Jag stänger ute ett tomt hus och tystnad genom att dra den rödrutiga filten över huvudet där mina tårar rinner tungt och långsamt och gör allt så mycket svårare. Men det är bara så jävla skönt att låta känslorna rinna ur en, och när jag väl kan så tvekar jag inte.

Men jag har skrattat så mycket idag att det känns som jag skrattat ut allt som finns inombords, så tårarna som rinner är meningslösa och utan känsla. Fast tomhet är ju också en känsla... Allt jag skrattat om idag har nu ingen betydelse och är ingen tröst, det är nu i det förflutna och det är bara ett minne. Jag vill ligga för alltid under den här filten, glömma bort världen och låta mörkret sippra in, jag vill aldrig nånsin behöva känna besvikelse mer. Jag vill aldrig nånsin mer behöva känna dödslängtan eller någon form av saknad - aldrig nånsin mer. 

Jag brukade tro att drömmar var det enda som aldrig någonsin kunde gå sönder, men nu står jag här i mitten av vägen med inget annat än väntan.

Fan, nu är jag här igen, fast jag har lovat mig själv att aldrig nånsin försätta mig i den här situationen igen. Nu har jag lovat mig samma sak igen för 711e gången, men jag kommer säkerligen inte kunna hålla det nu heller. "My favourite misstake..."

Jag önskar du bara kunde berätta för mig vad du vill. Vad du tänker... och vad du egentligen känner för mig. För tro mig, jag är ingen tankeläsare, du måste hjälpa mig - för jag märker inget alls! Allt jag vet är att jag tycker så jävla mycket om dig... och jag vet att många andra gör det med.

Och mot en annan person... Det finns så jävla mycket jag skulle vilja veta om dig. Hur många personer du höll på med när du sa att du tyckte om mig, varför du inte berättade det för mig. Var det för att du trodde att det skulle såra mig eller för att du inte brydde dig alls? Men det spelar egentligen ingen roll vilken av dem det är, för om det beror på något av dem så har du ändå missförstått mig, och sårat mig. Trodde du inte jag skulle få reda på det i slutändan?

Nej, jag vet, vi var aldrig tillsammans - men du sa saker... ja. Ingen har sagt sånt till mig förut, vad förväntade du dig?

Och att ni båda....nu... ja, jag undrar om någon av er ens tänker på att jag existerar när ni gör som ni gör - självklart ser jag igenom den lögnaktiga, oskyldiga ytan?

Jag vill att ni minns mig - men kanske ska jag bara inte lägga mig i. Jag förmodar att jag inte ska det, för jag har ju ingenting att göra med vad som händer mellan er... Hur fan lyckas jag bara bli lurad, gång på gång?

Har bara ett ord för hur allt är just nu: Usch. Jag vill bara radera kärlek helt och hållet, radera all stress och panikångest och det faktum att jag måste gå vidare och växa upp, jag vill bara inte det här. Det går inte, det är omöjligt.

Mamma började prata om att sälja Zappen förut, och om det inte gick, avliva honom. ...

Enda sen vi var på bup i Måndags och jag kämpade för att inte gråta, så har jag haft en klump i halsen som inte försvinner, och jag kan inte gråta, jag önskar bara att jag visste vad jag skulle göra..

Men vad FAN!

Satt och smsade med min lärare förut, och frågade om vi skulle in till hudik med klassen imorrn. Ja sa hon, men jag skulle väl till bup först?

Frågade mamma om jag skulle det, hon sa ja! Tack för att ni berättar allt för mig!! ÅH, så på en gång fick jag såklart ångest - jag har inte vart där på flera månader, och gud... det går ju fan alltid illa.

Den här dagen har BARA gått skit - ALLTING har gått åt helvete. PRECIS ALLT! Har bara blivit så jävla less, jag är desperat nu. Har velat gråta hela dagen men inte ens det kan jag..

Ja, ja.. Min dator har börjat störa sig igen så den hänger sig ungefär var 20e minut o_o Isis får lite små anfall lite här och där. Det går inte att lyssna på musik, för då hänger den si! Lycka! ...

Fan, åt helvete vad jag jävla meningslös jag känner mig, allt jag gör är att sitta här och klaga och jag ger intrycket av att inte bry mig om någon annan än mig själv. Det är inte sant, men jag förstår att alla tror det...

