Jag stänger ute ett tomt hus och tystnad genom att dra den rödrutiga filten över huvudet där mina tårar rinner tungt och långsamt och gör allt så mycket svårare. Men det är bara så jävla skönt att låta känslorna rinna ur en, och när jag väl kan så tvekar jag inte.

Men jag har skrattat så mycket idag att det känns som jag skrattat ut allt som finns inombords, så tårarna som rinner är meningslösa och utan känsla. Fast tomhet är ju också en känsla... Allt jag skrattat om idag har nu ingen betydelse och är ingen tröst, det är nu i det förflutna och det är bara ett minne. Jag vill ligga för alltid under den här filten, glömma bort världen och låta mörkret sippra in, jag vill aldrig nånsin behöva känna besvikelse mer. Jag vill aldrig nånsin mer behöva känna dödslängtan eller någon form av saknad - aldrig nånsin mer. 

Jag brukade tro att drömmar var det enda som aldrig någonsin kunde gå sönder, men nu står jag här i mitten av vägen med inget annat än väntan.