Japp, nu har jag skrivit det sista kapitlet om Amanda & Lovisa. Tell me what you think!

Och kom gärna med förslag om lämplig titel med. XD

När den tredje timmen av gråt och skrik började närma sig kände hon en våg av raseri byta av den omänskliga sorgen hon kände. Hon reste sig upp än en gång, såg sig om i det svagt upplysta rummet, greppade sin mors hjärtformade ljusstake och kastade den så hårt hon kunde in i väggen. Den föll ner på golvet i två bitar och Amanda kunde inte låta bli att börja gråta igen.
Hennes mamma lyfte sitt ansikte från sina händer för första gången på 10 minuter och såg sorgset på henne.
"Jag kan fortfarande inte tro att du inte berättade det för mig!" skrek Amanda plötsligt. Efter tre timmar saknade hon fortfarande ord. "Hur länge hade du tänkt dölja för mig att hon är död?!"
Tårar rann hejdlöst ner för Amandas kinder och hennes mammas ögon såg ut att snart översvämmas.
"Jag visste bara inte hur jag skulle berätta det för dig..." började hon, men Amanda avbröt henne.
"Så istället tänkte du inte berätta det alls?!"
Eva försjönk i tystnad igen. Amanda skrek.
Ute började det sakta bli morgon - då och då hördes vårfåglarnas kvitter och ett svagt ljus tog sig in mellan gardinerna. Eva satt i skinnsoffan i familjen Ljungbergs vardagsrum med armbågarna på bordet och ansiktet i händerna igen. Amanda stirrade hatfullt på henne från andra sidan soffbordet.
Nu slog det henne. Hon skulle aldrig mer få träffa Lovisa. Hon skulle aldrig mer få ta hennes hand, aldrig mer smeka hennes hår och hon skulle aldrig mer få se leendet på hennes läppar när hon sa att hon älskade henne. Hon skulle aldrig mer få ha henne i sina armar, aldrig mer få känna hennes läppar mot sina. Just i detta nu låg Lovisa någonstans, kall, blek, död. Plötsligt var Amandas kärlek inte besvarad längre - plötsligt var den enda hon någonsin litat på borta. Den enda hon någonsin älskat, den enda hon någonsin känt sig trygg med, var borta. Det enda som gett henne hopp.
Amanda föll ner på knä och lade sig sedan på golvet. Hon var så trött, hennes huvud värkte efter att ha gått igenom tusentals tankar, gråtit hundratals tårar och försökt så mycket att komma på vad hon skulle göra härnäst. Vart hon skulle ta vägen, vem som nu skulle vagga henne i sin famn och hur hon skulle ta sig vidare.
Hon grät i tystnad och kände hennes hals värka efter att ha skrikit i timmar. Hon låg stilla, tyst och tom med tårar rinnande ner i hennes hår medan hon svagt hörde fågelkvittret från våren.
Solen började gå upp och kastade ett svagt ljus på hennes ansikte, men det gav inte Amanda någon värme, allting var så kallt. Hon stirrade upp i taket, hur länge visste hon inte. Allt hon visste var att den här dagen, 13:e april 2007, var den dagen då hennes liv tog slut.
"Jag vet inte om det är till någon tröst men de fick i alla fall tag i gärningsmannen" sa hennes mamma utan att lyfta på huvudet. Amanda skrattade ett glädjelöst skratt och fler tårar skakade ner i hennes hår.
"Du menar våldtäktsmördaren? Han som tog mer än ett liv inatt?"
"Säg inte så." Eva lade sig mödosamt ner i soffan, som knarrade av minsta rörelse.
"Det är sant."
"Nej, du kan leva utan henne." Amanda satte sig snabbt upp och stirrade på sin mor.
"Vi sa så många gånger till varandra att om den andra försvann så skulle allting falla samman. Även fast våra liv såg ut som de gjorde så hade vi i alla fall varandra - och det var allt som egentligen spelade roll." Eva vände huvudet mot henne. "Vet du hur mycket jag egentligen älskade henne? Förlåt, älskar henne. Det kommer jag alltid att göra."
"Det kan du inte veta, snälla Amanda, du är bara 17 år-"
"Men lika kapabel till att älska någon som du är!" avslutade Amanda argt meningen åt henne. "Våga aldrig tvivla på min kärlek till henne!"
Hysteriska tårar strömmade när hon kände ännu en våg av panikångest gripa tag i henne. Hon satte händerna i pannan, blundade och skrek rakt ut.
"Men nu fick du väl precis som du ville, inte sant?!"
"Var inte dum!" svarade Eva förolämpat.
"Du vet att det är sant, du har aldrig gillat att vi varit tillsammans! Nu har du ju i alla fall fått som du ville!"
"Tror du verkligen att det här är vad jag ville? Allt jag ville var att du skulle hitta lyckan, och nej, jag kanske inte alltid har varit stöttande men tror du på allvar att jag önskade livet ur henne?"
De tystnade igen.
"Hon var mitt liv, hon var hela jag" sa Amanda till slut. "Jag kommer aldrig klara det här."
Fåglarna kvittrade vidare. Solen reste sig högre på himlen och när Amanda slutade tänka på deras sista möte hade klockan börjat närma sig 7 på morgonen.
Sist de hade träffats hade Amanda gråtit och skakat i panikångest, medan Lovisa tröstande smekte hennes hår och kramade om henne. Nu kändes det som om det borde varit tvärtom...
Hon satte sig smärtsamt upp på golvet och det smärtade till i ryggen. Hon reste sig sakta och ansträngde sig för att inte ramla omkull, och gick med snabba steg bort mot soffan där Eva låg.
Hon hade somnat. Amanda kröp försiktigt upp i hennes famn och Eva vaknade och lade sina armar runt henne.
"Jag älskar dig, mamma" sa Amanda och lät sina tårar rinna vidare.
"Jag älskar dig också, det vet du" svarade Eva och efter bara några minuter hade de båda gråtit sig till sömns igen.