Fan, åt helvete med allt, vad FAN ska jag göra?! Medicinen hjälper ju inte ett piss längre... Ju mer jag tänker på allt som kommer desto sämre mår jag, men jag kan ju såklart inte låta bli att tänka på det för jag kommer närmare och närmare det varje dag. Nu är det Februari... Det är fortfarande lång tid kvar... Men på sommaren så måste vi flytta, och om jag fortfarande går hos bup då så kommer jag ju måsta byta till sundsvall, förmodligen? 

Jag klarar bara inte av det här... jag gör bara inte det.. att komma bort från mamma, zappen, erik, kristin, petra, ninni, johanna och resten av kompisarna kommer ju inte direkt göra det lättare - men att dessutom byta ut det mot det okända, mot allt jag är rädd för... När jag mår som jag gör nu... jag får sån jävla panik av att tänka på det... även fast det är så jävla lång tid kvar. hjälp mig, hjälp mig, säg vad jag ska göra! Jag kan bara inte acceptera att det är så och att det inte finns något sätt att komma runt det - det är bara för jävla jobbigt... jag behöver hjälp... 

Hjälp mig, hjälp mig nu - jag klarar inte det här nu, det är alldeles för mycket - Varför kommer allting så satans, jävla olägligt?!

*kan inte sluta svära*

Jag kan inte ens beskriva, vilken jävla ångest jag har nu. Helt jävla...panik. Jag bryr mig inte om om det här är bra att läsa, om det är någorlunda skrivet, fan, jag orkar inte bry mig. Det finns ingen på msn jag kan prata med så jag bara kluddrar ner nånting här för jag har panik. Jag klarar bara inte det här - jag vet inte vad jag ska göra!

Nu kan jag inte sova heller, igen, som jag inte kunde förut när mobbingen pågick. Fattar inte, det har förstört mitt liv... men anyway, jag kan inte sova för jag är så jävla stressad hela tiden - och det resulterar i att jag inte orkar upp till skolan, inte har orkat till träningar osv - vilket i sin tur resulterar i att folk gnäller på mig, inte förstår, kräver mer av mig - vilket gör mig mer stressad än jag redan är och kan sova ännu mindre - och allting blir VÄRRE OCH VÄRRE OCH VÄRRE.

När jag pratade med mamma om nationella proven, att jag var orolig inför dem så sa hon "men du gjorde ju engelskan förra året, det gick ju hur bra som helst?"

Jag: "Ja, men det var engelskan, det är inte samma sak."
Hon: "Ja, men hur bra mådde du då på en skala då?" 

 ...

Ja! Bättre än jag gör nu! Nu är det seriöst, kris - och på tal om det vet jag inte vart bup tagit vägen, de är helt borta. Jag har inte varit där sen... Ja fan, jag vet inte, 2 månader kanske... Kanske 3. Ingen aning faktiskt... Och jag vet inte varför. Och jag vet inte ifall jag över huvud taget vill dit mer.

Ja, ja. Skulle ha haft spelning imorrn, men den gick ju tydigen åt helvete. för jag duger ju inte. *tjatar*

Så Mille, när du läser det här, sorry men när bandet gick åt helvete så mådde jag piss igen - så jag orkar inget även om jag inte är upptagen. Förlåt.

Ellen, tack för att du finns. Underbara varelse, tack för att du tänder några ljus när mörkret faller - du betyder så jävla mycket. Jag hoppas du vet hur mycket jag tycker om dig.

Så, allt från en sliten, uttröttad och panikslagen Shawnee. 

MEN

åt helvete med allt, precis allt gick åt helvete idag!! GAAAAH >.<

Ursäkta mig medan jag får ett urbrott och skriker och slår på saker och ting.

 ...

Nej, jag gör aldrig så. Jag är en snäll och glad flicka som inte vill någon något ont. :)

Maha, gud, jag är så inåt helvetes f*cking less idag...  Verkar som bandet gått åt helvete - jag duger ju inte. Jag säger ju det - JAG DUGER INTE.

Jag fattar inte - vad fan är det jag gör fel? VARFÖR klarar jag aldrig av ett endaste JÄVLA litet piss?!

Jag är bara...arg-depp idag. Fy fan, är så otroligt-jävla-less-och-förbannad så jag vet fan inte vad jag ska göra - allt jag kan göra är att trycka ner mina känslor i bloggen och hoppas att nån förstår - FAN VAD JAG HATAR DET HÄR!!!

