Långsamt, långsamt snurrade de över det mörkgröna gräset. Med hennes händer i sina kändes allt som hemma - med hennes leende strålade mot henne från en meters avstånd. Hennes skratt överväldigade henne och ryckte med henne, att se henne glad fick henne att vilja gråta, det var alldeles underbart. Hon slet blicken från hennes bedårande ögon och såg upp mot den mörka, molnfria himlen de dansade under - just nu fanns ingen skillnad mellan himlen och jorden, vinden eller gräset. De var alla ett och samma underbart ting.
Hon drog ner henne på gräsmattan och de båda flickorna låg på rygg, några decimeter ifrån varandra. De låg stilla och småskrattade för sig själva en stund, men efter några sekunder tystnade de och lyssnade på vinden som ven i löven på träden en bit ifrån.
Amanda kände hennes hjärta slå långsammare och långsammare. För en gångs skulle kände hon en paus i sitt huvud - tankarna som vanligtvis rusade runt hade stannat och hela henne andades. Det var med Lovisa hon hörde hemma, aldrig hade det känts såhär bra. Gräset var lätt fuktigt men myggor syndes inte till. Hon rullade över på sidan och såg på henne genom mörkret. Hon låg och stirrade upp mot stjärnhimlen.
Ska jag ta hennes hand?
Du vet att hon känner något för dig.
Ska jag ta hennes hand? Minsta lilla felsteg kan förstöra det, och din högsta önskan är att hon en dag älskar dig, eller hur?
Fan, hur blir ett så simpelt val som "ska jag ta hennes hand eller inte" så svårt?
Amanda sträckte ut handen och strök Lovisa över armen. Genom mörkret syndes en antydan till ett leende och sedan tog hon Amandas hand och de låg i flera minuter och bara smekte varandras händer.
Amanda fäste ögonen på en stjärna, hon var så otroligt lycklig. Den här natten skulle aldrig ta slut, nånsin. Jag ska hålla hennes hand förevigt - undrar om hon känner samma för mig som jag för henne?
Efter ett par minuter av oro fick hon fram några ord.
"Vad tänker du på?"

Lovisas ögon öppnades lite mer och hon lutade sitt huvud lite åt höger - Amandas håll. Hon öppnade munnen och drog efter andan, men stängde sedan munnen igen.
"Du behöver inte berätta om du inte vill" lade Amanda till. Det skapade ett leende på Lovisas läppar och Amanda drog ett djupt andetag. Lovisa tog ett fastare grepp om hennes hand.
"Jag tänker på att jag vill att det alltid ska vara såhär. Att jag alltid vill ha din hand i min - att jag alltid vill kunna dra mina fingrar genom ditt hår eller över dina läppar. Att jag alltid vill kunna se dig och alltid kunna få prata med dig. Att jag alltid får ha dig hos mig."
Lovisa vände sitt ansikte mot henne. "Du är det bästa som har hänt mig."
Amanada såg en aning storögd på Lovisa och Lovisa skrattade till. Hon drog sig sedan intill och pussade henne på pannan. "Hoppas jag inte skrämmer bort dig - men det var ett svar på din fråga."
"Du anar inte. Du är allt jag någonsin har önskat mig."
En kyss som varade en hel natt, som ekade deras liv ut fick stå som ett tack. Vare sig de skulle sluta tillsammans eller inte.

Now you give me some comments, yargh! Det spelar ingen roll om du känner mig eller inte. Kommenterar du inte så hugger jag dig med en plastgaffel!