När Lovisas kista sänktes ner i jorden regnade det. Molnen fick Amanda att tänka på dagen de förlovade sig under den regniga himlen.
13 personer stod runt hennes grav, alla med foton och blommor i sina händer. Amanda stod där, längst framme vid graven iklädd en kolsvart klänning, kängorna Lovisa alltid velat ha och slöjan Amanda fått av Lovisa. Om hon bara hade vetat att hon skulle använda den vid det här tillfället...
Sebastian var där, hans tårar droppade ner på gruset, men de var otydliga då de blandades med regnet. Amanda gick fram till honom och kramade honom men han släppte snabbt taget och gick fram till graven.
"Lovisa..." började han, men hans röst stakade sig. Han drog ett djupt andetag och började om.
"Lovisa, jag vet att jag inte alltid stöttade dig och att jag inte alltid var den perfekta brodern, så som du förtjänade." Vinden grep tag i församlingens hår och kläder och en rysning gick nerför Amandas ryggrad.
"Men om jag hade vetat att det skulle sluta såhär hade jag funnits där för dig varje dag. Jag älskar dig, Lovisa, och du finns för alltid i mitt hjärta." Hans röst svämmades över av tårar och han lade ner sin bukett i hennes grav. Sedan backade han tillbaka och Yvette lade armen runt honom. Hon tryckte honom intill sig och en droppe rann från hennes öga och ner på hennes svarta rock. Hon släppte taget om honom och gick fram till graven, satte sig ner på knä på gruset och letade efter ord. Hon bad en tyst bön i sitt huvud, bara satt där i några minuter och sedan reste hon sig och sa "jag älskar dig, Lovisa." Hon lade ner fotot på henne själv och Lovisa från Halloweenfesten ihopbundet med en vacker bukett.
Amanda kunde se Lovisas mostrar med sorgsna miner gå fram och släppa ner blommor och fotografier i graven, samt några av hennes kusiner. Om två veckor var det ett år sedan hon var med på Lovisas släktträff och träffade alla de här människorna senast. Ett smärtsamt hugg i Amandas hjärta och hon stod bara och mindes i några sekunder, ochsnart hade alla släppt ner sina blommor i graven utom hon. Hon andades djupt och tog fyra långsamma, tunga steg fram till graven och satte sig på knä på gruset.
"Lovisa... Jag vet inte var jag ska börja. Vi två... Jag trodde verkligen på oss. Och visserligen talade ju vi sanning när vi sa 'tills döden skiljer oss åt' men du lovade också förevigt."
Inte förrän nu lät Amanda tårarna rinna och hon lutade sig en bit längre ut över graven och såg ner på blommorna ovanpå hennes kista.
"Om jag bara hade vetat vad som skulle hända den där dagen hade jag struntat i träningen och sett till att du varit säker. Jag vet att det inte är mitt fel men vad folk än säger kommer jag alltid anklaga mig själv för att jag lät dig slippa ur mina händer. Jag älskar dig, Lovisa, och jag lovar att aldrig någonsin glömma eller komma över dig. Jag älskar dig."
Amanda reste sig igen och släppte ner tre mörkröda rosor - tre blommor ställde frågan "när får jag träffa dig igen?" och färgen sa "jag saknar dig så och räknar dagarna tills vi möts igen". Sedan plockade hon upp den lilla, grå, slitna nallen hon fått av Lovisa på sin födelsedag - den som givit henne trygghet de nätter hon tvingats sova utan Lovisa själv - och släppte försiktigt ner den ovanpå rosorna.
"Tills vi möts igen... Lova att jag får igen den då" viskade hon och lät fler tysta tårar regna ner på gruset. Hon backade tillbaka till resten av församlingen och följde med dem i regnet, tillbaka mot parkeringen för att åka hem. Eva var också där och hon tog Amanda i sina armar så fort hon klivit bort från graven.

