Jag undrar hur livet skulle ha sett ut om du fortfarande var här. Jag hade nog inte förändrats så mycket, jag hade nog inte kunnat förändras, för du höll mig så jävla hårt. Så jävla hårt.

Så jävla hårt som jag önskar att nån annan skulle göra nu.

Patetiskt nog var det ju ändå inte du som stack utan jag som sparkade ut dig -- brutalt, elakt -- men inte känslokallt. Flera månader, flera månader, faktiskt fortfarande, känslor som exploderade av tanken på dig. Av alla sorter. 

Så jag kan inte säga att det var känslokallt, och det är jag tacksam över.

Jag förstår inte varför du fortsätter att hålla fast vid mig dock, varför gör du bara inte ett hål i ditt huvud och skakar ut den sista biten av mig istället för att göra mig svartvit? Svartvit? Svartvit? 

Va?

Jag kan inte sitta i den här sängen, minuter tickar, det spelar ingen roll vad jag gör. Jag kan sitta här, bete mig som en fullständigt normal människa. Jag kan gråta, jag kan skrika i kudden, klockan är fem på eftermiddagen, jag kan äta, jag kan strunta i det, jag kan... jag kan lägga mig ner och sova. Klockan 4 på natten. Jag kan göra vad som helst. 

Och hahahaha, I'M LOSING MY MIND, trevligt trevligt skulle man kunna tro, but you'd be WROOOOOONG --

vart kommer det ifrån? Det ljudet? Åh, jag känner igen det. Vart kommer tankarna ifrån? För de är inte mina egna. Varför skulle jag nånsin tänka såna tankar? Varför skulle jag skriva det i bloggen? Huh? Varför skulle jag skriva? 

Det är så lätt att sitta i den här FÖRBANNADE tystnaden och komma på BRILLJANTA idéer om vad jag ska säga till vemjagnuvillpratamed imorgon, men ärligt talat, en konversation med dig är som en konversation med mig själv. Som en tom bok. Fylls alldeles för fort.

Orden och alla tankar, allt man vill säga, ekar innan det ens kommer ut. Och det fortsätter...fortsätter...fortsätter... 

Och tror du verkligen att nån kommer förstå det du skriver? Hahaha, du tror på allvar att någon ska... vad? VAD förväntar du dig? Du gör mig FÖRBANNAD, dina vänner, du plågar dem. Du plågar dem. Vad tror du att de ska göra för att hjälpa dig? 

Du är galen, haaah, nånstans djuuupt inom dig vet du att du inte förtjänar det. Och nånstans bryr du dig inte heller, för du vill egentligen inte ens ha det.

Ihåligt. Du är ihålig. När du väl bestämmer dig för det.

Så vart vänder man sig? Vad säger man? Hitta tillitet igen, jag hade det, och jag KASTADE DET ÅT HELVETE. Jag visste inte vad jag hade. Jag vill att det ska bli som förut igen, simpelt som förut, då jag visste...trodde att jag visste...allt. Nästan vad som helst.

Så snälla, SNÄLLA hjälp mig nu, jag ska öppna mig för dig även fast jag inte litar på dig. 

"Kan det vara så att Isa inte förstår vilka framsteg hon har gjort?"

Isa? Isa? Malin, Maja, Katrin, Jenny, Hanna, Karin, Isa? Vem? Va? Betyder det att jag ska reagera? Men jag sitter ju här, så varför pratar du inte med mig? 

Snälla, snälla, låt mig prata med dig, tvinga mig inte att vara såhär osäker. Jag tänker på allt jag kan säga men allting...du för mig osäker. Jag vill inte. Du får mig att inte vilja, jag vet att jag gör det egentligen.

INGEN BRYR SIG, sluta skriva massa krypterat skit i din blogg... sluta... sluta... Ingen förstår det du skriver. För du skriver det i koder så att ingen ska förstå. Vet du varför?

För du är rädd för att de ska förstå. Faktiskt. 

Texten bara löper tills sidorna tar slut...

Som att ha en konversation med mig själv.

Den här frånvaron av tillit är bara en fas och snart lär du dig att lita på folk igen, du har aldrig haft problem med det förut, sluta tänk på det där nu -- och du tror, vad? Att du bara kan luta dig tillbaka på att allting går i faser? Hur vet du hur nästa fas kommer att bli? Om du inte tänker själv, om du inte sammarbetar - vad förväntar du dig ska hända? 

Är det så konstigt, att man faller som en trädstam efter de ensamma timmarna som är fyllda av... det här? Jag är inte normal. Jag är sjuk. Är det så konstigt att jag inte kommer upp och iväg till skolan, när man känner sig... bortkopplad, från alla man träffar? Det är klart det är konstigt, det är FEL. Det är fel, och jag borde få skäll. Jag förstår. 

Fuck, I wanna tell somebody.

Jag såg två nya filmer ikväll. Numb med Matthew Perry och Eternal Sunshine of the Spotless Mind med Jim Carrey och Kate Winslet. (Gosh jag känner mig som jag sitter i ett mentalförhör, konversationer med mig själv) De rekomenderas varmt, speciellt den senare. 

Teleportera mig till BUPs väntrum, och låt mig sitta och vänta på hjälp där. Det är lättare. När man vet vad som kommer. För jag ska dit, för jag behöver dem. Där det är meningen att jag ska prata.

Såg du?

(ber om ursäkt, förlåt)