jag vill inte en gång till... Visst tror jag på mirakel men två i rad? Nej.

Ber om ursäkt till alla som orkade läsa såhär långt, men jag är så jävla less just nu...