Jag ser en vägg - gymnasiet - den väggen kommer att göra ont att springa in i - SATANS-JÄVLA-HELVETES-PISS 

Långsamt, långsamt snurrade de över det mörkgröna gräset. Med hennes händer i sina kändes allt som hemma - med hennes leende strålade mot henne från en meters avstånd. Hennes skratt överväldigade henne och ryckte med henne, att se henne glad fick henne att vilja gråta, det var alldeles underbart. Hon slet blicken från hennes bedårande ögon och såg upp mot den mörka, molnfria himlen de dansade under - just nu fanns ingen skillnad mellan himlen och jorden, vinden eller gräset. De var alla ett och samma underbart ting.
Hon drog ner henne på gräsmattan och de båda flickorna låg på rygg, några decimeter ifrån varandra. De låg stilla och småskrattade för sig själva en stund, men efter några sekunder tystnade de och lyssnade på vinden som ven i löven på träden en bit ifrån.
Amanda kände hennes hjärta slå långsammare och långsammare. För en gångs skulle kände hon en paus i sitt huvud - tankarna som vanligtvis rusade runt hade stannat och hela henne andades. Det var med Lovisa hon hörde hemma, aldrig hade det känts såhär bra. Gräset var lätt fuktigt men myggor syndes inte till. Hon rullade över på sidan och såg på henne genom mörkret. Hon låg och stirrade upp mot stjärnhimlen.
Ska jag ta hennes hand?
Du vet att hon känner något för dig.
Ska jag ta hennes hand? Minsta lilla felsteg kan förstöra det, och din högsta önskan är att hon en dag älskar dig, eller hur?
Fan, hur blir ett så simpelt val som "ska jag ta hennes hand eller inte" så svårt?
Amanda sträckte ut handen och strök Lovisa över armen. Genom mörkret syndes en antydan till ett leende och sedan tog hon Amandas hand och de låg i flera minuter och bara smekte varandras händer.
Amanda fäste ögonen på en stjärna, hon var så otroligt lycklig. Den här natten skulle aldrig ta slut, nånsin. Jag ska hålla hennes hand förevigt - undrar om hon känner samma för mig som jag för henne?
Efter ett par minuter av oro fick hon fram några ord.
"Vad tänker du på?"

Lovisas ögon öppnades lite mer och hon lutade sitt huvud lite åt höger - Amandas håll. Hon öppnade munnen och drog efter andan, men stängde sedan munnen igen.
"Du behöver inte berätta om du inte vill" lade Amanda till. Det skapade ett leende på Lovisas läppar och Amanda drog ett djupt andetag. Lovisa tog ett fastare grepp om hennes hand.
"Jag tänker på att jag vill att det alltid ska vara såhär. Att jag alltid vill ha din hand i min - att jag alltid vill kunna dra mina fingrar genom ditt hår eller över dina läppar. Att jag alltid vill kunna se dig och alltid kunna få prata med dig. Att jag alltid får ha dig hos mig."
Lovisa vände sitt ansikte mot henne. "Du är det bästa som har hänt mig."
Amanada såg en aning storögd på Lovisa och Lovisa skrattade till. Hon drog sig sedan intill och pussade henne på pannan. "Hoppas jag inte skrämmer bort dig - men det var ett svar på din fråga."
"Du anar inte. Du är allt jag någonsin har önskat mig."
En kyss som varade en hel natt, som ekade deras liv ut fick stå som ett tack. Vare sig de skulle sluta tillsammans eller inte.

Now you give me some comments, yargh! Det spelar ingen roll om du känner mig eller inte. Kommenterar du inte så hugger jag dig med en plastgaffel!

Vilken jävla underbar dag. Helt jävla fantastiskt!

Jag som älskar bråk så jävla mycket. ÅH, PRECIS vad jag behövde! Hatar det här!

Imorrn är det 3 timmar nationella prov i svenska, uppsatsskrivning, men i helvete heller att jag åker dit.. Allt som hände idag kom ju så jävla lägligt - och hur fan lyckas jag? Är jag paranoid och kräsen eller vad fan är det?

Jag tyckte att ingen såg mig idag från lunchrasten och framåt - men när jag frågade en av mina bästa vänner om det när jag kom hem så vart hon jättearg och svinförbannad och sur på mig. Jag förstår det inte riktigt, men hädan efter har jag lärt mig att hålla käften när jag mår dåligt. Det här har hänt en gång förut med en väldigt nära vän och nu kommer jag ha lite svårare att lita på folk..  

Ja... det kom iallafall precis när jag behövde det... .__. Nu börjar jag få massor med huvudvärk och halsbränna och magont pga stressen, hatar det här så extremt jävla mycket... >.< Men ska inte skriva ett till extremlångt inlägg som ingen orkar läsa 8D