Så jävla trött på att drömma - och vad jag drömmer om kommer ni aldrig få veta.

Fan vad trött jag är på det här! Mamma psykade ut totalt i Fredags också. Jag gick inte på skolan, alla 5-6or från Jättendal, Harmånger, Gnarp, Strömsbruk och Stocka var på skolan då, och jag var bara så jävla trött och kände att jag inte orkade med folk alls. Så när jag åkte hem till mamma på förmiddagen så var hon sjuk, och så jävla sur på allt som rörde sig. Pappa sa att han skulle åka nånstans, södertälje eller vad det var, över hela nästa vecka. Mamma sa "vad bra." och sen sa hon inget mer till honom förrän han åkte, "hejdå". Ugh, måste de nu nödvändigtvis bråka även fast de skiljt sig så får de fan göra det när jag inte är i närheten, jag mår skit av att höra folk bråka! Och det vet de.

Anyways, när pappa hade åkt frågade mamma mig varför jag inte varit i skolan. Jag sa som det var och hon vart såklart sur. Sedan gick hon in i köket och satte sig vid bordet. Jag stod kvar i hallen ett tag för att jag inte ville vara runt henne när hon var på så dåligt humör, men gick sedan in till henne. Hon ville ha en kram, höll ut armarna och sa "jag vet inte om jag vågar krama dig, men.." (pga att hon var sjuk). Jag svarade "äh, jag har känt mig lite krasslig själv så..." och kramade henne. Då bara släppte hon taget om mig och skrek att jag inte mådde lika dåligt som henne iallafall, att hon alltid måstade ta ut Zappen och att jag inte skulle komma undan att gå ut med honom genom att säga så.

Jag vart också så jävla arg, jag har mått så jävla dåligt på senaste tiden och nu rann allt bara över - det första som händer när man kommer hem till mamma! Jag vart jävligt ledsen över att hon sa så så jag sa bara att det var inte så jag menade och gick in i vardagsrummet och satte mig och kunde inte riktigt hålla tårarna tillbaka. Efter ett tag kom hon in och satte sig i den andra soffan, ignorerade mina tårar och sa bara "När kommer Erik hem då?" ...

Det sved. "Jag vet inte" svarade jag bara.

Sedan började hon prata om att jag inte brydde mig om skolan, att jag var borta SÅ MYCKET, att jag varit borta 4 dagar de senaste tre veckorna... Att hon var arg på pappa för att han inte berättat att han skulle åka och prata om mina betyg med Kristin. Hon frågade varför jag grät, varför jag var ledsen - och sedan började hon gråta och sa att ingen nånsin brydde sig om hur hon mådde, och att hon hade varit sjuk sedan i tisdags och inte klivit upp ur sängen eller ätit sedan dess, men att nu måstade hon kliva upp och betala räkningarna och åka och handla, eftersom ingen kunde avlasta henne och göra det åt henne.... Det sved också, eftersom jag inte klarar av att göra sådant.

Det var absolut det sista jag behövde, allt rann över - det var fan droppen. Snart vänder jag mig till rakbladen igen för nu är allt verkligen värre än någonsin!

Ursäkta att jag skrev så mycket och ointressant men hittills har jag bara haft en människa att prata om det här med... vill bara sluta existera nu...