Jag är helt handikappad i sociala situationer. Helt jävla handikappad - här är jag nere i Karlskoga, en 5 timmars f*cking bilresa hit ner - och jag måste gå iväg hela tiden och stänga in i mig i mörkret i rummet vi sover i. Rummet har ingen dörr... ibland tror jag seriöst att jag kommer bli tokig. Jag vill gråta, jag har en klump i halsen hela tiden, men när jag går iväg just för att gråta så kan jag inte. Men hela tiden när jag sitter med folket så är jag på gränsen att börja gråta - jag vill inte...

Kom att tänka på något som pappa sagt för någon vecka sen, det var det som fick mig deppad från början imorse. Han sa att han ville sälja en bit av tomten (!) för att få råd med att göra om huset (!!!)

Visst,  det kanske går bra i hans värld, men ska det inte räknas att jag kommer bo där också? Pappa och Tina tycker att huset inte är bra som det är nu :s, det är väl som det alltid har varit? Tänker han inte alls på hur jag reagerar, när han vet hur jävla mycket som förändras för mig nu och hur jävla dåligt jag mår över det? Jag vet hur det här låter, det låter som en liten fjortis som tror att hon mår dåligt, men... Förstår ni inte så tyder det bara på att ni aldrig varit i den här situationen själva.

Hur kan han tro att jag ska vara okej med det? Det huset är min jävla fristad! Ett hus mitmellan ett berg och en sjö, där man inte ens ser till sina närmsta grannar. Jag vill inte att någonting med huset ska förändras, ingenting! Jag vill inte ha en jävla människa som ska flytta in på våran tomt? Hur fan.... gah..

Jagvet att det här låter jävligt meningslöst i säkert de flesta av eras öron men om ni läser de gamla inläggen så förstår ni... kanske... det här är en mardröm.. ursäkta att jag skriver en mil om det här också men jag har absolut ingen att prata med.. och det brukar jag normalt sett ha...

jaja..