De gick långsamt tillsammans med människor de inte kände, människor de inte ens visste vilka de var, men alla visste att de hade någonting gemensamt - saknaden och tomheten efter Lovisa.
När de kom till kyrkogårdsgrinden stannade Amanda.
"Jag vill stanna här ett tag" sa hon till Eva.
Eva såg tveksamt på henne.
"Är du säker?" frågade hon.
"Ja" sa Amanda uttryckslöst. "Jag kan ringa dig när jag vill komma hem. Jag måste få lite mer tid att säga hejdå till henne."
Eva kramade Amanda hårt igen och nickade tyst.
Hon gick till bilen, hoppade in, stängde tungt bildörren och körde sedan iväg.
Amanda stod kvar vid grinden tills alla andra såkt iväg, men sedan gick hon iväg till kyrkans lilla minneslund och satte sig på bänken. En liten damm porlade framför hennes fötter och på andra sidan om den stod en stor ek. Hon kunde se en man täcka över Lovisas kista med jord från där hon satt. Vinden lekte med hennes hår och prasslade i träden, precis som i sommarnatten då de kysste varandra första gången.
"Hur ska jag nånsin kunna glömma?" viskade hon tomt ut i den grå, regniga luften. "Jag älskar dig så otroligt mycket... och jag ska försöka göra det jag tror du hade velat. Jag ska försöka leva utan dig, även fast det inte finns någonannan jag kan tänka mig att tillbringa mitt liv med."
Hon begravde ansiktet i sina händer och grät igen.

Efter en timme reste hon sig upp. Mannen var klar sedan länge med att täcka över hennes grav, så Amanda gick dit och satte sig på huk på hennes grav. Hon strök långsamt jorden på graven med fingrarna och stirrade stumt på gravstenen. Med slutna ögon mumlade hon till slut:
"Jag vet att du är här." Hon såg sig om. "För sista gången, jag älskar dig, och jag hoppas att du kan tro mig nu."
Hon reste sig upp, kastade en sista blick bakom sig, och började sakta gå vidare.

Saknar dig pappa... <3

Har varit en jävligt ansträngande vecka, har växlat mellan att ta ut Zappen och att bråka om allt och alla. Har knappt haft någon kontakt med någon alls utanför hemmet... Vill så jävla gärna hem till pappa och Tina och slappna av nu, som tur är får jag det i övermorrn iaf...

Är så jävla trött, ser inte fram emot just någonting just nu. Jag vet inte hur jag ska kunna komma upp på morgonen utan en endaste liten sak att se fram emot - visserligen vill jag tillbaka till skolan där jag kan sitta med Petra, Ninni, Johanna, Kristin, Eva & Camilla och prata hela dagarna - där jag kan lyssna på musik och sjunga med Petra - men... jag behöver något mer än det. Något som jag kan tänka på när jag vaknar på morgonen och bara vill somna om - något som kan dra mig upp på fötter och få mig att vilja gå vidare, vilja leva... Jag har letat så länge...