Jag tror jag har gjort ett misstag.

Jag vet inte varför det hände, varför jag bestämde att det var en bra sak att göra. Det handlade inte om spänningen, rädslan att bli upptäckt - varken till det positiva eller negativa. När jag rotade igenom badrumsskåpet var det enda jag tänkte på, dock, "idiot! Mamma kommer höra dig, hon kommer förstå vad du håller på med!"

"Idiot, hon kommer aldrig höra dig, hon tittar på TV, hon tänker inte på vad du håller på med"

Och lättnaden när jag hittade det jag letade, gömde det i luvan på tröjan och gick in på mitt rum, var obeskrivlig. Men jag hade fortfarande ingen aning om var den här impulsen kom från, varför det här misstaget kändes bättre än alla andra.

Men det botade irritationen jag alltid känner på söndagarna innan jag åker hem.

En bussresa bort, 1 ½ timme bort, och jag förstår fortfarande inte. Väl hemma i lägenheten finns det bara en sak i tankarna... 

Jag ljuger. Jag vet precis varför det hände.

Känslan...

Med det i min hand kommer minnena rusande tillbaka. Mina händer skakar och koncentrationsförmågan flyter bort som en iskub i solen. 

Känslan...känslan...

Känslan.

Men jag tänker inte stressa fram det jag vill ha. Jag tänker ta min tid för att få ut det, för makabert eller inte så vill jag njuta den här gången. Även om hela mitt inre skriker "svek!", så bryr jag mig inte. Jag bryr mig inte, och det är det enda som gör mig helt fri.

Jag skrattar åt min egen patetiska existens, jag är en drama queen vid den här tiden på natten. Kanske alltid. Jag vet inte. Allt jag vet är att jag känner mig själv sämre när jag är ensam än bland folk. 

But I won't slip. Not like last time. I'll have it under control, and keep it there.

-ett minne, inte nutid-